Neuköllner Tor här tidigare nämnts här i bloggen. Då handlade det om korvvagnen utanför men idag besökte jag dess innandöme. Med tanke på storleken är Neuköllner Tor verkligen ett otroligt tråkigt köpcentrum. Det är mest skomakare, skräddare och krimskramsaffärer av den sämre sorten (om det nu finns en bättre sort). Där finns också Aldi, en mataffär så sunkig att Lidl framstår som NK. Här har man rationaliserat bort precis allt som kan tyckas överflödigt, till exempel kundkorgar. Det hindrar tydligen inte folk från att handla där för kedjans ägare är Tysklands rikaste man. Aldi och de andra småbutikerna ligger på övervåningen medan undervåningen nästan helt upptas utav Real som väl ungefär är som ICA Maxi fast med billig sprit istället för bra service.

 

När man sover till klockan ett på eftermiddagen tappar begrepp som frukost och kvällsmat lite av sin mening men när jag och Christofer satte kurs mot Real började klockan närma sig 5 så jag antar att middag är en bra beskrivning av vad vi skulle äta. De gånger vi orkar gå längre än till Spätkaufen 20 meter bort brukar vi handla på Real och vi hade tidigare sett något som fått det att vattnas i munen, ett storpack med korv i fyra olika marinader. Först nu kände vi att tiden var mogen att slå till. Vi fick lägga ut 5€ men med tanke på storleken får det väl anses som rimligt. Jag hade inga visioner om att detta skulle vara några handverksmässiga lyxkorvar men kände ändå att de kunde slå ur underläge. För att det inte skulle bli allt för många smaker nöjde vi oss med att köpa till lite bröd. Alla korvbloggare med självrespekt har naturligtvis redan ketchup och senap hemma.

Som ni kan se rörde det sig om dijonsenap, peppar, chili och Bärlauch (som efter en snabb googling visade sig betyda ramslök). Korvarna är väl egentligen tänkta att grillas men sådana resurser har vi inte så det fick bli stekpannan. Medan de låg där och fräste diskuterade vi våra förväntningar och det visade sig att vi båda trodde chilikorven skulle vara bäst.

 

När korvarna väl var uppradade på tallriken var det dock den klargula dijonkorven som fångade min uppmärksamhet. Det visade sig att det enda som var bra med att börja med den var att mina förväntningar sänktes. Någon senapssmak var det inte att tala om, framför allt inte något dijonsting. Det här var en helt vanlig bratwurst av medelkvalitet men med någon odefinierbar gegga runt. Något besviken med med en förhoppning om bättring högg jag in på pepparkorven, som inte bara var marinerad utan verkligen täckt med peppar. Jag tänkte att om någon smakar något så är det den. Det stämde mycket bra då den hade en tydlig men välbalanserad svartpepparsmak som gick bra till korven.

 

Nu hade jag provat hälften av korvarna med blandat resultat och visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av de två sista. Pepparkorven hade ändå gett mig visst hopp så jag bestämde mig för att den chilismakande förhandsfavoriten stod på tur. Någon chilismak fanns det inte, inte heller någon hetta. Istället smakade den ungefär som de färdigmarinerade grillköttbitar man kan köpa i affären, vilket inte var allt för dåligt då det väkte fina minnen av sommarkvällar på farmors altan. Korven levde inte upp till våra förväntningar men var inte dålig, fast de borde kanske hetat paprika istället för chili.
Sist men inte minst var det dags för korven med ramslök (som måste vara världens mest indie lök). Jag måste erkänna att jag inte har stenkoll på exakt hur ramslök smakar så det var lite svårbedömt men det smakade som någon odefinierbar örtblandning. Helt okej smak i sig men på tok för svag för att göra något djupare avtryck. Vad det än var på korven så hade det behövt vara dubbelt så mycket. Efter måltiden var vi överens om att pepparkorven var bäst, dijonkorven sämst och de andra två någonstans i mitten.

 

Det blir lite splittrat när man ska recensera fyra korvar i samma inlägg och det är något jag oftast försöker undvika. Ska man sammanfatta detta paketet får man väl säga att det, trots några missvisande namn, på ett sätt håller vad det lovar. Det signalerar inte på något sätt lyx eller egentlig kvalitet utan är bara en variation på en vardagsklassiker. Det är bara pepparkorven som hade klarat sig på egen hand men om man till exempel har grillfest med mesiga gäster som inte kan hantera en rejäl Zopfpolnische kan detta vara ett bra alternativ (fast det bästa alternativet när det gäller folk som inte förstår sig på mat är naturligtvis att inte bjuda dem alls).