Den senaste tiden har arbeten vunnits och förlorats likt kärlekar i en poplåt. Med hjälp av ett välfriserat CV och en hel del lögner i stil med ”kaffemaskinerna fungerar annorlunda i Sverige” lyckades jag landa ett restaurangjobb på den av Anton K omsjungna gatan Flughafenstrasse. På ena sidan ligger tre gatukök på rad som alla säljer falafel för 1€ och enligt ryktet endast går runt för att de används för att tvätta pengar. På andra sidan gatan ligger restaurangen där jag arbetade vars priser var helt vansinniga för att vara Berlin och särskilt för kebabnästet Neukölln. Utanför de värsta turiststråken är det högst sällan som en huvudrätt kostar mer än 10€ men det var vad man fick lägga ut för en förrätt här och sedan kostade huvudrätterna mer än det dubbla.

Det var ett väldigt roligt om än väldigt stressigt jobb och även om det är svårt att rekommendera viner man aldrig har provat på ett språk man inte riktigt behärskar så tyckte jag att jag klarade mig helt okej. Hade mina meriter verkligen överensstämt med mitt CV hade kanske mina chefer hållit med, men så var inte fallet. Efter en och en halv månad blev jag uppsagd med motiveringen att jag inte var tillräckligt bra på kundbemötandet. Att inte leva upp till servicekraven i Europas otrevligaste land är ju så klart ett hårt omdöme, men att det var en väldigt fin restaurang som jag väl trots allt inte var tillräckligt kvalificerad för att jobba på är ändå en tröst.

Någon som med råge uppfyllde trevlighetskraven var min kollega Matze som lärde mig allt man behöver veta om restaurangvärlden. Både om arbetet och om att dricka vin efter det. En kväll då vi ägnade oss åt det sistnämnda berättade han att han nyligen kommit tillbaka från ett besök i sin hemstad allra längst västerut i Tyskland. Han hade sett min blogg och tyckte precis som de flesta andra tyskar jag talat med att det var ett märkligt ämne att blogga om. De verkar inte förstå hur fattig korvkulturen är i Sverige och hur viktigt det är att kämpa för den. Man förstår väl helt enkelt sällan hur bra någonting är när man är uppvuxen med det. Hursomhelst tyckte Matze att bloggen även om den var märklig kunde behöva lite stöd och gav mig en Kohlpinkel, till råga på allt den sista han hade kvar från sin hemvistelse. Kohlpinken är en typisk rätt från västra tyskland som knappt går att få tag på i Berlin. Den har inte fått sitt namn för att den innehåller kål utan för att det ska serveras till. Kålen ska koka tillsammans med kött och buljong och sedan serveras till korvarna.

Jag har någonstans läst att isterband är den enda riktigt svenska korven, som inte har någon motsvarighet utomlands. Sådana uttalanden bör man vara skeptiska mot och efter att ha att tänderna i kohlpinkeln kunde jag definitivt slå hål på den myten. De två är mycket lika på alla plan och båda innehåller gryn vilket get den typiska konsistensen. Precis som de flesta korvar innehåller de båda också fläskkött, lök och späck men isterbanden är något mer kryddad. Smålands nationalkorv finns som bekant i syrlig och mindre syrlig version. Som ni trogna bloggläsare vet så föredrar jag den icke syrliga och det är här kohlpinkeln tappar lite i mina ögon, för även om smaken överlag var god så var den väldigt syrlig.

So

m ni ser på bilden åt jag inte korven tillsammans med grönkål utan rakt upp och ned med lite senap (när jag fick den rätta isterbandskänslan prövade jag också med lingonsylt till vilket var gott men kanske lite väl oortodoxt). Anledningarna till detta var dels att jag har mycket svårt för grönkål i allmänhet och dels att jag kände att då mina grönkålsgrytor ändå inte skulle kunna leva upp till en Frisisk farmors standard så kunde jag lika gärna smaka av korven i all sin enkelhet. Men om jag mot förmodan skulle hitta kohlpinkel här borta i öst ska jag absolut ge den ett helhjärtat försök.