För ett tag sedan bloggade jag om när jag var bjuden på Korvmiddag på Kungsholmen och nu när jag själv inte längre bor ute i orten så kändes det som att det var på tiden att bjuda tillbaka. För att krydda upp tillställningen bjöd jag också in festivallegenden Saul som även han varit med på bloggen tidigare när han firade första maj med mig i Berlin.

Jag funderade på krydda upp även menyn med något nytt och spännande men kände samtidigt att dels så behövde Polfood utforskas närmare och dels så är det ju otroligt gott med vällagad surkål. Det är en speciell känsla i butiker med utländsk mat som jag tycker mycket om. Man märker att det är en samlingspunkt och ett sorts andra hem. Mest av allt gillar jag när de är lite hemtrevligt sunkiga och de får gärna ligga i en sliten förort. Polfoods läge på Torsgatan är lika ocharmigt som affärens namn men fortfarande med en trevlig atmosfär på insidan. Den blev inte sämre av de hockeyfrilleprydda medelålders männen som stod och bläddrade och pekade i polska Playboy och skrattade sådär som bara män med hockeyfrilla kan.

Då namnskyltarna var lika få som svåruttalade så fick jag gå rätt mycket på känsla när jag skulle välja korv. Tyvärr kan jag inte minnas det konsonantfyllda namnet på korven jag valde, men det var en långsmal men fortfarande bastant fläskkorv. När jag pekade på den stirrade kvinnan bakom disken mig djupt i ögonen och sa allvarligt ”det är med extra vitlök”. Det var lite samma känsla som när någon i en b-skräckfilm går in i en affär och råkar köpa just det föremålet som det vilar en förbannelse över. Jag stirrade så klart faran i vit(löks)ögat och slog till. Några polska ölkorvar fick också följa med hem men jag måste erkänna att jag åt upp dem innan gästerna kom. De var ganska goda men på tok för flottiga.

Surkålen tillagades på ungefär samma sätt som när jag gjorde det till Adam men med rimmat stekfläsk istället för bacon vilket är lite kraftigare men samtidigt saknar man så klart baconets rökighet, allra bäst skulle det nog bli med rökt sidfläsk. Samtidigt som ölen hällde jag också i en näve hela kumminfrön som är en klassisk ingrediens som lätt glöms bort. Det ger kålen mycket mer fyllighet och en lite brödig smak. Den bryter också av lite mot flottigheten.

Surkålen levde med råge upp till mina förväntningar men korven infriade inte riktigt sina löften. Vitlökssmaken som jag blivit varnad för kunde jag inte urskilja alls. Den var i allmänhet kryddad lite i underkant. Det korven förlorade i kryddighet tog den dock igen i saftighet. Det riktigt dröp om den och den hade en ovanligt intensiv köttighet för en fläskkorv. Korven var alltså bra men hade den kunnat kombinera saftigheten med den utlovade vitlökssmaken så hade man varit något riktigt stort på spåren.

Ett ämne som diskuterades under middagen var det här med betyg. Jag tänker att 5-6 är godkänt och 7-8 har det lilla extra utan att vara i det absoluta toppskiktet. Då jag medvetet söker upp bättre korvar och dessutom sällan orkar skriva något om de medelmåttiga korvarna som det faktiskt händer att jag äter, så blir det väldigt mycket inflation i sjuorna och åttorna. I mellandagarna ska jag fundera på en eventuell ny betygskala och avstår därför från betyg den här gången (men det är stor risk att det hamnat på en sjua).

Precis som en korvbloggare alltid lyckas nosa upp de bästa charkuterierna så bjuds det såklart inte på några ljumna burköl när sommelieren Arvid blir dryckesansvarig. Huvudrätten må ha varit beprövad men dryckerna utforskade för mig nya marker. Både Arvid och Ofelia har talat mycket varmt om suröl och jag blev inte besviken när det dukades upp en belgisk sådan, serverad i en flaska med äkta kork och en prislapp motsvarande ett antal kvällar på Dovas. Jag värderar inte surölen lika högt som nämnda gourmetpar men den var mycket god och intressant. Exakt vad som definierar en suröl kan jag inte svara på men den smakade lite som en blandning mellan öl, must och cider. Det närmsta jag kan jämföra med äppelöl även om det inte var riktigt lika fruktigt. Något som var mer fruktigt var den efterföljande hallonölen som intressant nog inte kom från Belgien utan från det mer obskyra öllandet Schweiz. Förutom äppelöl (som inte är gjort på äpplen utan lagrats med dem) har jag rätt svårt för fruktöl men denna var helt okej och lät inte fruktigheten ta över så det blev något kolsyrad juice. Under kvällen drack vi också en del Weissbier och Pale ale men eftersom jag, hur mycket jag än vill, inte är Bengt Frithiofsson så väljer jag att lämna ölrecenserandet för den här gången.