Det finns alltid en anledning att gå till KaDeWe och den senaste veckan hade jag faktiskt två extra goda sådana. Först fick jag besök av Caroline P, Barcelonas främsta hipsterdrottning med Ögrytes hårdast bankande indiehjärta som inte bara kommit till Berlin för att fira min födelsedag och utforska klubbarna utan även för att med matens hjälp söka sina tyska rötter. Efter en hård natt och morgon av klubbutforskande är det få saker som sitter så fint som att stiga upp när solen är på väg ned och äta en rejäl korvfrukost.

Det är få saker som ligger mig så varmt om hjärtat som att äta frukost klockan fem men surkål är en av dem. Trots att Caroline är mer av en knödeltjej så föll KaDeWe:s sauerkraut henne i smaken. Till den åt hon en Thüringer rostbratwurst, ett klassiskt val som aldrig kan bli helt fel. Då jag redan ätit mig igenom klassikerna på nämnda servering bestämde jag mig för att pröva något nytt i form av en bayersk debrecener. Det är en korv med sitt ursprung i Ungern och jag väntade mig en tjock, mustig korv fylld till brädden med såväl kött som paprika. Hur mycket jag än gillar de tyska korvarna så är och förblir de kraftiga östeuropeiska korvarna mina favoriter.

Man hade kunnat tro att det skulle uppstå magi i mötet mellan dessa två korvkulturer, men för första gången under mina många besök på KaDeWe blev jag besviken. Under sin resa västerut från Budapest till München verkade min debrecener ha stannat till alldeles för länge i Wien, för det jag fick in var två smala tråkiga wienerkorvar. De hade visserligen någon mer smak och man kunde ana vissa paprikatoner men den väntade explosionen av kryddor och kött uteblev. Visst är det tråkigt att bli sviken av en gammal vän, men ingen korvmåltid som ackompanjeras av kvalitetssenap, en god Weißbier och surkål i ABSOLUT världsklass är aldrig helt bortkastad.

Redan dagen efter att Caroline åkt tillbaka mot sydligare breddgrader fick jag besök norrifrån, närmare bestämt av min familj. Vi inledde med att äta middag på mitt jobb där alla utom min lillasyster var mycket imponerade av maten, även om det inte serverades någon korv. Att man som sexåring inte uppskattar efterrätter med ruccolaskum kan man väl förlåta, men när hon knappt kunde få i sig maten på Curry 61 (med den tveksamma motiveringen att de hade haft på pommeskrydda) gjorde mig faktiskt lite besviken. Jag har inte tvivlat så på vårt släktskap sedan hon utbrast ”Nej! Inte flaskaffären!” en gång då vi var på väg till Systembolaget.

Dagen efter var det dags för åter ett besök på Kurfürstendamm, den här gången var det inte bara matavdelningen som lockade utan så klart även den gigantiska leksaksavdelningen som jag tidigare inte ägnat så mycket uppmärksamhet. Den var inte lika fantastisk som matvåningen men ändå en upplevelse. Man får lite annan dygnsrytm när föräldrarna är på besök och redan klockan ett, då jag annars knappt brukar ha stigit upp, kände vi att det började bli dags för lunch. Vi lämnade därför modelloken för 1000 euro och tog glashissen upp två våningar. Det var samma tjej som tog min beställning som då jag var där senast, men hon verkade inte känna igen mig varken från bloggen eller tidigare besök. Vi tog säkra kort och beställde in klassiska bratwurst den här gången. Min pappa är en sån där obegriplig människa som inte tycker om Weißbier, men att jag i alla fall lyckats omvända honom till att tycka om surkål är jag väldigt stolt över. Till och med min lillasyster lade ned sina vanliga protester och åt glatt två wienerkorvar. Jag hoppas att hon en dag kommer växa upp och precis som jag ärva vår fars matintresse. Tills dess vår man vara glad åt det lilla!

De åkte hem tidigt dagen efter vår korvmåltid men redan imorgon får jag besök igen, då av den från bloggen redan kända söderprofilen Saul, en anledning så god som någon att bege sig ut på nya korväventyr!