Då jag än så länge inte drar in några större summor på bloggen måste jag prioritera skolan och skriva på mitt examensarbete istället för att korvblogga vilket gör att detta tyvärr får bli ett ganska kort inlägg.

Som är brukligt så passade jag på att göra korv när jag var hemma i Småland och eftersom besöket sammanföll med påsken kändes det rimligt att göra påskkorv. Det sorgliga korvutbudet på våra svenska högtidsbord har jag redan diskuterat och det var hög tid att göra något åt det.

Inget är lika påskigt som kyckling och det kändes som en given bas för en av korvarna. Den andra fick efter en stunds funderande bli av lamm som också känns som ett vårigt djur. Kycklingkorven kryddades med gräslök och ramslök för en förhoppningsvis frisk och vårig smak. Inspirerad av salamin jag köpte i London kryddades lammkorven med fikon som fick hjälp av lite vitlök och spiskummin. Det var kanske inte typiskt påskiga smaker men känns ändå lite som något Jesus hade kunnat kalasa på. För saftighetens skull hade vi dessutom i lite grisspäck i båda korvarna (alla riktigt bra maträtter innehåller MINST två djur).

 

 

Det var såklart trevligt att få någon annan korv än prinskorv men tyvärr blev korvarna lite av en besvikelse. De smakade okej om än lite intetsägande. Kycklingkorven borde haft mer gräslök och mindre ramslök, det sistnämnda tog över lite. Lammkorven hade ingen kännbar fikonsmak, vi kanske borde använt torkade fikon istället för färska?

Även konsistensen var under all kritik. Kycklingkorven kändes för lite som en korv och för mycket som en chicken nugget. I vanliga fall är jag alltid för grovmalet kött men här borde vi malt det betydligt finare. Att vi använde färska fikon gjorde inga underverk för smaken men deras vattnighet gjorde tyvärr korven allt för lös.

Det är såklart trist när något man lagt ner så mycket tid, tanke och kärlek på blir ett misslyckande men likt Jesus reser jag mig igen och om jag överlever examensarbetet (som självklart är matrelaterat) så är bloggen tillbaka med full kraft den 16 maj.

När Zeth frågade om jag ville följa med på en spontan resa till Berlin var jag inte det minsta svårövertalad utan kapitulerade inför Tyskland lika snabbt som en fransman.

Senast jag var i äran och hjältarnas land begick jag dödssynden att inte äta någon korv vilket jag naturligtvis inte gjorde om. Det var högsommarvärme när jag promenerade nedför min gamla gata Karl-Marx strasse. Ni som har varit där vet att det går tio döner på varje korv men till slut kom jag fram till en klassiskt sunkig korvkiosk och beställde en currywurst. Tyvärr var det en ganska medioker sådan men tråkig ketchup och dessutom för tjocka pommes. En medioker currywurst är förvisso bättre än ingen currywurst och jag fick i alla fall en ordentlig hjärtattacksklick majonnäs till pommesen men jag kan ångra att jag inte tog mig till Curry 61 istället.

Dagen efter var det om möjligt ännu varmare och jag tog mig an den enorma uppgiften att gå från Maybachufer till KaDeWe vilket tar de för mina veka indieben smått otroliga två timmar. Väl framme belönade jag mig själv med en bratwurst och en rejäl portion av KaDeWe:s gudomliga surkål. Jag har redan skrivit om den många gånger och ska inte bli långrandig nu men verkligen det är något som ALLA måste äta innan de dör.

Tyvärr såg jag att min lika goda som svårstavade polska favorit inte längre fanns i sortimentet undan köpte två korvar från det underskattade (tror jag) landet Slovakien. Inspirerad av mina salamifynd i London köpte jag även en kantarellsalami.

 

Mina inköp. Har tyvärr inte hunnit läsa currywurstboken än men den verkar mycket intressant. 

 

 

De slovakiska korvarna var mycket trevliga. Grovmalna med mycket svartpeppar och en perfekt avvägd röksmak. Jag måste definitivt utforska den slovakiska gastronomin! Salamin var däremot tyvärr inte av en besvikelse. Den var väl okej men på tok för salt och inte ett uns av kantarellsmak.