Efter några dagar i New York blir det en skarp kontrast att tillbringa ett par veckor på den småländska landsbygden. Som tur är har även det mörkaste Småland sina ljuspunkter, till exempel isterbandet (vida överlägset alla hot dogs) och michelinrestaurangen PM. Vad passar då bättre än att muntra upp exilen i ödemarken med att kombinera de två?

Som sällskap hade jag min ständige vapendragare Arvid som jobbar på nämnda restaurang men är så hängiven att han inte tvekar att komma dit innan jobbet för att äta lunch. Arvid var lite krasslig och avstod lunchölen vilken även jag först tänkte göra då det kändes lite tragiskt att sitta och ensamsupa en onsdagseftermiddag men han insisterade på att jag skulle prova PM:s jubileumsöl, och vem är jag att säga nej till självaste sommelieren? PM:s hörnpelare är ”skog, äng och sjö” och för att fira sitt 25-årsjubileum har man tagit fram tre ölsorter enligt dessa tre ledord. Den jag smakade var sjö, en god ofiltrerad lager som i alla fall med lite vilja gav en marin känsla.

Tallriken vi fick in innehöll inte mindre än tre olika isterband: en långsmal, torkad från Gullaskruv, en med lika delar fläsk och hjort från Åseda och en klassisk syrad från Tingsryd. Jag började med att smaka de tre korvarna var för sig och blev mycket imponerad. Den sista var bra för sin sort (som inte är min favorit) men de två första var båda två otroligt goda. Både smaken och konsistensen var farlig nära perfektion.

Till detta serveras stuvad potatis rödbetor, senap, inlagd rödlök och kapris. Som jag redan har diskuterat otaliga gånger på bloggen så finns det två skolor för isterband, antingen senap och rödbetor eller lingonsylt, där jag föredrar det sistnämnda. Detta går naturligtvis att debattera i all oändlighet men jag måste säga att även om jag inte helt håller med om vägen PM har valt så har de vandrat den på rätt sätt med goda rödbetor och en riktigt bra, grovkornig senap. Under måltiden diskuterade vi vilket som var mest genuint småländskt och historiskt korrekt. Jag menade att lingonsylt måste ha varit det mest tillgängliga tillbehöret för våra förfäder medan Arvid var övertygad om 1800-talets fattiga småländska bönder fullkomligt vältrade sig i senap. Något definitivt svar på den frågan får vi kanske aldrig. Detta är ett av många tillfällen då man önskar att Jan-Öjvind Swahn fortfarande var i livet.

Både historiska fakta och föredragna tillbehör går att diskutera, men inte kvaliteten på PM:s isterband. Allting var gott (även om den syrade låg snäppet efter resten av tallrikens innehåll) och det är väldigt kul att man får prova tre olika sorter, särskilt när alla kommer från olika platser men som alla ligger i Småland. Vissa skulle kanske anklaga mig för att vara jävig när jag går ut tillsammans med restaurangens personal men jag lovar att ingen som gåt till PM och beställer in isterband kommer hitta något att klaga på, utom då möjligen bristen på lingon.

Två smålänningar som åker till New York för att sätta sprätt på ett arv låter onekligen som manusidén till en riktigt dålig buskis men det var precis vad som hände då jag och min mamma åkte på vår första utlandssemester på 22 år och ärade min morfar med en resa hela vägen till andra sidan Atlanten.

 

 

Resereportage om New York har det redan skrivits på tok för många och jag tänker inte ge mig på något nytt utan fokusera på korven. Då vi var i stan en väldigt kort tid blev det ett ganska pressat tidsschema och en del av de mer lyxiga korvställen jag hade sett ut fick stryka på foten. Som tur var fick jag äta mycket annan god mat, bland annat den godaste macka jag någonsin ätit på Katz’s Delicatessen som är ett MÅSTE för alla surkålsälskare.

Några korvar han jag såklart med ändå. Den här köptes vid en vagn nära Time Square och toppades med ketchup, senap, relish och en ganska vattnig surkål. Även om korven inte var någon sensation så var det bra för att serveras under så enkla förhållanden. Det är möjligt att inramningen gav den en extra skjuts men jag skulle ändå på rak arm säga att kötthalten låg något över snittet för den här korvtypen, i alla fall om man jämför med Sverige.

Dagen därpå åkte vi båt på Hudsonfloden och eftersom sjön som bekant suger passade jag på att testa en korv som känns lika amerikansk som bred midja och smal världsbild, en chili dog. För er som inte känner till det här fenomenet är det en vanlig hot dog som toppas med chili (alltså inte grönsaken utan grytan) och i det här fallet även ost.

Som ni ser var det den billigaste sortens burkchili vilket man tydligt kände. Dock slank det helt klart ner och jag tror stenhårt på grundidén. Jag tror att en köttig men ändå relativt mild korv (tänk hemmagjord bratwurst) kan passa perfekt med några stänk av en het och mustig chili. Att ost och korv är en lika utmärkt som underskattad kombo är ju känt som gammalt men här tror jag helt klart att riven är att föredra framför en plastig sås. Trots att den här inte höll toppklass var den helt okej för att vara någon man köpt på en turistbåt och helt klar något som inspirerade. På samma sätt kan man sammanfatta hela resans korvätande. Det var synd att jag inte fick några gourmetkorvupplevelser men jag fick provsmaka amerikansk vardagskorv och blev, framförallt, otroligt inspirerad till att åka tillbaka.