Jag har ett nästan sjukligt beroende av att köpa pressbyrånkorv påväg till Uppsalapendeln. Det oändliga menlösa pendlartimmarna skapar inte bara ett behov utan också en otroligt sug efter en charkprodukt i farten. Men efter några månader av korv så kom jag den där dagen till insikten att det måste få ett gräns. Dels dränerar det mitt sparkonto men framförallt så börjar el diablo och kabanossen smaka precis likadant. Dessutom så finns det ett stort värde i att endast äta pressbyrånkorv vid de värsta baksmällorna. En el diablo med extra mycket senap liksom utraderar det där första stadiet av bakisdimma. Som ett trollslag, med kryddkorven som trollspö, så lättar bakisdunklet och just det är verkligen värt att döda för. Hur som helst så behövde jag med min nya insikt hitta nya korväventyr och efter att ha botaniserat bland kötthyllorna på Daglivs Skärholmen så kändes det nästan skamligt att gå tillbaka till sitt pressbyrånfix Därför frågar jag han som har mitt tveklöst största korvförtroende, tillika samma person som driver den här bloggen, om var jag, i närheten av centralen, kan hitta nya smaker. Taylor and Jones i Hötorgshallen blev svaret.

På andra våningen ligger Taylor and Jones. Påvägen dit går jag förbi ett italienskt ställe där östermalmstanterna redan tagit helg och inlett en afterwork vid klockan 13. Hur som helst, vad är då Taylor and Jones? Företaget säljer korv och ost och erbjuder kurser i korvtillverkning. De ställer bland annat ut på korvmässan (Tips!) och har förgyllt stockholmarnas liv sedan 2007.

 

 

Jag väljer dagens korv i bröd, en nötkorv med coleslaw. Kan erkänna att jag nästan alltid tar dagens i alla sammanhang. Hur som helst, från första tuggan märker man att korven är gjord med kärlek. Korven har en saftig konsistens där köttet bryts av den grovkorniga pepparn. Välbalanserat helt klart. Däremot lämnar smaken mycket till fantasin och eftersmaken är nästan helt märkt av fett och peppar. Välbalanserat absolut men så olidligt tråkigt. Mina förhoppningar må ha varit skyhöga men jag blev besviken.

Har inget att anmärka på gällande brödet. Däremot coleslawen levde inte alls upp till förväntningarna. Att göra en bra coleslaw handlar om att få den krämig, inte rinnig. Du ska känna majonäsen och det ska balansera upp, gärna om brödet eller korven är något torr. Så är inte fallet här. Korven med sitt fett dränks av en vattnig coleslaw som inte håller måttet. Varenda kock med 11 år i branschen ska kunna slänga ihop en coleslaw utan problem. Det grämer mig något att ett så etablerat ställe som Taylor and Jones in lyckas med detta.

Sammantaget håller dock korvpendlarlunchen än godkänt nivå. Det funkar absolut som lunch men, i orättvis jämförelse med Günthers, är det faktiskt ingen höjdare. Priset pressar upp betyget då det är en ynnest att få en lunch för 78 kronor i centrala stockholm. Korven var välbalanserad men något tråkig. Brödet höll nivån. Skärpning med coleslawen.

Nötkorv med pepparsmak från Taylor and Jones
5/10

Vill med detta också tipsa alla världens korvinvesterare att satsa på bra korv i närheten av t-centralen. Här har onekligen Taylor and Jones någonting men avståndet är något för långt för att snabbt ta en pendlarkorv.

/Zeth Isaksson

Som jag hintade om i förra inlägget gick ett evenemang med det lika korta som fantastiska namnet ”Wurst und Bier” av stapeln i helgen. Jag har aldrig känt mig så mycket som målgruppen för något och det var självklart att jag skulle dit.

Det hela ägde rum i den mycket trevliga saluhallen Markthalle Neun nära Görlitzer Park. Förr i tiden var jag där ganska ofta men nu var det länge sedan och det var hög tid för ett återbesök.

Jag och mina följeslagare, bloggbekantingarna Hampus och Josephine, promenerade genom ett soligt men iskallt Neukölln och var rejält hungriga när vi kom fram. Vi var inte de enda som var sugna på korv och väl inne var det fullt, om än inte helt knökat, med människor som även de betalat inträdet på 3 euro och kvitterat ut ett litet armband. Jag kan tycka det är lite snålt med inträde till ett sånt här evenemang. Om det är en mässlokal så okej men här var det i den vanliga saluhallen och hälften av stånden var de vanliga som alltid finns där. Resten fylldes sedan ut av ditresta korv- och öltillverkare som sålde sina produkter i mer provisoriska bås. Då jag utgår från att handlarna betalat för att stå där borde man kunnat arrangera det hela utan inträde men uppenbarligen betalar ju folk ändå så man får väl säga att det var en smart affärsstrategi. Man skulle naturligtvis kunna skriva spaltmeter om mikrobryggeriernas och hipsterkorvarnas intåg i det här som brukade vara ett av Berlins mindre välbärgade områden. Det tänker däremot inte jag göra utan nöjer med att konstatera att mat och dryck ändå är en form av lyxkonsumtion som måste föredras framför till exempel inredning, design och annat trams. Om det är något tröst för alla berlinseparatister där ute så drog nog dessutom min medverkan ner besökarnas medelinkomst ganska rejält.

 

 

"Festivalarmbandet"

 

 

 

Vi var som sagt mycket hungriga och behövde inte gå långt in i hallen för att hitta en man med det tyskaste utseende jag någonsin sett som en gång i minuten ringde i en koskälla och ropade ”Leckere Würste!” Vi var inte det minsta svårövertalade. Jag tog en Wildknacker, en köttig viltkorv (oklart exakt vilket djur, vad finns det ens för vilda djur i tyskland?) som tillsammans med surkål kostade 3 euro. Korven var köttig och god med tydlig viltsmak men som kanske hade kunnat kryddas något. Apropå snål kryddning lyckades jag få den sista senapen, de som kom efter blev utan. Hade jag inte fått någon senap till den här korven hade det blivit bottenbetyg, även om surkålen var riktigt god och smälte i munnen. Nu fick jag ju senap så jag ska inte klaga för mycket men ska man hitta något att anmärka på så var korven nästan omöjligt att äta, i alla fall med de träbestick som fanns till hand. Skinnet var otroligt segt, jag blev tvungen att hålla korven med händerna och formligen slita av bitar från den. Det såg inte vackert ut och det var tur att jag inte var där på dejt.

Som en bonusfakta om den extremt tyska mannen delade han ut broschyrer om sin ”grillad gris-service”. Det innebär att om man har fest kan man hyra in honom så kommer han dit och helsteker en gris (eller flera) åt dig. Även om det naturligtvis är mer äkta att göra det själv, som på Arvids legendariska 25-årsfest, så är det en fantastisk tjänst. Det är om inte annat ett utmärkt sätt att främja småföretagande på landsorten (hoppas du läser detta Annie Lööf).

Nästa korv var en bratwurst från ett stånd med det förtroendeingivande namnet Wurstwerkstatt. Den serverades skivad vilken gjorde att den gick att äta utan att Ribbing vände sig i sin grav men samtidigt riskerar det att påverka saftigheten. Nu var just den oron obefogad då den var riktigt saftig och i allmänhet hade en mycket trevlig konsistens, bra köttighet och välbalanserade smaker. Hampus och Josephine var lite tveksamma till att den var lite väl rosa i mitten men det bekom inte mig och jag åt hela med lika delar aptit och dödsförakt. Även om korven var saftig, senapen stark och grönsakerna som serverades till fräscha så var brödet man fick till på tok för torrt, en plump i ett annars mycket gott protokoll.

Vid det här laget började vi bli ganska mätta men eftersom både alla goda ting och inträdet, som vi ville få valuta för, var tre så gjorde vi ett sista ryck. Sist jag var på korvfestival var Käsekrainer en stor grej men här verkade det inte slagit/redan blivit ute. Tillslut hittade jag en och valde att slå till. Det var en helt okej korv med mycket kött, tyvärr betydligt mindre ost. Man kan såklart med gott resultat en använda mindre mängd ost som smaksättare i en korv men är det en OSTkorv förväntar jag mig små fickor med härligt rinnig ost. Så var inte fallet här och även det blir ett litet minus. Jag var dock inte allt för nedslagen utan innan vi gick köpte jag några korvar med cheddar och jalapeno från ett stånd med ”The sausage man never sleeps” som otroligt relaterbar slogan.

 Käsekrainer

 

 

Vid det här laget var jag för mätt för att ens tänka på mat och de sista korvarna fick vänta till nästa dag. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Det var helt klart habila fläskkorvar men jag kunde inte känna några spår av cheddar. De fick de ovan nämna Käserkrainerna att framstå som riktiga ostbomber. Jalapenon fans där och var god  men något ojämnt fördelat vilket ledde till en obalanserad hetta. Dock tror jag på idén och ska kanske återskapa själv någon gång, då med betydligt mycket mer ost.

Om man ska ge sig på att sammanfatta så hade jag en mycket trevlig eftermiddag, något annat hade väl egentligen varit omöjligt med ett såhär enkelt och genialt koncept. Alla korvar var goda men ingen fick mig heller att tappa fattningen. Något jag är besviken på är den stora bristen på provsmakningar. Det känns som att det här med att gratisprover genererar försäljning, likt internet, inte riktigt har kommit till Tyskland än. Nu hade väl jag inte köpt så mycket mer ändå, smålänning som jag ändå är, men få saker är så trevliga som gratisprover och när jag var på korvmässa i Stockholm kunde man formligen bada i dem. De korvar jag betalade för var inte farligt dyra, runt 3-4 euro för en kvalitetskorv med tillbehör känns okej även om man utan problem kan bli betydligt mättare för ett betydligt lägre pris i Berlin. Däremot var korvarna som såldes för att ta med sig hem ovanligt dyra. De fanns sällan i mindre storlekar utan var alltid större korvar för runt 10-15 euro vilket tyvärr var lite över min salamibudget efter en eftermiddags frossande. Naturligtvis drack jag även öl, men efter att Arvid kallat min vinsmak ”svennig” under ett branschevent vågar jag mig inte på några djupgående recensioner i den genren.

På söndag är det dags för ett fantastiskt evenemang som kort och gott heter ”Wurst und Bier”. Jag har aldrig känt mig som en så tydlig del av målgruppen för någonting och naturligtvis blir det en utförlig rapport. För att ladda upp köpte jag ett paket Thüringer Mettenden att äta under veckan, Jag har ätit den innan men då inte skrivit om den.

Grönsakerna är ärligt talat mest för syns skull.

 

Här tillsammans med tysk potatissallad. Notera att det inte behövs senap då det är gott om den varan i dressingen.

Ett paket med tre korvar (den tredje åt jag bara som den var, för hungrig för att fota) kostar 1,89 och godare korv får man knappast för det priset. Den är nästan inte kryddad alls men har en trevlig röksmak och framförallt är den OTROLIGT saftig. Jag hade varit imponerad av den här typen av saftighet även hos en premiumkorv! Det låga priset i kombination med saftigheten kan vara en tydlig indikation på att den innehåller mycket fett, vilket inte principiellt är mig emot.

På söndag lämnar jag budgethyllan och dyker in i hantverkskorvarnas underbara värld. Hoppas jag hittar någon som är lika saftig!