Sedan det senaste inlägget har jag hunnit flytta några hundra meter söderut från den omsjungna Flughafenstraße till den mer obskyra Briesestraße. Som tur är har jag fortfarande promenadavstånd till Hampus Behm om vi bestämde oss för att mötas upp på en currywurstlunch på Ein Euro Eck. Namnet betyder ”eneurohörnan” vilket är ett passande namn då allt kostar en euro. För två euro kan man alltså få sig en stadig lunch med korv och pommes. Vill man ha majonnäs till (vilket man vill) så kostar det 30 cent vilket är inkonsekvent men ändå prisvärt då de inte snålar med den.

 

Min rumskompis var tveksam till att man kunde få något prisvärt för det priset men jag är beredd att säga att det är den bästa currywurst jag har ätit i kebabens förlovade land Neukölln. Det finns currywurstställen både vid Hermannplatz och längre ner på Karl Marx Straße men de är dessvärre inget vidare. Många kebabställen erbjuder currywurst men det är inget jag skulle rekommendera då de av förklarliga skäl inte använder klassisk bratwurst på fläsk utan olika typer av nötkorvar. De behöver inte vara dåliga i sig men det är inte vad currywurst är för mig. Dock är de i alla fall alltid skivade, se och lär KaDeWe!

 

Som ni ser njöt Hampus av korven och jag kunde inte annat än göra det samma! Såsen hade gärna fått ha djupare smaker och precis som för på allt för många ställen så snålades det med currypulvret. Korven var standard men bra tillagad och hade inte legat för länge. Pommesen var riktigt krispiga och bra, annars händer det allt för ofta på enklare ställen att de är för flåttiga, tjocka och mjuka. Ett stort plus även om det här inte är en pommes frites-blogg!

 

Att kunna få en god och mättande (om än kanske inte allt för näringsrik) lunch för en dryg tjuga är verkligen en ynnest och jag och Hampus kommer garanterat att återvända.

Julbordet är en av årets absoluta höjdpunkter för mig och några korta ögonblick, precis innan man får hugga in på det, lyckas jag nästan tycka julafton är lika roligt som man tyckte när man var liten. Godast var som vanligt sillen och den moraliskt tveksamma ålen, men min pappa gjorde även en mycket god kycklingleverpastej som lyckades knipa en pallplats Inte illa för en nykomling! Annars är ju just korvarna vid jul inget att hänga vid granen. Jag vet inte vilken som är värst, den fräna prinskorven eller den gråa köttkorven, kanske skulle man kunna göra korv av ål? Det påminner ju ganska mycket om kött i både smak och konsistens.

 

Kanske blir det ålkorv nästa jul men i år blev det, i alla fall i jämförelse, ganska traditionellt korvstoppande i mellandagarna. Jag var fortfarande för mätt efter julbordet för att kunna tänka allt för avancerade tankar kring mat men som tur var gjordes valet enkelt av att min pappa hade rådjursfärs på lager. Förutom sina gamla vänner enbär och timjan lät vi rådjuret få sällskap av tärnat, rökt sidfläsk samt lite späck och fläskfärs för saftighetens skull.

 

 

Följande dag serverades korvarna med någon form av potatisgratäng med silverlök som passade utmärkt till. Senapen är en Haberland hausmachersenf som jag hade köpt till min pappa i julklapp och som kommer bli en favorit även för mig då den var söt och god men samtidigt hade aningen mer styrka än till exempel Händlmaier som jag tröttnat lite på då sötman kan tippa över lite och man lätt börjar sakna det där stinget.

 

Jag gjorde nyligen anspråk på att korvbloggare skulle vara kända för sin stora ödmjukhet, något jag kanske måste ta tillbaka när jag utser den här rådjurskorven till en av de bästa korvarna jag ätit på länge. Viltsmaken satt som en smäck och alla övriga ingredienser var mycket fint balanserade. Sen är det ju knappast nyskapande att kombinera vilt med enbär och timjan så jag kanske inte ska geniförklara mig själv i första taget. Rökt sidfläsk är något jag har med i nästan varje korv nu för tiden och även det får väl anses som ganska ospännande, men oj vad gott det är. Utav de korvar jag gjort är jag beredd att placera den här på andra plats bakom fläskkorven jag gjorde med parmesan, karamelliserad lök och, såklart, rökt sidfläsk.

 

Efter allt julstöket tog jag tåget söderut till Malmö för att ta farväl av det gamla året och hälsa det nya välkommet. På nyårsafton blev det tyvärr ingen korv men dagen efter inleddes året på bästa tänkbara sätt med de sista rådjurskorvarna och samtliga avsnitt av mästerverket Kungarna av Tylösand.

 

Min plan var att slå två flugor i en smäll och uppleva två legendarer, Joppe och Orvars korvar, samtidigt. Orvars är tydligen något av en institution i stan men har varit i blåsväder den senaste tiden. Detta hade jag dock ingen aning om och var farligt nära att tappa humöret när jag utsvulten efter en lång promenad kom fram bara för att se att det var stängt. Som tur var befann vi inte oss inte allt för långt från Korvhuset, inte lika anrikt men ändå något av en favorit. Som vanligt var deras senap och coleslaw (med purjolök) riktigt bra men den ostkorven vi tog levde inte riktigt upp till förväntningarna. De smakade okej och man fick föredömligt nog två stycken men de kändes som de inte blivit riktigt genomvarma och även om det alltid är gott med ost så hade den inte smält ordentligt och blivit sådär härligt rinnig som man förväntar sig. Just ostkorv var ju en väldigt tydlig trend för några år sedan men det känns som att den tappat lite av vinden i seglen? Även om ostkorven inte levt upp till hypen, varken just den här eller trenden i allmänhet, så gjorde Joppe det och bjöd i vanlig ordning på några historier minst lika oetiska som oskivad currywurst.

 

Vid den här tiden förra året besökte jag en av Malmös polska butiker och då var det väl inte mer än rätt att nu besöka den andra. Förra gången irrade jag och Arvid runt i ett industriområde men den här gången låg den på bekvämt promenadavstånd vid Möllevångstorget. Jag blev genast imponerad av att deras charkavdelning låg i en helt egen butik jämte med egen ingång, det visar att man tar det på allvar! Vi köpte två korvar som såg fantastiska ut men hade de något tråkiga namnen ”rå rökt korv” och ”farfarskorv” innan vi gick in i själva huvudbutiken. Jag älskar att gå i matbutiker och särskilt i den här typen av småbutiker med utländsk mat. Det är alltid rörigt och lite risigt men samtidigt gjort med kärlek och mil från ICA Maxis sterila självskanningskassor. Vi införskaffade burkar med någon form av sallad på inlagda grönsaker. Jag vet faktiskt inte vad det var exakt men det var förvånansvärd fräscht och visade sig vara ett riktigt bra tillbehör som jag tror kan funka till det mesta.

 

Ett tillbehör som visade sig sämre och betydligt mindre mångsidigt var Adams idé att göra en ny version på Simons currylök (helt enkelt finhackad, rå lök som blandas med curry, ett enkelt och gott tillbehöv som tidigare omnämnts på bloggen) och blanda den med senap. Jag var lite tveksam, vore det inte bättre att ha löken för sig och senapen för att blandas efter behag? Det kanske hade funkar med en mildare senap men Adam hade lagt beslag på en skånsk senap som var bland de starkaste jag ätit och det blev tyvärr för mycket av allting. Däremot var korvarna fantastiska! Kanske inte riktigt i klass med rådjurskorvarna men de var helt klart i det riktiga toppskicket och räddade lite Polens korvära (ja det är också ett ord) efter besvikelsen med Zopfpolnischen.

 

Även om året inleddes med mycket korv i Malmö han jag vara flera dagar i Berlin innan jag åt årets första korv på tysk mark, och det var inte ens en bratwurst! Min kompis Merilu hade tagit med sig en salami direkt från sitt julbesök hos familjen i Bergamo och gav mig en genröst tilltagen bit. Även den höll mycket hög klass. Den hade en djup smak med nästan lite sötaktiga toner och var så mör att den smälte i munnen. Det enda negativa var att jag åt upp den så fort att jag glömde fota.