Finns det någon som personifierar Småland och det småländska mer än Ingvar Kamprad? Just inredning har aldrig varit min grej men nu när han ”gått ut på lagret” axlar jag gärna hans mantel när det gäller att sprida småländsk kultur, och hur gör man bäst det om inte genom att predika isterbandets evangelium i Tyskland?

Inom loppet av en dryg månad har jag hunnit med två romantiska weekender i Uppsala (mer om det i nästa inlägg) och båda gångerna har jag köpt med mig isterband tillbaka till Berlin. En gång, då jag bara flög med handbagage, köpte jag även Kalles kaviar som blev konfiskerad i säkerhetskontrollen eftersom det tydligen är en ”vätska”. Man lär så länge man lever!

Jag var osäker på om man skulle kunna hitta denna småländska klenod så långt norr ut men på hemköp i centrala Uppsala hittade jag faktiskt två sorter, Lammhults syrliga och en av ett märke med det lovande namnet ”småländsk”. Lojal mot min gamla arbetsgivare som jag ändå är valde jag Lammhults trots att jag föredrar deras icke syrliga variant. Väl tillbaka i Berlin bjöd jag sen min dåvarande rumskompis Moritz på dem, självklart i sällskap med lingonsylt (köpt på IKEA vid Südkreuz för att undvika Arlandas klåfingriga säkerhetsvakter och deras mycket liberala tolkning av begreppet ”vätska”) och dillstuvad potatis. Moritz bjöd gärna på snaps och spelade aldrig hög musik, han var med andra ord den ideala rumskompisen och förtjänade därför en riktig festmåltid.

Uppmärksamma läsare noterar att det var korvar av mindre modell och att vårt kök hängde på tre kvart, men att Moritz trots det var mycket glad och att vi drack den trevliga ölen Tyskie som ironiskt nog kommer från Polen. Korvarna var helt okej men lite för degiga i konsistensen, man vill ju ha det där härliga gryniga. Sen är jag ju som sagt inget större fan av den syrliga varianten och det blir en liten men väntat plump i protokollet. Min dillstuvade potatis måste jag däremot i all ödmjukhet säga var helt perfekt, både vad gällde smak och konsistens. Jag kör ganska klassiskt men om jag har en hemlighet så är det muskot, Dijon och att inte snåla med smöret (det sistnämnda gäller dock alla maträtter och är så självklart att det inte ens ska behöva sägas). Även dillen ska vara i riklig mängd. Jag brukar använda fryst och tar då ett helt paket. Vissa skulle kanske argumentera för färsk dill men jag tycker fryst går minst lika bra, om inte annat sparar man sitt psyke genom att inte behöva sitta och plocka de små kvistarna. Inget slår såklart hemmagjord lingonsylt men jag måste säga att IKEA:s är oväntat bra, helt klart bättre än de flesta sorterna man köper i Sverige. Nu är det ju förvisso möjligt att han blivit kuvad av att uppleva min stora auktoritet på så nära håll men Moritz sa i alla fall att han tyckte om det och jag väljer att tro att det var sant.

En knapp månad senare stod jag framför samma kyldisk i central Uppsala men valde den här gången märket Småländsk som jag så vitt jag kan minnas aldrig provat innan. Det var inte bara korvarna som var annorlunda den här gången utan även platsen då jag tyvärr tvingats lämna mitt kära Neukölln för en flytt till dötrista Prenzlauer Berg (Berlins Aspudden). Eftersom jag inte längre delar lägenhet med någon bjöd jag istället in min kompis Merilu som jag lärde känna när jag pluggade tyska för länge sedan.

Även om Lammhults vanliga är bättre så var Småländsk inte alls dum och snäppet bättre än Lammhults syrliga, dock var även den här lite för degig i konsistensen. Potatisen blev bra men fick inte riktigt samma sting då det av någon outgrundlig anledning inte fanns Dijon i någon av de lokala matbutikerna.

Det enda som är bättre än gäster är gäster som tar med sig efterrätt och Merilu hade gjort en rejäl laddning tiramisu som jag vi delade på och som jag sedan oblygt satte i mig resterna av på mindre än ett dygn.

En smålänning och en italienare som äter isterband och tiramisu i Berlin, en finare manifestation av europeisk gemenskap skulle inte ens Jean-Claude Juncker kunna drömma ihop!

I nästa inlägg utlovas två av livets finaste kryddor: curry och romantik. Fram till dess får jag önska en glad påsk till alla läsare, speciellt till er som kände igen referensen i rubriken.