Tiden går sannerligen fort. Jag skulle precis skriva att det var två år sedan jag var på korvfestival men när jag letade upp länken visade det sig vara hela tre år som förflutit. Då det oundvikligen kommer bli en del jämförelser kan jag rekommendera alla som inte alla mina inlägg i färskt minne att gå in om läsa.

I år hade festivalen flyttat innanför tullarna till Münchenbryggeriet. Den här gången hade jag inte Arvid vid min sida utan gick med min kollega Olov, en man vars känsla för medicinöverskattning endast överträffas av hans kärlek till Norrland.

För fösta gången hade man öppet även på fredagen och vi bestämde oss för att gå direkt efter jobbet. Först var jag lite nervös då festivaler i allmänhet brukar mjukstarta första dagen och vissa mer långväga hobbykorvmakare kanske skulle ha svårt att komma. När festivalen sedan skrev på Facebook att man skulle ha den största korv-AW:n någonsin med hundratals olika korvar blev jag dock lugnad och när vi kom fram vid fyratiden var det rätt gott om folk på plats. Fördelen med att gå fredag eftermiddag är att man slipper alla barnfamiljer. Istället var det jag och Olov som drog ned medelåldern rejält. Det var många femtioplussare varav de flesta var män och en ansenlig mängd hade kulmage eller begynnande sådan.

Jag hade ätit en strategiskt mycket tidig lunch och kände mig som en kalv på grönbete när jag kom in. Det doftade härligt av stekos och vi smakade några korvar i farten. När vi precis innan invigningsceremonin skulle börja kom i huvudrummet tyckte vi att det var väldigt skumt där inne. Det visade sig att strömmen hade gått i två av rummen. Först kändes det ganska komiskt men den känslan försvann fort. Även om en del korvar var rökta eller torkade så var de flesta menade att serveras varma och nu stod nästan alla stekplattor stilla.

Detta var naturligtvis ett fiasko av gigantiska mått men jag måste säga att de flesta utställare snabbt fann sig i situationen och började bjuda på kalla smakprover. En uppfinningsrik man hade med sig en brännare som han ställde sig och tillagade korvarna med till publikens stora förtjusning. Han verkade ha ett reservaggregat för han spelade även någon diffus mjukrock i bakgrunden. Vissa utställare hade det inte lika väl förspänt utan kunde bara ledset konstatera att de bara hade färskkorvar och inte kunde bjuda på någonting.

Vi begav oss till ett av de små sidorummen där det fortfarande fanns ljus och hittade en utställare från Norrland, vilket såklart gjorde Olov glad. Förutom en fantastisk hjortronsylt, de sedvanliga renprodukterna och några mer vanliga korvar hade de även björnsalami. Den var vi naturligtvis tvungna att testa. Jag har aldrig ätit något rovdjur innan och har hör att det ska vara ganska äckligt men jag tyckte den var riktigt god. Den hade en mycket djup och fyllig vildsmak som vi inte kunde motstå. Då den var rätt dyr och endast såldes hela eller halva köpte vi en halva och delade på. Det är roligt att prova något oväntat, framförallt när det visar sig vara gott och inte bara en gimmick.

På övervåningen ägnade man sig åt teori snarare än praktik då korvakademin och föreningen K.O.R.V (Korvens Oförtrutet Runda Vänner, en akronym så härligt krystad att de flesta hiphopkollektiv blivit avundsjuka). Tyvärr blev även de lidande då de mindre fönstren på övervåningen gjorde det väldigt mörkt och därmed omöjligt att ta del av den, säkert intressanta, information de delade med sig av.

Det var inte bara korvakademikerna som ändrade sig åt icke ätbara korvaktiviteter. Märket Sausage & friends tillverkar kläder med korvmotiv. Det är naturligtvis alltid rolig med korvintresse men jag tyckte det här kändes allt för spexigt. Jag vill ge en eloge till tröjan med chanellelogga av falukorvar som var både smart och roligt men annars höll det allt för låg nivå. Det kändes mycket ”höhö en keps med en KORV på, gud vad jag är crazy”. Nej, ät gärna korv men era plagg är lika önskvärda som gitarrer på efterfester (och tilltalar förmodligen samma målgrupp av ”sköna” personer).

Raka motsatsen till dess hipsters var favoritgubbarna från grynkorvens vänner som var tillbaka i år. Trots att jag inte är något fan av grynkorv blev jag mycket glad att se dem. De har ett hundraprocentigt engagemang som känns både äkta och avslappnat. När jag blir pensionär vill jag bli som dem! De verkade inte ha någon skiva men jag hoppas den kommer på Spotify inom kort.

Kall korv kan man leva med men i huvudrummet började det bli allt mörkare. Vi bad att få prova lite salami av en otroligt fransk man som såg ut att ha fötts med högt blodtryck och bakåtslickat år. När han lyste med sin mobil på salamietiketterna för att hitta de efterfrågade sorterna brände han av en svada som man inte behövde kunna ett ord franska för att förstå innebörden av. Några medelålders män (utan kulmage, tro det eller ej) kom förbi och började konversera på stapplande franska. När de visade sina korvköp utbrast fransosen ”merde industirelle”. Jag förstod inte resten av vad han sa men andemeningen, att det samma inte kunde säga om hans varor, framgick med all önskvärd tydlighet. Då jag själv lagt så orimligt stor del av mitt liv på att vara trevlig mot kunder blir jag lätt irriterad på servicepersonal som inte är trevliga men jag älskar den här typen av burdusa försäljare som svär, ignorerar och inte ens kan stava till ”leende” samtidigt som man ser att de har passion för vad de säljer. Det är ett skönt avbrott mot all trött påklistrad trevlighet man annars så ofta möts av. Jag och Olov var överens om att den franska salamiförsäljaren var den starkast lysande stjärnan på korvfestivalens strömlösa himmel och jag kunde såklart inte göra annat än att köpa fyra salamis med smakerna vitlök, roquefort, getost och karljohansvamp.

Nu vill jag inte dra alla fransmän över en flåttig kam. I andra sidan av huvudrummet serverade en landsman till den buttre salamiförsäljaren korv fantastiskt goda korvar som var smala och saftiga med ett föredömligt djup i kryddningen. Även här lättade jag på plånboken och köpte ett paket merguez och et paket toulousekorv.

Tillslut kom ljuset strömmen tillbaka och med den stekplattorna och korvoset. Tyvärr hade vi då redan varit på festivalen ganska länge och var rätt mätta, både i magarna och på korvupplevelser. Det blev några återbesök men lite av den inledande aptiten hade gått förlorad och jag köpte inte riktigt lika mycket som om alla fått den chans de förtjänade.

Ens när lokalen är upplyst så blir det svårt att få överblick när det är så mycket. Det kändes svårt att hitta någon tydlig trend på samma sätt som ostkorven för tre år sedan. Styggelsen ”korvish” verkade i alla fall ha självdött till min store glädje. Om man ska se någon trend var det att många serverade sina smakprover med tillbehör istället för bara fritt plock. Det är naturligtvis gott men det kändes som att många tog i lite för mycket och oblygt serverade korven med tre olika komplement. Även om tanken är god så blir det lite mycket när man ska trycka ihop en hel rätt till en munsbit. Dessutom blir det svårt att hålla jämna steg men alla som vill provsmaka och det var flera gånger vi fick vänta väl länge. Alla små papptallrikar leder dessutom till betydligt mer skräp än de enkla tandpetarna. Även om alla korvar som bekant förtjänar ett bra tillbehör så tycker jag att det räcker med någon senap eller liknande som man själv kan applicera på sitt smakprov.

Nu vill jag inte vara allt för kategoriskt eftersom de flesta korvarna endast åts kalla och/eller då jag var allt för mätt och därför inte riktigt fick en rättvis chans, men även om jag åt många goda korvar så var det överlag få som stod ut. Både kryddningen och köttigheten låg ofta på en allt för låg nivå och många kändes mer som Scans ”kryddkorvar” än som kvalitetshandverk. Förutom de korvar jag köpte vill jag lyfta fram Stensåkra och Per i viken som båda höll riktigt bra kvalitet. De sistnämnda hade dessutom den fantastiska toppingen karamelliserad bacon som jag planerar att helt skamlöst stjäla rakt av.

Jag förstår såklart att festivalen, tyvärr, varken är välgörenhet eller statssubventionerad men jag kan tycka att 160 i inträde och 40 i garderob är lite saftigt för ett evenemang som i mångt och mycket går ut på att köpa saker. Väl inne kostade En liten öl sedan 75 kronor. De enda som blir lyckliga av sånt är väl Trädgården som petades ner från platsen som den dyraste blaskölen jag köpt i Stockholm. Prislappen till trots tror jag inte det kommer att dröja tre år tills jag besöker korvfestivalen igen.

På grund av upphetsning och dåligt ljus tog jag nästan inga bilder utan bjuder istället på några bilder hemmifrån. Här ser no korvarna jag köpte av den buttre fransmannen.

 Roquefortsalamin var otroligt god och dess bröder med vitlök och getost strax efter. Karljohansalamin var jag lite besviken på. Jag minns att jag tidigare blivit beskiven på en kantarellsalami. Kanske passar helt enkelt inte svamp och salami ihop? Det blir en lite jordig ton som jag känner igen från vissa sämre tryffelostar.

 

Den glada fransmannens korvar blev ett gott slut på en bra korvhelg.

 

 

 

 

Trogna läsare känner igen namnet Jakob Fyledal som ett flertal gånger figurerat på bloggen de gånger jag korsat Öresundsbron. Den här gången var det istället han som var på besök i Stockholm, vilket självklart betydde att vi skulle äta korv.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. I det här gudsförgätna landet är det inte bara Systembolaget som har söndagsstängt utan även majoriteten av stadens korvställen.

På sommaren hade ett korvstopp vid någon kiosk mellan två barer kunnat funka men då termometern visade en bra bit under minus var det inget alternativ. Det enda jag tillslut googlade fram var Bierhaus där jag ätit någon gång för länge sedan och tyckte det var okej utan att bli jätteimponerad. Väl framme visade det sig att Google ljög och stället var stängt. Då vi var mycket hungriga och framförallt törstiga tog vi första bästa ställe och hamnade på Hirschenkeller vid Rådmansgatan.

Näst efter Lion Bar måste jag säga att Hirschenkeller är min favoritsunkbarskedja i Stockholm. Det är perfekt att glida in i deras murriga lokaler och dricka några blaskiga öl tillsammans folk som antingen inte är gamla nog för systemet eller har varit på systemet på tok för många gånger. Jag skäms inte över att säga att jag ett år firade min födelsedag på Hirschen Hornstull.

En öl på tapp är som bekant alltid en öl på tapp, men även om det finns maträtter som är relativt säkra kort så blir det aldrig riktigt lika enkelt i köket som i baren. I jakt på content beställde jag en korv med stekt potatis och surkål medan Jakob beställde en schnitzel.

 

 

 

Tyvärr levde maten inte riktigt upp till min annars positiva bild av Hirschen. Korven påminde farligt mycket om de man fick i skolmatsalen och även om den väl smakade okej (eller iaf nästan) så var konsistensen obehagligt svampig. Surkålen till var kall vilket såklart inte är godkänt. Däremot var det inget fel på potatisen vars påtagliga sälta mötte blaskigheten i ölen på ett utmärkt sätt.

Jakobs schnitzel hade en stekyta som, för att använda hans egna ord ”aldrig hade accepterats i Köpenhamn”. Som ni ser på bilden var inte heller storleken allt för betydande.

Då jag var på återbesök så sent som igår kan jag helt säkert säga att upplevelsen inte kommer hindra min från att göra återbesök, men det dröjer nog innan jag beställer något annat än en stor stark.

På fredag ska jag på korvfestival, stay tuned för ett i dubbel bemärkelse matigt inlägg.