Ett hade gått sedan förra korvfestivalen och det var dags för ett återbesök. Även den här gången hade jag min kollega Olov vid min sida, det här året med skillnaden att jag blivit så pass gammal att han gav mig festivalinträdet i 30-årspresent. Då även mycket annat var sig likt från förra året rekommenderar jag starkt att ni går in och läser det inlägget för att få lite bakgrund.

I år hade festivalen växt till sig så pass att den dragit till sig uppmärksamhet från en grupp demonstrerande djurrättsaktivister som älskar grisar på ett annat sätt än jag och Olov gör. Vi lät inte det hindra oss utan gjorde entré i mässhallen med höga förväntningar.

En sak som var annorlunda från förra året var att det nu fanns ström, ett stort plus i min bok. Det första vi möttes av var ett bord där några män med lantlig aura sålde diverse viltprodukter. Vi fick smaka en trevlig vildsvinskorv och, framförallt, rökt vildandbröst som var helt otroligt. Jag är allmänt mycket svag för rökt mat och här balanserade rök- och viltsmaken på ett perfekt sätt. Ingen korv, men rysligt gott ändå.

Den härligt buttre fransmannens butik var tillbaka, dock utan den härligt buttre fransmannen. Istället sköttes affärerna av två betydligt yngre och trevligare killar. Vi spekulerade något fördomsfullt om att den buttre herren förmodligen drack champagne och älskade passionerad med någon mystisk och vacker kvinna. Huruvida det var sant eller ej fick vi inte veta men efter ett tag dök han upp, med en frisyr och uppsyn som om inte bekräftade så i alla fall inte uteslöt vår gissning.

Några andra som var tillbaka var mina favoritgubbar i Grynkorvens vänner som på sedvanligt vis bjöd på grynkorv och glatt humör. Tyvärr tycker jag inte grynkorv är så gott men jag stöttar dem ändå helhjärtat. Med blandade känslor såg jag att deras CD med sånger om grynkorv inte längre fanns till försäljning. Tråkigt för alla nytillkomna som missar denna pärla, men bra för mig som sitter på en framtida raritet!

En av mina främsta invändningar mot Stockholm är att allt är så koncentrerat till stadskärnan men jag blir ändå irriterad av trenden med köttrestauranger ute i Skogås. Även om Brisket and friends flyttade innanför tullarna har jag fortfarande inte besökt varken Krubberiet eller Det arroganta svinet, trots att jag dreglat över deras bilder och menyer otaliga gånger. Tur då att Krubberiet tagit sig in till festivalen i år! Det arroganta svinet skrev något på sin instagram om att de inte fick vara med på korvfestivalen, mycket oklart vad det i så fall berodde på.

Krubberiets korvmästare ropade till alla som lyssnade och några till att han hade festivalen bästa korvar, och han förhävde sig inte. Hans kabanostra levde upp till hypen. Varken krydd- eller köttsmaken var superdistinkt men balansen var perfekt. Vi köpte ett stort paket och delade på.

I ett rum återfanns det något oklara konceptet Bullens och bubbel. Som trogna läsare kanske minns var jag redan för tre år sedan på restaurangen Bubbledogs i London där de endast serverade bubbel och korv, en trend som nu med sedvanlig tidsförskjutning då alltså verkar ha tagit steget hela vägen till Södermalm. Att bubblet inte skulle vara gratis hade man väl kunnat räkna ut, men här bjöds det inte ens på korvarna! Å andra sidan var de toppade med antingen löjrom eller tryffel, så det fick väl gå. Vi köpte varsin och det går ju inte att förneka att Bullens är gott, samtidigt kändes det inte som tillbehören, även om de såklart var goda i sig, varken samspelade med eller lyfte korven. Att blanda högt och lågt såhär är något jag gillar och som verkligen kan bli en fullträff men då krävs det lite eftertanke. Det blir lätt lite "höhö vad vi är galna" över det hela.

Apropå folk som tycker sig vara sköna och galna var tyvärr även Sausage and friends på plats och visade upp sina spexiga kläder. De har börjat terrorisera mig på instagram och skickat otaliga följarförfrågningar, vilka jag accepterar i lika låg utsträckning som jag accepterar deras tramsiga kläder. Även om jag vid et här laget hade fått i mig en hutlöst dyr mikrobryggeriöl motstod jag frestelsen att konfrontera dem och gick vidare.

Som vanligt pågick även diverse jippon på scenen. Bland annat visades det hur man styckar en gris. Det såg ganska makabert ut även för två fläskentusiaster som oss och hade knappast roat demonstranterna utanför. Däremot hade de kanske uppskattat att det i år ställdes ut en del vegetariska korvar. Sojakorv är jag oförändrat tveksam till, men jag har absolut ändrat inställning till andra köttsubstitut och äter nu med glädje både tofu och sojafärs. Därför var jag ändå försiktigt positiv till Peas of heaven, korvar av ärtprotein som fanns i flera olika varianter. Tyvärr var det om möjligt ännu värre än sojakorv och jag blev tvungen att spotta ut min smakbit i en närliggande hink. Synd, men i alla fall bättre än det meningslösa mellantinget "korvish" som glädjande nog verkade ha dött ut helt.

I år, när man faktiskt fick chansen att äta korvarna varma, känns det som man kan göra en mer rättvis bedömning och tyvärr måste jag säga att det allmänna intrycket är att många korvar inte gjorde något större intryck. Visst var det en del som var goda, men det kändes ofta väldigt fantasilöst. Väldigt många "chorizos" som inte hade mycket av det som jag letar efter hos en bra chorizo, knappt ens färgen. Det krävs mer än en knivsudd paprikapulver för att kalla en korv kryddig. Hos många var inte bara fantasin utan även kvaliteten förvånansvärt låg och påminde mest om grillkorvar av det tråkigare snittet. Detta förvånar mig lite då de flesta utställarna verkar vara små producenter som man tänker snarare gör detta för att de älskar korv än för profit. Jag förstår såklart om Scan gör en korv med låg kötthalt och hög vinstmarginal, men jag har svårt att se hur man som småskalig hobbyproducent inte lägger ner mer tanke och kärlek i sina korvar, särskilt om man ska ställa ut dem på en mässa. Som smålänning gjorde det extra ont att äta en korv från Nacka (av alla ställen) som de kallade isterband men som var en geggig sörja mer lik de otäcka "frukostkorvarna" man fick i skolmatsalen.

Samtidigt är det såklart kul att så många är intresserade och tar sig för att göra korv. Jag efterlyser bara lite mer eftertanke, noggrannhet och experimentlusta. Så länge man gör det ordentligt krävs det egentligen inte jättemycket för att ens en enkel hemmakorv ska slå mamma Scan på fingrarna och när man väl nått den nivån är det inte heller så svårt att ta ut svängarna lite. Förra året var jag på ostfestival i samma lokaler och där tyckte jag det fanns mycket större bredd, kvalitet och nytänkande bland de små producenterna.

Jag tror och hoppas att även landets korvmakare klarar av det!

Sen fanns det såklart ljusglimtar. Krubberiets kabanostra var allt en korv ska vara och var ännu godare när jag tillagade mina hemköpta exemplar och serverade dem med senap, surkål och rostad lök. Det blev självklart även några salamis från vår franska vän som även om de inte var så spännande inte heller gjorde mig ett dugg besviken. Salami är en av de få saker jag tror att jag skulle kunna äta varje dag resten av livet utan att tröttna. På vägen ut slog vi även till på lite rökt vildandbröst som jag sedan åt med otrolig njutning, det var faktiskt det godaste på hela festivalen.

Att det godaste på korvfestivalen inte ens var en korv säger ändå något. Det är absolut en väldigt trevlig fredags-aw och jag kommer med största säkerhet gå dit även nästa år, men det är kanske inte heller någon omvälvande kulinarisk upplevelse.

Jag skulle älska om jag blev motbevisad. En festival där alla deltagare är lika passionerade som Artur Oziemkowski från Krubberiet, de grånade herrarna från Grynkovens vänner eller den buttre mannen från Frankrike skulle kunna bli helt fantastisk. Att byta ut Sausage and friends mot Det arroganta svinet skulle inte heller göra saken sämre.