Nu är min tysklandsvistelse över och jag har hunnit vara hemma i Sverige en hel månad. Tiden i äran hjältarnas har varit mycket lärorik även om det på grund av lathet och ett överväldigande utbud av döner inte riktigt blivit så mycket bloggande eller korvätande som jag hoppats på.
Min sista kväll i Berlin gick Tyskland och blev världsmästare i fotboll, ett Hollywoodslut om något. Det var såklart otroligt mäktigt och hela staden levde upp. Mina personliga favoriter utav alla de människor vi möte på vägen mot Brandenburger Tor var några uteliggare som kom emot oss frenetiskt viftandes och med händerna fulla av skedar. "Ta några! Vi har snott dem från ett hotell!" Med skedarna som maracas gick vi sedan den sista biten till fanzonen. Det har skrivits mycket om tyskt flaggviftande eller avsaknad av sådant, särskilt efter VM 2006 men jag nöjer mig med att konstatera att stämningen var på topp. Folk dansade och en speakerröst skrek till publiken ljubel att ingen skulla jobba dagen efter, och att de som skulle jobba skulle skita i det. Det var lite som att vara på festival fast med just de människor som i vanliga fall inte gåt på festival. Med en sådan inramning är det klart att den Rostbratwurst jag rundade av kvällen med blev en oförglömlig upplevelse, även om den inte ar någon smaksensation.
Det har talats mycket om att tyska landslaget inte har några individuella superstjärnor utan är mer en jämn lagmaskin och något liknande skulle man kunna säga om korvarna i landet. Det finns godare korvar än de tyska men den tyska korvkulturen är underbar och med undantag av den ombloggade sunkiga bockwurst som jag åt på Immergut har jag inte ätit en enda dålig korv. Korvståndet jag gick till hade även en spexig enmetersvariant men det hade känts fel. Att promenera hem genom hela stan med en klassisk bratwurst i ena handen och en ljummen sterni i den andra blev ett perfekt avslut på en minnesvärd period.
Jag har inte en lika problematisk relation till min hemstad som Anton Kristiansson har men det är klart att det kändes lite tom att byta Berlin möt Växjö. Men nästan lika filmiskt som att sluta med ett VM-guld kändes det att det lagom till min hemkomst öppnat en korvrestaurang i Växjö! Korv har ju som bekant varit inne ett tag och nu har denna trenden tagit sig hela vägen till Småland. Att det öppnar nya restauranger i Växjö är såklart kul men inte särskilt ovanligt. Något som däremot är vanligt är att de blir långlivade. De flesta är väldigt fantasilösa och ingen har varit i närheten av att hota klassiska PM. Hur länge kunglig korv kommer hålla igång låter jag vara osagt men det är kul att något vågar satsa på något nytt istället för på den femte halvtaskiga indiska restaurangen i ordningen.

Lika självklart som att jag skulle besöka Kunglig Korv var det att jag skulle göra det i sällskap med Växjös kulinariska och kulturella elit: de redan ombloggade Arvid L och David A samt de för er läsare mer okända men minst lika viktiga lokalprofilerna Emil G och Ofelia B.
Att vara tillbaka i goda vänners lag minskade prischocken något. I Tyskland priserna som bekant otroligt mycket lägre än i Sverige, särskilt på mat eller dryck där man ofta får betala det dubbla här uppe. Att betala en hundring för en god restaurangmåltid är väl även om det var ovant egentligen ingenting att klaga på men att betala 80 kronor för en liten öl tycker jag är väl saftigt, hur litet bryggeriet än är.

Kunglig korv har en diger meny med många olika korvar och tillbehör och jag hoppas få chansen att testa fler. Alla djur man kan tänka sig fanns representerade, till och med en surf n turf korv med hummer och högrev som faktiskt mest verkar konstig. Något annat som är mycket konstigt är att de har en löjromstoast på menyn. Visst är det gott men det har absolut ingenting på ett korvställe att göra.
Inredningen är väldigt standard och även om jag tycker det är kul att korven fått ta steget in i finrummet så tycker jag det vore roligt om man lite kunde anspela mer på den där korvmojssunkigheten som trots allt på gott och ont är det många förknippar med korv. Sunk fick vi visserligen mer än nog at från gänget fulla vänsters som verkade gått vilse på vägen till Pauze och satt och skrålade internationalen för full hals. Nog för att jag uppskattar att korv är mat för den breda massan, men där går faktiskt gränsen!

När jag smält intrycket och svalt prisskillnaderna föll mitt all på en Cosa-Nostra, en fläsk och nöt korv som serverades med potatismos, senap och surkål. En klassiker på alla plan helt enkelt och därmed kanske det bästa sättet att prova ett nytt ställe.

Koven i sig var mycket bra, en klassisk korv med mycket köttsmak och välavägd kryddning. Kanske inte jätteupphetsande men inom de ramarna kan man inte göra det mycket bättre.
Själva korven är så klart det viktigaste men på en restaurang, särskilt en som vill vara lite finare, är tillbehören också en stor del av helheten. Senapen som var ringlad över var god och söt men hade gärna fått vara både starkare och lite grövre. Så långt allt väl men de övriga tillbehören var under all kritik. Potatismoset hade ett utseende och en konsistens som var oroväckande nära pulvermos och även om det gick att äta så hade det en obehaglig klistrig konsistens som spädde på min oro. En viss tysklandssaknad fick mig att välja surkål men också den gjorde mig besviken. Det var mycket kummin i ilket jag uppskattar och själva kålen var i okej skick men den var bara stekt. Att steka lite surkål hemma till lunch ibland kan vara ganska gott men att inte koka till den ordentligt när det ska vara tillbehör på en korvrestaurang är verkligen underkänt. Då hade de istället gärna fått avstå det trista potatismoset och satsat fullt ut på ett riktigt bra tillbehör.

Jag blir så klart glad varje gång någon lyfter fram korven och att även mindre städer kan ha en korvspecialist är verkligen roligt. Att man i början fokuserar mest på korvarna är naturligt och helt rätt tänkt, men man får ändå inte slarva med tillbehören. Man skulle, i alla fall i början, dra ned på antalet korvar och satsa på enklare, tydligare och färre tillbehör. Väldigt få av korvarna serverades med bröd vilket jag tycker är något man skulle kunna utveckla och då menar jag inte tråkiga korvbröd utan hembakat kvalitetsbröd som man äter brevid. Samtidigt är det kul att man vågar pröva nya spännande kombinationer och inte fastnar i gamla hjulspår. Det ska bli intressant att följa Kunglig korv och jag tror och hoppas att det kan etablera sig som en av de bättre restaurangerna i Växjö.