Mitt korvätande har gått rakt motsatt väg jämfört med börsen. Efter flera år av stadig nedgång har det nu gått raskt uppåt. Den senaste uppgången sparkades igång med att min kompis Nina bjöd in ett glatt gäng att grilla korv på hennes innergård.

Det bjöds på tre sorters korv och en gedigen samling tillbehör. Sist men inte minns fick jag ett paket ölkorv från Ullared i present. En mycket bra, om än aningen kylig, början på årets grillsäsong.

Nästa anhalt på korvresan var långväga besök från Montreal av min kompis Tove och min praktikant Sam, vars första gästinlägg jag fortfarande väntar på.

Kvällen till ära gav jag mig på att göra egna korvbröd. När jag och min pappa gjorde korv förra sommaren bakade han briochekorvbröd som var otroligt luftiga och goda. Jag ville inte vara sämre utan gjorde det som är varje södermalmsmans plikt och satte igång att baka, dock tyvärr inte surdeg.

Mitt korvätande har gått rakt motsatt väg jämfört med börsen. Efter flera år av stadig nedgång har det nu gått raskt uppåt. Den senaste perioden sparkades igång med att min kompis Nina bjöd in ett glatt gäng att grilla korv på hennes innergård.

Det bjöds på tre sorters korv och en gedigen samling tillbehör. Sist men inte minns fick jag ett paket ölkorv från Ullared i present. En mycket bra, om än aningen kylig, början på årets grillsäsong.

Nästa anhalt på korvresan var långväga besök från Montreal av min kompis Tove och min praktikant Sam, vars första gästinlägg jag fortfarande väntar på.

Kvällen till ära gav jag mig på att göra egna korvbröd. När jag och min pappa gjorde korv förra sommaren bakade han briochekorvbröd som var otroligt luftiga och goda. Jag ville inte vara sämre utan gjorde det som är varje södermalmsmans plikt och satte igång att baka, dock tyvärr inte surdeg.

Bröden blev aningen stora, jag har trots allt inte bott på Söder så länge och har ett lite otränat öga för hur mycket saker jäser. Tyvärr blev konsistensen på bröden inte lika bra som sist utan betydligt mer kompakta. Men de var helt okej i smaken och om man skar ur en liten urgröpning var storleken inte alls dum.

Jag köpte två korvar från Lulles fågel och vilt. En Smokey pork & apple och en Toulouse, en mild korv kryddad med vitt vin. Vad som alltid imponerar på mig med Lulles är saftigheten. Detta gällde även de här korvarna. Däremot kan jag ibland tycka kryddningen hade kunnat ha lite mer sting.

På fredagen sparkade jag igång min välförtjänta semester med att åka ned till Köpenhamn för att besöka min gode vän Jakob. Jag han inte vistas många minuter i Danmark innan vi kände ett stort sug efter korv, vilket var välbehövligt efter sju timmars tågresa och skulle utgöra en bra grund inför de otaliga Tuborg som väntade på oss. Som tur var hade Jakob sett ut Johns Hotdog Deli ett stenkast från Huvedbanegård.

Vi tog varsin hotdog i svøb som åts i bröd och toppades med ketchup, senap, remoulad, bostongurka och rödlök i både rå och picklad form. Extra allt med andra ord, och remoulad på korv är verkligen ingen dålig idé. Det är faktiskt ytterst få tillfällen då remoulad är en dålig idé.

Efter Köpenhamn vände jag uppåt igen och stannade till i Skåne. Tyvärr blev det ingen korv där, men väl en lunch med min gode vän Hampus. En man som gjort en lång resa från att vara vegan till att nu köpa råmjölk direkt från en bonde. Efter en nostalgisk diskussion om en korvlunch i Berlin skickade han senare följande, hjärtvärmande meddelande:

Nästa stopp var hos min mamma i den småländska idyllen Hornaryd. Även nu skulle det grillas korv, den här gången var det min farfar och min vän mat- och dryckesprofilen Arvid med familj. Vi köpte upp oss på Louisiana och lammkorv från Stensåkra, chorizo och kabanoss.

Vädret var ostadigt men Stensåkras korvar var som vanligt desto stabilare. Testade även lammkorven och den var inte heller så dum.

Detta har blivit ett lite svepande inlägg, mest för att ge en överblick. Nu till helgen vankas både korvstoppning och korvfestival, vilket bäddar för mer djupgående analyser. Missa inte det!

Bröden blev aningen stora, jag har trots allt inte bott på Söder så länge och har ett lite otränat öga för hur mycket saker jäser. Tyvärr blev konsistensen på bröden inte lika bra som sist utan betydligt mer kompakta. Men de var helt okej i smaken och om man skar ur en liten urgröpning var storleken inte alls dum.

Jag köpte två korvar från Lulles fågel och vilt. En Smokey pork & apple och en Toulouse, en mild korv kryddad med vitt vin. Vad som alltid imponerar på mig med Lulles är saftigheten. Detta gällde även de här korvarna. Däremot kan jag ibland tycka kryddningen hade kunnat ha lite mer sting.

På fredagen sparkade jag igång min välförtjänta semester med att åka ned till Köpenhamn för att besöka min gode vän Jakob. Jag han inte vistas många minuter i Danmark innan vi kände ett stort sug efter korv, vilket var välbehövligt efter sju timmars tågresa och skulle utgöra en bra grund inför de otaliga Tuborg som väntade på oss. Som tur var hade Jakob sett ut Johns Hotdog Deli ett stenkast från Huvedbanegård.

Vi tog varsin hotdog i svøb som åts i bröd och toppades med ketchup, senap, remoulad, bostongurka och rödlök i både rå och picklad form. Extra allt med andra ord, och remoulad på korv är verkligen ingen dålig idé. Det är faktiskt ytterst få tillfällen då remoulad är en dålig idé.

Efter Köpenhamn vände jag uppåt igen och stannade till i Skåne. Tyvärr blev det ingen korv där, men väl en lunch med min gode vän Hampus. En man som gjort en lång resa från att vara vegan till att nu köpa råmjölk direkt från en bonde. Efter en nostalgisk diskussion om en korvlunch i Berlin skickade han senare följande, hjärtvärmande meddelande:

Nästa stopp var hos min mamma i den småländska idyllen Hornaryd. Även nu skulle det grillas korv, den här gången var det min farfar och min vän mat- och dryckesprofilen Arvid med familj som var inbjudna. Vi köpte upp oss på Louisiana- och lammkorv från Stensåkra, chorizo och kabanoss.

Vädret var ostadigt men Stensåkras korvar var som vanligt desto stabilare. Testade även lammkorven och den var inte heller så dum.

Detta har blivit ett lite svepande inlägg, mest för att ge en överblick. Nu till helgen vankas både korvstoppning och korvfestival, vilket bäddar för mer djupgående analyser. Missa inte det!

Jag fick en bra inledning på korvveckan. Den började med att en vän skickade bild på att han gjorde currywurst till frukost – och detta efter sin 2,5-åriga dotters önskan. Han berättade även stolt att hon redan föredrar senap framför ketchup. Det måste ligga ett mycket föredömligt faderskap bakom detta!

Även om mitt barn, det vill säga bloggen, nu är i mellanstadieåldern får man väl tyvärr säga att jag är en ganska försummande far. Men det händer trots allt fortfarande att vi hittar på något roligt tillsammans. Nu var det korvfestivalen som stod på tapeten. För två år sedan inföll den turligt nog precis veckan innan corona slog till i Sverige. Förra året var den inställd som allt annat, men i år var planen att den skulle återkomma. Tyvärr var det mindre tur med timingen den här gången och tidigare i vintras när omikron härjade som värst beslutades det att skjuta på festivalen till sommaren. Ganska retligt nu när alla restriktioner hunnit släppas i god tid innan det tilltänkta datumet.

Jag lät naturligt inte något så trivialt som att festivalen ställts in komma i vägen för mina planer. I stället beslutade jag och min parhäst Olov oss snabbt för att anordna en egen ersättningsfestival i något mindre skala hemma hos mig. Lite av upplevelsen går onekligen förlorad. Minglet och vimlet blir inte samma sak på 20 kvadrat. Man får inte träffa några nya människor och det fanns tyvärr inte heller plats att visa hur man sågar itu en hel gris. Å andra sidan slipper man de mest pajasaktiga utställarna och höga ölpriser.

Vi gjorde ansvarsfördelningen att jag fick ansvara för korven och Olov för drycken. Jag hade tyvärr inte tid att ge mig ut på allt för omfattande korvinköpsresor genom staden utan koncentrerade mig till Hötorgshallen och Söderhallarna. På det förstnämnda stället blev det chorizo (berömd enligt egen utsago) från Köttkompaniet, två salami från Pallas delikatesser samt en käsekrainer och en stockholmare från Österqvist. På Söderhallarna gick jag till klassiska Lulles kött och deli och inhandlade en björnkorv, en merguez och en lammsalsiccia. Olov hade även köpt med sig en kabanoss från Korvhantverk Stockholm. Allt som allt hade vi alltså nio korvar. Helt klart en aktningsvärd mängd!

Till detta hade vi tillbehör i form av coleslaw, tomatsallad och surkål som var en lite förenklad variant av den surkålsgryta jag brukar göra och som Martin Johansson älskar över allt på denna jord. Tillbehören rundades av med två sorters senap, en söt och en stark.

Även om antalet korvar blir mindre på en hemmafestival så blir den totala mängden äten korv nog ungefär den samma. Å ena sidan får man ju testa färre olika varianter, men å andra sidan får man äta mer om man hittar någon man riktigt gillar. Oavsett upplägg så blir nackdelen lite att allt flyter ihop lite. Inte ens en tränad korvhjärna kan riktigt sortera så många olika på ett vettigt sätt.

Vi åt våra salami medan övriga korvar tillagades och de slank ned precis så snabbt som bra matlagningssnacks brukar göra. Det var en pikant och en mer standard. Båda var saftiga och goda men ändå snäppet under det allra högsta skiktet i genren.

Bland de varma korvarna tyckte vi båda käsekreinern stack ut. Den var inte bara hörligt ostig utan hade även en bra grundsmak, både i kryddningen och köttigheten. Hack i häl var korvarna från Lulles, ett ställa som aldrig gör mig besviken. Dock levde björnkorven inte riktigt upp till mitt minne av den. Kanske kräver den att få i centrum, då det trots allt är en rätt speciellt korv. Kabanossen och stockholmaren var goda även de, även om jag nog generellt vill ha mina korvar något tjockare. Det blir så mycket härligare att bita i dem då. Något besviken på chorizon tyvärr. Den var ganska torr, saknade stick och var framför allt på tok för finmalen för min smak.

Vi hade en fin kväll i korvens tecken och jag är glad att vi inte blev helt utan festival – men tills nästa år hoppas jag ändå festivalen är tillbaka i full skala. Fram tills dess får vi hoppas att inget kommer i vägen för det nya datumet i början av juni.

Inte ens en hängiven korvälskare som jag kan bortse från de negativa effekter som köttätande har på miljö och klimat. Även om jag tycker man kan unna sig kött ibland så äter jag mest vegetarisk mat nu för tiden, vilket har en viss negativ inverkan på uppdateringstakten här på bloggen.

Men hur vore det med en korv som inte bidrar till miljöförstöring och utsläpp, vågar man ens drömma om en korv med positiv inverkan på vår jord? I en DN-artikel i våras läste jag om vildsvinen och deras framfart. För det första förökar de sig i rasande tempo och för det andra bökar de sönder åkrar, äter upp skogsplantor och är ett allmänt gissel för lant- och skogsbrukare.

Inte nog med att de inte föds upp inom den miljöförstörande köttindustrin, de förstör även miljö själva och att äta dem, och därmed bidra till att stammen minskas, är alltså en rakt igenom god handling. Det låter en ju otroligt men lämnar en fråga öppen – är det gott?

Jag har ätit vildsvin några tillfällen även om det inte gjort något djupare intryck minns jag det som gott. Har dock hört att det kan vara lite lotteri med köttet och att man om man har otur kan få något seg galt.

När vi beslutat oss för vildsvin var nästa steg hur vi skulle krydda korvarna. ”Vilt” ledde mina tankar till den goda björnkorv jag åt för ett tag sedan som var kryddad med porter. Enbär känns också som en typisk viltaccessoar och som borde funka tillsammans med portern. Sagt och gjort. ”Svin” fick mig samtidigt osökt att tänka på klassiska griskompisen äpple och örter, vilket inte heller var svårt att bestämma sig för.

Sist vi gjorde korv serverade vi dem som två olika rätter i bröd, vilket kändes som ett väldigt kul upplägg. Nu blev det inte lika stor spridning på korvarna som sist så vi körde på enhetliga tillbehör. Båda korvarna skulle serveras som halv special med potatis- och palsternacksmos, stekt svamp och senap. En kombination som kändes skogig och därmed borde passa de vilda svinen.

Vi gjorde en grundsmet med vildsvin, lök, salt, peppar, späck och hemmarökt sidfläsk. Jag är medveten om att inkluderingen av gris sänker miljövänligheten, men ser det som en uppmaning till Citygross att börja sälja späck (och varför inte fjälster?) från vildsvin. Sedan delade vi smeten i två och kryddade på respektive sätt. I äppelkorven tillförde vi även lite ljus öl för att få en lösare konsistens.

Eftersom Sanna skulle komma ned till Småland i tid till korvätningen och som ett led i arbetet att göra bloggen klimatneutral till 2040 testade jag även att för första gången göra egen vegetarisk korv.

Jag utgick från ett receptet jag googlat fram men ändrade kryddningen från en lite tråkig grillvariant till en viltinspirerad kryddning som skulle passa temat. Jag blandade mortlade enbär och mixad, torkad svamp i smeten, vilket fick den att lukta riktigt gott. Sedan slogs korvarna in i bakplåtspapper och folie för att ångkokas. Sedan fick de ligga i kylen innan de fick den sista touchen på grillen dagen efter.

Jag var mycket nöjd med korvarna. Framför allt enbärskorven blev riktigt bra men en härligt mustig smak. Äppelkorven var god men saknade lite udd, vilket är lätt hänt med ingredienser som smakar i sig men inte sprider smaken, alltså skillnaden på mortlade bär som ligger blandad med hela smeten och äppelbitar som ligger utspridda. Moset var 50/50 potatis och palsternacka och nästan lika mycket smör. Svampen var god men tror det hade varit ännu godare med kantareller om vi haft det till hands. Pricken över i:et var briochebröden som pappa bakat. De stal nästan showen, inte för att de tog över – de smakade perfekt mycket för att lyfta korvarna - men för att de var farligt nära perfektion inom sin genre. Även om vildsvinskorvarna var goda hade de en liten bit kvar till den nivån.

Jag fick smaka en bit vegetarisk korv och tyckte de smakade riktigt bra. Enbären och svampen gav en härlig viltkänsla samtidigt som soja och lök gav en bra grundkorvsmak. Tyvärr var de lite torra. Jag vågade inte ändra i mängderna av själva smeten av rädsla för att de inte skulle hålla ihop, men nästa gång tänker jag dra ned rejält på havregrynen för det kändes som att de inte bidrog med någonting samtidigt som konsistensen i allmänhet var mycket stabil.

Förra årets semester var tragiskt korvfattig, men i år blev det faktiskt ganska mycket. Här följer en exposé över semesterns övriga skörd:

Denna, i min mening hel rimliga, lunch åt jag en dag i Småland. Det var olika korvar pappa gjort och sparat till mig. Jag ordnade en omröstning på min instagram där jag tyvärr inte fick bifall i rimlighetsfrågan. I vilket fall är det, uppifrån och ned en ost korv, en lammkorv och en räk- och kycklingkorv. Den med lamm var väl helt ok men saknade helt klart något för att lyfta. Ostkorven var riktigt härligt saftig och ostig! Det märks att den var stoppad med den nya maskinen som lämnar ostbitarna intakta. Räkkorven var lika god som den lät märklig. Den var cajunkryddad och hade en riktigt härlig, tuggig konsistens. Tror den hade passat riktigt bra som vietnamesisk rätt med typ lime- och chilidressing i salladsblad, kanske med glasnudlar och picklade grönsaker.

En enkel gräsänklingsmiddag med stensåkrakorven från förra inlägget.

Inte vilken salami som helst, utan en privat importerad från Ungern. Och inte vilken privatimporterad salami från Ungern som helst, utan en världsmästarkorv! Sannas pappa fick nämligen en rejäl salami som en del av prispotten när han plockade hem ett riktigt mäktigt guld i veteran-VM i orientering. Jag fick en rejäl bit som jag glupskt slukade på några dagar. Det finns inget bättre sätt att börja en regnig semesterdag än kaffe, en rostad macka med salami och en riktigt, riktigt bitter krönika av Johan Croneman.

Även förträfflig på en bakismacka med dubbla ägg, riven parmesan och sirachamajo. Bättre effekt och smak än mitt experiment med att blanda GT på spad från bullens pilsnerkorv.

Även om Brunos har en liten bit kvar till den absoluta toppen så är det ett stabilt ställe där man aldrig blir besviken. Kombinerat med ett gynnsamt läge leder det till täta besök. Sista semesterveckan mötte jag upp min festivalföljeslagare Olov för en dubbel i bröd. Jag tog en dubbel ostkorv som var föredömligt ostig men hade kunnat ha lite mer kryddning. Den sköljdes såklart ner med en Pucko.

En dag för sju år sedan vaknade jag till ett Facebookmeddelande från en ung man vid namn Sam, en kanadensisk ekonomistudent på utbyte i Hongkong som undrade om han kunde få göra praktik på min blogg eftersom han var ”very interested in the sausage business”. En sekund såg jag framför mig att jag över en natt slagit internationellt, men insåg snart att min kompis Tove, som även hon var på utbyte i Hongkong, förmodligen hade ett finger med i meddelandet.

Jag kunde tyvärr inte erbjuda Sam någon meningsfull praktik, men Toves taktik att använda korvbloggssnack som raggningsknep var desto mer framgångsrik då hon och Sam numera är ett par.
Inte nog med det – nu var det äntligen dags för Sam att få vara med på bloggen!

Planen var att plocka upp ett sexpack kall folköl, proviantera på Brunos och sedan spela pingis på något av Söders utomhusbord. Tyvärr har gentrifieringen av Södermalm gått så pass lång att man numera inte kan köpa kall folköl någonstans, i alla fall inte i kvarteren runt Mariatorget. Om det är någon som sitter inne på tips var man kan göra det får ni gärna dela med er.

Vi fick nöja oss med rumstempererad folkis men korvarna var som tur var rykande heta. För min del blev det dubbel Merguez. Det var inget dåligt val men ju fler korvar jag testar på Brunos, desto mer övertygad blir jag om att husets klassiska kabanoss är det bästa valet.

Strängt taget var detta några dagar efter att semestern redan tagit slut, men det kändes som ett perfekt avslut. Det kan inte finnas ett bättre sätt att runda av sommaren än med korv och pingis i goda vänners lag, och då gör det faktiskt inte så mycket att ölen var lite ljummen.

Som trogna läsare vet äter jag allt för lite korv nu för tiden, men nyligen slumpade det sig så att jag åt fyra korvar på fem dagar. Något som naturligtvis inte kan gå obemärkt förbi på bloggen – i synnerhet inte idag då det faktiskt är varmkorvens dag!

På fredagen var jag inne i Stockholm för att för första gången på länge avnjuta Carmens atmosfär och stora starka. På vägen dit kurrade det lite i magen och jag stannade till på klassiska pölsemannen. Normalt gillar jag Danmark väldigt mycket, men att heja på dem i fotboll skulle aldrig falla mig in, inte ens om så hela laget fått hjärtstopp. Den här dagen hade de dock precis åkt ur EM och det kändes som jag kunde stödja deras förträffliga kultur igen.

Remouladsuget tog över och jag beställde en röd som låg i brödet, toppad med mos, remo och inlagd gurka istället för den klassiska varianten med brödet på sidan. Kände i efterhand att jag borde spelat mer safe och kört en klassisk. Det här blev lite väl milt och jag saknade lite lyftande sting. Ketchup och senap med lite remouladkomplement hade varit bättre. Var länge sedan jag åt det nu, men hade lite glömt hur illa kioskmos i regel smakar. En rätt svag korvupplevelse men den gjorde jobbet att grunda innan jag stegade mot Carmen. Tyvärr tog jag ingen bild

Dagen efter var Sanna på fest och som ensam hemma passade jag på att fiska upp några korvar från vår lokala orientlivs ur frysen. Jag köpte ett paket för ett tag sedan men blev inte av att skriva då.
Det är riktigt goda nöt- och lammkorvar kryddade med spiskummin och något jag inte riktigt vet vad det är men som har en lite söt eftersmak. De är även riktigt saftiga och om skinnet spricker bildas en mindre fontän av saft.

Jag serverade dem i rulle av libabröd med tabbouleh, strimlad vitkål och hemsvängd vitlökssås. Riktigt gott i all enkelhet, den här rullen hade inte behövt skämmas bland haken på Sonnenallee!

Dagen efter festen vaknade Sanna, som man ofta gör i sådana tillfällen, upp mer ett stort sug efter korv med bröd. Jag var naturligtvis inte sen att hänga på. Sanna gick till ICA för att köpa vegetarisk korv och inspirerad av grillningen sist sa jag att Stensåkra är en säkert kort. Deras rödvinskorv som jag åt sist fanns inte, men väl Louisiana grill.

Vi åt våra respektive korvar med coleslaw, ketchup, saltgurka, rostad lök, senap och ketchup.
Det kändes som en väl avvägd meny med den perfekta korvkiosk delux-känslan. Korven var saftig och hade en trevlig konsistens men kunde kanske varit aningen kryddigare.

 

Efter detta korvhattrick tog jag en dags vila innan det var dags att ännu en gång åka in till Stockholm för att avnjuta kylda drycker, den här gången med min gode vän Max som jag lärde känna i Berlin back in the days och som var på besök i stan från sitt nuvarande tillhåll i skogarna utanför Köping.

När jag fortfarande jobbade på kontoret var jag med jämna mellanrum och åt lunch på Brunos korvbar och nu var det dags för comeback. Vi tog varsin dubbel kabanoss och satte oss i en oklar park i närheten.

Man vet alltid vad man får på Brunos, och man blir aldrig besviken. Håller Günters som snäppet vassare, men en mer prisvärd måltid på Söder får man leta efter.

 

Snart går jag på semester och då utlovas korvstoppning i Småland – missa inte det!

En vän frågade nyligen vad som kommer läggas ned först, Bulletin eller Nils korvblogg. Jag har på gott och ont inga rika finansiärer, men hoppas av både personliga och ideologiska skäl att det blir jag som går vinnande ur den här kampen. Även om den dröm om att leva på bloggen som ändå någonstans fanns när jag startade den får sägas vara lika uppgiven som alla andra drömmar man hade i den tidiga tjugoårsåldern så har jag inte kastat in handduken helt, snart fyller bloggen 10 år och jag tänker köra minst till 20-årsjubileumet!

En försvårande omständighet är att jag inte äter korv så ofta nu för tiden. Det blir lätt så när man bor med en vegetarian och det blir knappast bättre av att Uppsala, Owe Thörnqvists arv till trots, är en ganska dålig korvstad. När man sedan på grund av corona inte reser så mycket blir det varken besök på Günters, utfodrande av Jocke i Midsommarkransen eller korvstoppning i Småland.

Ett trevligt avbrott från allt detta inträffade i mars då min vän och tidigare gästbloggare Zeth fyllde år och firade detta med korvgrillning i midsommarkransen. När det är långt mellan korvtillfällena är det lätt att få både besluts- och prestationsångest i charkdisken. Mitt lokala ICA har inte heller något jätteutbud, men tillslut för valet på Stensåkra rödvinskorv, inte minst för att deras slogan "Sunt korvförnuft från Småland" tilltalade mig på många plan.

Näst efter mig själv och möjligtvis brödet så är det såklart ölen som är korvens bästa vän, men eftersom det ändå var födelsedagsfirande kändes det som en festligare dryck krävdes. Killen jag frågade på systemet tyckte "bubbel till grillad korv" var dagens roligaste fråga, men verkade inte heller tycka det var helt enkelt. Till slut landade han i en lite söt cava, som skulle kunna möta både kryddigheten i korven och sötman i senapen.

 

 

 

Vi blev ett rätt stort gäng och som ni ser var det en respektabel korvbuffé som dukades upp. Jag behövde inte ångra mitt val av rödvinskorvar en sekund. Den var snudd på perfekt för tillfället. Klart smakrikare än någon klassisk grillkorv, men samtidigt stack den inte ut mer än att den kunde inordna sig klassiska tillbehör som ketchup, senap, rostad lök och gurkmajonnäs. En allt för smakrik korv vill man kanske hellre äta mer naturellt eller tillsammans med anpassade tillbehör, men rödvinskorven med sin lagom mustiga smak med bra kötthalt var som klippt och skuren för jobbet som glorifierad grillkorv. Jag åt faktiskt hela paketet samt en lammkorv, det skäms jag inte en sekund över att erkänna. Vinet var också gott till även om det inte var någon smaksensation. Då det var ätt kallt ut hade jag också med mig en termos varm choklad, vilket ärligt talat är en värdig utmanare om titeln bästa korvdryck. En iskall Pucko en varm sommardag eller varm choklad vid brasan, med risk för att kallas platt av Jocke så blir det varken enklare eller godare än så.

 

 

Jocke visar sig från sin charmigaste sida.

Om det är något som kan slå korv med chokladmjölk så är det riktigt bra barbecue. Även om jag inte gett mig på att laga det själv så finns det få saker jag hellre äter. Det enda jag önskade mig av min pappa i julklapp var att bli bjuden på barbecue nästa gång jag kommer till Småland, bara det skäl nog att hoppas vaccineringstakten ökar snart.

I väntan på att längre resor får ska bli möjligt får man hålla till godo med vad som finns i närområdet, vilket väl är en sanning med modifikation då barbecuestället Det arroganta svinet ligger hela vägen ute i Jordbro. Jag har under ständigt dräglande följ dem på Instagram i två år, men då det mer eller mindre ligger vid världens ände samt bara har öppet för lunch har det inte blivit av förens nu.

Jag slog följe med min kollega Olov, som man får säga är motsatsen till ett arrogant svin, det kanske hade varit mer passande om jag tagit med mig Ivar Arpi? Man behövde inte vara svältfödd på resor för att tycka det var ett äventyr. Inte nog med att man fick ta pendeln ut till jordbro, man fick sedan gå genom ett skogsparti och en bra bit in i ett industriområde.

Nu är ju det här ingen barbecueblogg så jag ska fatta mig kort. Köttet var perfekt tillagat och helt otroligt saftigt. När man lyfte upp brisketen drogs den ut nästan som ett dragspel, men med skimrande, insprängt fett som höll det samman. Dock skulle jag önskat att de dragit på lite med kryddorna, det hade varit den sista lilla skjutsen mot perfektion.

 

Som ni ser fick man även en korv, och där var kryddningen snäppet vassare. Den var krovmalen och kryddad med ost- och jalapeño. Som ni kanske minns filosoferade jag lite om chilli cheese-korv när jag själv gav mig på att göra den och här tyckte jag att de hittat en riktigt bra balans. Man fick den där riktigt grisiga ostkänslan man vill åt samtidigt som chilihettan bröt av på ett bra sätt så det inte blev allt för stabbigt. Man kände att detta var en korv som var gjord med stor kärlek och eftertanke.

Nu är det bara Krubberiet i Skogås som är en vit fläck på korvkartan över Stockholms södra förorter. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag ser fram emot att snart få sätta mig på pendeln igen!

Som avslutande bonus vill jag dela med mig av två otrolig bilder som läsare nyligen skickat in.

 

 

...och det här vrålåket skymtades på självaste Strandvägen.

Det är onekligen vackert att kärleken till korv sträcker sig från kust till kust och klass till klass!

 

Även om semestern i stora drag var en succé är jag rädd att korvframgångarna uteblev. Det blev inte en enda, vilket såklart är underkänt. Med risk för att låta som en hurtig motivationscoach så är inte det viktiga att man aldrig faller utan att man reser sig igen, och jag var på fötter redan nästa gång jag finns chansen att vara ledig några extra dagar.

Redan långt i förväg hade jag och pappa bestämt att det skulle göras korv när jag kom hem till den årliga kräftskivan. Återstod bara att bestämma vilka sorter. Jag var full av revanschlust efter att vårt senaste försök till georgisk korv hade blivit något av ett fiasko.

Något jag till skillnad från korv både åt och lagade ett flertal gånger under semestern är koreansk mat, vilket som bekant är väldigt gott. Så vitt jag vet är korvkulturen inte allt för stark i Korea, men det öppnar ju bara för egna tolkningar. Sesamfrön och kimchi är kanske det jag mest förknippar med koreansk mat, men inget av dem känns som bra ingredienser i en korvsmet utan de får bli tillbehör. Istället lät jag de koreanska inslagen i själva smeten bli chilipastan gochujang, ingefära och salladslök.

Eftersom jag hade revansch i sikte ville jag slå på stort och göra en korvsort till. Som ni kanske minns experimenterade jag förra sommaren med ostkorv med blandat resultat, något som var värt att utforska. Jag har vid flera tillfällen ätit korv med jalapeño och cheddar och känt att det är ett område med outforskad potential. Med tanke på hur god även den enklaste donkenchilicheese är känns det som en otroligt stabil smakkombination som lätt borde gå att lyfta till nästa nivå. Jag misstänker att kombinationen cheddar och jalapeño kanske inte är särskilt mexikansk utan snarare en svensk föreställning, men med tanke på hur det gick sist länderna möttes i fotbolls-VM tycker jag att vi har givet tolkningsföreträde och att det är fritt fram att kalla korven mexikansk!

Då det var två väldigt olika korvar och jag dessutom redan tänkt på tillbehör kändes det enda naturliga att servera dem i bröd med olika tillbehör. Det blir dessutom roligt att kombinera hela rätter på det här sättet.

Den koreanska hade redan kimhci och sesamfrö och behövde alltså någon mer sås. Då korven redan har ganska mycket hetta behövs en sås som fyller ut helheten snarare än något starkt. I sommar har vi med stor framgång flera gånger gjort misomajonnäs, ett tillbehör som passar till mycket och kanske framförallt till kött. Man bandar bara misopasta med majonnäs, som man beroende på ambitionsnivå antingen köpt eller gjort. Jag brukar även ha i en skvätt sesamolja och lite soja för att få med djup och något rinnigare konsistens. Med hackad kimchi för krisp och syra i kombination med de rostade sesamfrönas oefterhärmliga touch kändes rätten komplett.

För mexikanaren hade jag samma dilemma, jag tänkte först reflexmässigt på en stark sås, kanske chipotlemajo? Men även här ska korven ha rätt mycket tryck i sig och det behövs snarare något som lindrar. Korven blir dessutom rätt fet med all ost och det kan behövas lite fräschör. Även här kom majonnäsen till min räddning. Även om den är fet i sig bryter den av fint om man har i lime och massor av koriander, något som dessutom ger fin färg. Även om limen i majonnäsen piggar upp så är korven som sagt rätt fet och behöver något som bryter ännu mer. Jag bestämde mig för att satsa på en klassisk pico de gallo som inte bara passar smakmässigt utan även på temat. För extra krisp hade jag först tänkt mig rostad lök men Sanna föreslog istället stekta majskorn, ett gott och enkelt tillbehör som blivit en riktig favorit på senare tid. Så vitt jag har förstått är det här med att äta majskorn ur burk ungefär lika mexikanskt som älgstek, men då mitt tema snarare var mexikoinspirerat än jakten efter det genuint mexikanska kändes de som pricken över i:et.

Pappa nappade direkt på mina tankar om korvarna, så till den milda grad att han investerade i en ny korvmaskin! Som trogna läsare kanske minns har vi vid tidigare försök att göra ostkorv haft problem med att osten smulas sönder och löses upp i smeten istället för att bli stora härliga bitar som smälter och bildar små fickor av rinnande ost vid tillagning. Detta hoppades vi får bukt med genom vår nya utrustning. Jag kan otroligt lite om teknik, särskilt med tanke på att jag ingår i teknikgruppen på mitt jobb, men jag ska försöka förklara hur det fungerar. Tidigare använde vi en Kitchen aid med korstoppningstillsats formad som en spiral som vred ut smeten i hornet och slutligen i fjälstret, vilket fick osten att gå sönder. Den nya maskinen styrs av en vev som trycker ner en platta i lodrät riktning mot smeten och får den att tryckas ut rakt vågrätt genom ett rör och in i fjälstret. Eftersom det är mycket tryck och osten är rätt skör gåt såklart en del bitar sönder, men det raka trycket istället för vridrörelsen gör att de flesta ostbitar håller sig intakta. Dessutom styrs stoppningen för hand och kan finjusteras på ett helt annat sätt en Kitchen aidens elektroniska motor. Dessutom får man ju inte glömma hur snygg pjäsen är!

Vi gjorde en grundsmet med fläsk, både malet och skuret för rätt konsistens, späck, lök, vitlök salt och peppar. Vi brukar oftast ha rökt sidfläsk i men vi skippade det den här gången eftersom det redan skulle i så mycket. Vi delade sedan på två och kryddade vidare på respektive vis innan vi gick vidare till stoppandet. Jag är verkligen ingen prylintresserad person, men det var en ren njutning att använda den nya maskinen. Enda nybörjarmisstaget vi gjorde var att välja ett lite för tjockt rör till mexikanarna som vi gjorde först. Det fanns tre storlekar och då vi generellt föredrar tjockare korvar tog vi det största, som tyvärr visade sig vara lite väl stort. För det första var de så pass tjocka att de blev lite svåra att äta, särskilt i bröd och lassade med toppings. För det andra spändes skinnet väldigt mycket vilket gjorde att de sprack väldigt lätt och mycket av osten vi kämpat så mycket för att få in rann ut. När vi sedan stoppade de koreanska korvarna gick vi över till mellankorvröret Bruse som visade sig vara helt perfekt för ändamålet.

Dock får detta ses om mindre problem, över lag blev korvarna mycket lyckade. Jag blev även väldigt glad över att alla tillbehören passade så bra till. De var goda kombinationer i sig som verkligen passade till och lyfte korvarna. Det var ett jämt lopp men jag får säga att det koreanska var min favorit, framför allt för att kimchin verkligen lyfte korven. Sen är väl kimchi och gochujang en smakkombination med tusenårig historia så jag ska väl inte ta åt mig allt för mycket ära. Mexikanaren föll lite på mållinjen av den utrunna osten, men det gav mig bara blodad tand. Jag kommer definitivt göra nya försök med ostkorv! Vi hade även gjort egna kalljästa korvbröd till som var mycket goda i sig, men även de aningen matiga. När korvarna var så pass stora och fullastade hade mindre och tunnare bröd funkar bättre.

Korvarna avnjöts strax innan jag tog tåget hem, men i vanlig ordning tog jag med mig ett gäng upp för att sprida lite småländsk finkultur i stockholmstrakten. Först ut var Sannas familj som fått smaka ost- och äppelkorvarna jag gjorde i somras men missade vinterns mindre lyckade skapelser och därför hade höga förväntningar. Jag vågar påstå att de infriades och "magiskt" var ett ord som användes.

Sanna åt vegetariska korvar men med samma toppings och tyckte även hon det var mycket gott, ett tips alla vegläsare som jag vet finns där ute.

Sist men inte minst var det dags för min ständige korvbroder Jocke att bli bjuden på korven. Jag bjöd även in hans biologiska bror som under lång tid uttryckt uppskattning för bloggen och dessutom ihärdigt predikat för mitt recept på surkålsgryta. Även dess korvkonnässörer var mycket tillfredsställda och lyfte framför allt fram kimchins smakförhöjande egenskaper.

När jag läser igenom det här känner jag mig en smula självgod, men då jag emellanåt även är mycket kritisk tycker jag att man får kosta på sig att vara nöjd ibland. Jag är beredd att kåra de här korvarna till de näst bästa jag gjort, strax efter de med parmesan, stjärnanis och karamelliserad lök som jag gjorde sommaren 2016 och som fortfarande får det att vattnas i munnen.

Vem vet, nästa gång kanske jag kan överträffa även dem!

Ett hade gått sedan förra korvfestivalen och det var dags för ett återbesök. Även den här gången hade jag min kollega Olov vid min sida, det här året med skillnaden att jag blivit så pass gammal att han gav mig festivalinträdet i 30-årspresent. Då även mycket annat var sig likt från förra året rekommenderar jag starkt att ni går in och läser det inlägget för att få lite bakgrund.   I år hade festivalen växt till sig så pass att den dragit till sig uppmärksamhet från en grupp demonstrerande djurrättsaktivister som älskar grisar på ett annat sätt än jag och Olov gör. Vi lät inte det hindra oss utan gjorde entré i mässhallen med höga förväntningar.   En sak som var annorlunda från förra året var att det nu fanns ström, ett stort plus i min bok. Det första vi möttes av var ett bord där några män med lantlig aura sålde diverse viltprodukter. Vi fick smaka en trevlig vildsvinskorv och, framförallt, rökt vildandbröst som var helt otroligt. Jag är allmänt mycket svag för rökt mat och här balanserade rök- och viltsmaken på ett perfekt sätt. Ingen korv, men rysligt gott ändå.   Den härligt buttre fransmannens butik var tillbaka, dock utan den härligt buttre fransmannen. Istället sköttes affärerna av två betydligt yngre och trevligare killar. Vi spekulerade något fördomsfullt om att den buttre herren förmodligen drack champagne och älskade passionerad med någon mystisk och vacker kvinna. Huruvida det var sant eller ej fick vi inte veta men efter ett tag dök han upp, med en frisyr och uppsyn som om inte bekräftade så i alla fall inte uteslöt vår gissning.   Några andra som var tillbaka var mina favoritgubbar i Grynkorvens vänner som på sedvanligt vis bjöd på grynkorv och glatt humör. Tyvärr tycker jag inte grynkorv är så gott men jag stöttar dem ändå helhjärtat. Med blandade känslor såg jag att deras CD med sånger om grynkorv inte längre fanns till försäljning. Tråkigt för alla nytillkomna som missar denna pärla, men bra för mig som sitter på en framtida raritet!   En av mina främsta invändningar mot Stockholm är att allt är så koncentrerat till stadskärnan men jag blir ändå irriterad av trenden med köttrestauranger ute i Skogås. Även om Brisket and friends flyttade innanför tullarna har jag fortfarande inte besökt varken Krubberiet eller Det arroganta svinet, trots att jag dreglat över deras bilder och menyer otaliga gånger. Tur då att Krubberiet tagit sig in till festivalen i år! Det arroganta svinet skrev något på sin instagram om att de inte fick vara med på korvfestivalen, mycket oklart vad det i så fall berodde på.   Krubberiets korvmästare ropade till alla som lyssnade och några till att han hade festivalen bästa korvar, och han förhävde sig inte. Hans kabanostra levde upp till hypen. Varken krydd- eller köttsmaken var superdistinkt men balansen var perfekt. Vi köpte ett stort paket och delade på.   I ett rum återfanns det något oklara konceptet Bullens och bubbel. Som trogna läsare kanske minns var jag redan för tre år sedan på restaurangen Bubbledogs i London där de endast serverade bubbel och korv, en trend som nu med sedvanlig tidsförskjutning då alltså verkar ha tagit steget hela vägen till Södermalm. Att bubblet inte skulle vara gratis hade man väl kunnat räkna ut, men här bjöds det inte ens på korvarna! Å andra sidan var de toppade med antingen löjrom eller tryffel, så det fick väl gå. Vi köpte varsin och det går ju inte att förneka att Bullens är gott, samtidigt kändes det inte som tillbehören, även om de såklart var goda i sig, varken samspelade med eller lyfte korven. Att blanda högt och lågt såhär är något jag gillar och som verkligen kan bli en fullträff men då krävs det lite eftertanke. Det blir lätt lite "höhö vad vi är galna" över det hela.     Apropå folk som tycker sig vara sköna och galna var tyvärr även Sausage and friends på plats och visade upp sina spexiga kläder. De har börjat terrorisera mig på instagram och skickat otaliga följarförfrågningar, vilka jag accepterar i lika låg utsträckning som jag accepterar deras tramsiga kläder. Även om jag vid et här laget hade fått i mig en hutlöst dyr mikrobryggeriöl motstod jag frestelsen att konfrontera dem och gick vidare.   Som vanligt pågick även diverse jippon på scenen. Bland annat visades det hur man styckar en gris. Det såg ganska makabert ut även för två fläskentusiaster som oss och hade knappast roat demonstranterna utanför. Däremot hade de kanske uppskattat att det i år ställdes ut en del vegetariska korvar. Sojakorv är jag oförändrat tveksam till, men jag har absolut ändrat inställning till andra köttsubstitut och äter nu med glädje både tofu och sojafärs. Därför var jag ändå försiktigt positiv till Peas of heaven, korvar av ärtprotein som fanns i flera olika varianter. Tyvärr var det om möjligt ännu värre än sojakorv och jag blev tvungen att spotta ut min smakbit i en närliggande hink. Synd, men i alla fall bättre än det meningslösa mellantinget "korvish" som glädjande nog verkade ha dött ut helt.    Här styckas en gris.   I år, när man faktiskt fick chansen att äta korvarna varma, känns det som man kan göra en mer rättvis bedömning och tyvärr måste jag säga att det allmänna intrycket är att många korvar inte gjorde något större intryck. Visst var det en del som var goda, men det kändes ofta väldigt fantasilöst. Väldigt många "chorizos" som inte hade mycket av det som jag letar efter hos en bra chorizo, knappt ens färgen. Det krävs mer än en knivsudd paprikapulver för att kalla en korv kryddig. Hos många var inte bara fantasin utan även kvaliteten förvånansvärt låg och påminde mest om grillkorvar av det tråkigare snittet. Detta förvånar mig lite då de flesta utställarna verkar vara små producenter som man tänker snarare gör detta för att de älskar korv än för profit. Jag förstår såklart om Scan gör en korv med låg kötthalt och hög vinstmarginal, men jag har svårt att se hur man som småskalig hobbyproducent inte lägger ner mer tanke och kärlek i sina korvar, särskilt om man ska ställa ut dem på en mässa. Som smålänning gjorde det extra ont att äta en korv från Nacka (av alla ställen) som de kallade isterband men som var en geggig sörja mer lik de otäcka "frukostkorvarna" man fick i skolmatsalen. Samtidigt är det såklart kul att så många är intresserade och tar sig för att göra korv. Jag efterlyser bara lite mer eftertanke, noggrannhet och experimentlusta. Så länge man gör det ordentligt krävs det egentligen inte jättemycket för att ens en enkel hemmakorv ska slå mamma Scan på fingrarna och när man väl nått den nivån är det inte heller så svårt att ta ut svängarna lite. Förra året var jag på ostfestival i samma lokaler och där tyckte jag det fanns mycket större bredd, kvalitet och nytänkande bland de små producenterna.   Jag tror och hoppas att även landets korvmakare klarar av det!   Sen fanns det såklart ljusglimtar. Krubberiets kabanostra var allt en korv ska vara och var ännu godare när jag tillagade mina hemköpta exemplar och serverade dem med senap, surkål och rostad lök. Det blev självklart även några salamis från vår franska vän som även om de inte var så spännande inte heller gjorde mig ett dugg besviken. Salami är en av de få saker jag tror att jag skulle kunna äta varje dag resten av livet utan att tröttna. På vägen ut slog vi även till på lite rökt vildandbröst som jag sedan åt med otrolig njutning, det var faktiskt det godaste på hela festivalen. Att det godaste på korvfestivalen inte ens var en korv säger ändå något. Det är absolut en väldigt trevlig fredags-aw och jag kommer med största säkerhet gå dit även nästa år, men det är kanske inte heller någon omvälvande kulinarisk upplevelse. Jag skulle älska om jag blev motbevisad. En festival där alla deltagare är lika passionerade som Artur Oziemkowski från Krubberiet, de grånade herrarna från Grynkovens vänner eller den buttre mannen från Frankrike skulle kunna bli helt fantastisk. Att byta ut Sausage and friends mot Det arroganta svinet skulle inte heller göra saken sämre.

Dr. Jekyll & Mr. Hyde äter kabanostra

Slutligen en liten fotnot. Det enda som gör mig mer trött än alla nyheter om Corona är att de få nyheter som inte handlar om Corona måste kommentera att de inte handlar om Corona. Samtidigt skulle det kännas lite märkligt att lämna det okommenterat att det här inlägget handlar om något som uppenbarligen hände för cirka två månader sedan. Korvfestivalen ägde som var rum den sista helgen då allt var mer eller mindre som vanligt. Att allt stannat av sedan dess har visserligen gett mig mer tid att skriva, men samtidigt mest gjort mig mer passiv och det här inlägget har legat halvskrivet under hela karantänstiden tills jag idag äntligen fick ändan ur vagnen. Jag hoppas att allt detta är över snart, om inte annat så att jag äntligen kan åka på utflykt till Skogås.

Det har varit ganska tyst här ganska länga, framför allt eftersom mitt senaste försök att göra korv inte blev särskilt bra. Jag har inte försökt mörka detta, det känns bara inte lika motiverande att skriva om något man inte är nöjd med.

Imorgon är det dock dags för korvfestivalen och som uppvärmning inför det blir det en kortare sammanfattning.

Som ni kanske vet är jag mycket förtjust i georgisk mat, men tyvärr verkar det inte riktigt vara något korvland. När jag var där på besök var en ytterst tveksam korvrätt (tänk denniskorv med majonnäs) den enda rätt som inte var god. Nu gjorde jag ändå ett försök med ett recept från en georgisk kokbok.

Tyvärr blev jag inte riktigt nöjd. För det första var korvarna alldeles för salta, trots att det inte kändes som vi hade mer salt än vi brukade och inte heller hade någon annan salt ingrediens som ost eller sidfläsk. Sedan tyckte jag inte heller att kryddorna vare sig harmoniserade eller balanserade. Det var något som skar sig, och det blev inte bättre av den överdrivna sältan. De var ingen katastrof, de slank ned utan problem, men jag skulle nog ge dem max 2/5 och det är ju lite trist för något man lagt så mycket tid på. I fortsättningen får jag helt enkelt sluta följa recept och improvisera istället!

 

Inte helt pålitligt

 

 

Khachapuri, georgiska ostbåtar. Lika gott och grisigt som det ser ut.

En gång i tiden när jag bodde i närheten var jag stammis på Günters, men nu har jag faktiskt inte varit där sedan jag flyttade tillbaka till Sverige. Det var med andra ord hög tid och när min gode vän Joppe kom på besök gjorde vi slag i saken.

Joppe var nöjd men orkade inte äta upp sin hela. Jag tog en Sucuk som, även om allt är bra på Günters, inte riktigt nådde upp till de höjder vissa korvar där gör.

I slutet av året fyller den här bloggen hela 8 år, men redan nu i februari nådde jag den hissnande åldern 30. Då jag blivit för gammal för fest firade jag istället med att åka på semester till New York med Sanna.

Som vissa läsare kanske minns var jag där för 2,5 och åt då en del korv, vilket såklart var trevligt men långt ifrån resans bästa matupplevelser. Även nu låg fokus på annat är korv, men två korvrätter han jag i alla fall med.

Första kvällen, lagom trötta och jetlaggade, åt vi på en italiensk restaurang nära vårt hotell.Efter en del velade gick jag på korvspåret och beställde pasta med salsicciaragu. Själva korven och såsen den låg i var riktigt bra, dock ett litet minus för att pastan var aningen degig.

En av fördelarna med New York är som bekant att precis allt finns där. Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om vad det venezuelanska köket, men tredje kvällen var vi så pass återställda att vi bestämde oss för att åka till Brooklyn och undersöka detta.

Vi beställde arepas, som är en taco liknande rätt serverad i något som påminner om pitabröd men är gjorda på majsmjöl och påminner lite om scones i konsistensen. De var rätt matiga och enligt kyparen var en arepa ungefär en portion, men vi lät inte det hindra oss. Först åt jag en med grillat fläskkött som var otroligt god. Jag bestämde mig för att följa upp den med en som var fylld med chorizo och ost. Tyvärr levde nummer två inte upp till samma nivå. Chorizon saknade sting och var lite för flottig, vilket även osten var. Hade jag ätit den här först hade jag tyckt det var rätt trevligt, men eftersom den första varit så otroligt god blev jag ändå lite besviken. Dock slank den ju helt klart ner, med god hjälp av en kanna sangria.

Jag hade tänkt att äta en klassisk korvmojskorv under resan men det blev aldrig av. De gånger jag gick förbi en var jag proppmätt och de gånger jag var småhungrig lyste korvgubbarna med sin frånvaro.

Trots att det inte blev så mycket korv är jag mycket nöjd med resan och maten jag åt, även om den inte passar in här på bloggen. Imorgon ska jag göra mitt tredje besök på korvfestivalen, och det ska förhoppningsvis inte råda brist på varken aptit eller korvgubbar

Det sägs att allt har en ände utom korven som har två. Till listan över undantag vill jag nu lägga till mina datorproblem som inte verkar ha någon ände alls. Tillsvidare får ni alltså hålla till godo med lite mer glesa och svepande inlägg här på bloggen.

Månaden sparkades igång med ett besök i Göteborg, nästan på dagen ett år efter att jag var där senast. Som trogna läsare kanske minns besökte jag då Würst och var mycket nöjd. Då det så vitt jag vet inte dykt upp några nya stjärnor på Göteborgs korvhimmel blev det ett återbesök.

Tyvärr glömde jag att ta en gruppbild men det var nästan samma sällskap som förra året, med skillnaden att vi direkt efter förra årets korvmiddag parade ihop Marie med min vän Lasse som nu gjorde oss sällskap. Jag vill inte dra för förhastade slutsatser här, men vill ändå gärna tänka att korvens magiska och förenande krafter bidrog till detta.

Tyvärr hade kanske inte köket på Würst rört sig framåt med samma stormsteg. Jag tog en lammkorv som toppades med hummus, soltorkade tomater, böngroddar och mynta. Girig som jag ändå är tog jag både coleslaw och sötpotatispommes med parmesan till. Själva korvarna, för det var två små var mycket goda. Det var två tunna korvar i lammfjälster men jag måste säga att jag föredrar de tjockare grisfjälstren alla dagar i veckan. Det blir en helt annan känsla att tugga på en stor korv än på två små. Korvarnas tjocklek finlir och inget att haka upp sig på utan de var riktigt bra om än inte fantastiska. Däremot var jag tveksam till toppingen som kändes alldeles för överarbetad. Det var gott men hummus, det är det alltid och soltorkade tomater är aldrig fel. Dock var det lite för mycket av båda. Särskilt soltorkade tomater kan få en väldigt skarp smak i för stora mängder och det tog över lite. Groddarna och myntan var jag inget fan av, särskilt myntan tyckte jag inte passade alls. Tyvärr var även brödet lite torrt men tillbehören var riktigt bra. Coleslawen hade allt man kan begära av en sådan och pommesen spelade bland de bästa i sin liga.

Det var absolut en god måltid, men med en bra bit kvar till förra årets skyhöga nivå.

Egentligen förtjänar dessa två måltider varsitt inlägg men eftersom de båda redan är försenade är det lika bra att slå ihop dom. Även detta är uppföljning till ett gammalt inlägg, om när jag åt korv och kollade på Bonde söker fru hemma hos Jocke. Den här gången blev det inget BSF, men väl korv och ett besök av festivallegenden Saul.

Tidigare under dagen var jag i Uppsala saluhall för att köpa korv men upptäckte tyvärr att det var rätt utplockat. Det enda som fanns kvar var bangers. Jag är inte den som motsäger mig mitt öde utan fann mig i situationen och siktade in mig på klassisk bangers & mash med löksås.

Sauls hembakade bröd uppe till höger

Korvarna hade en markant örtkryddighet som var mycket god. Däremot var de en aning kompakta och torra. Löksåsen och potatis/palsternacksmoset får jag ge mig själv godkänt för. Den här typen av enklare korvar är ju nästan alltid goda men också svåra att lyfta till nya höjder.

I nästa inlägg blir det influenser från Georgien, ett land betydligt mer känt för sin matkultur än England!

Även om min uppdateringstakt brukar vara under all kritik så har den under sommaren var ovanligt dålig. För en gångs skull är jag oskyldig och kan med rent samvete säga att jag varit (och fortfarande är) utan dator. Två månader och otaliga telefonsamtal efter att jag lämnat in den för reparation fick jag omdömet att den var bortom räddning. Nu känner jag att mitt, och förhoppningsvis även ert, sug efter nya inlägg är så pass stort att jag tagit mig i kragen och lånat en dator.

Den här typen av efterhandsinlägg blir så klart inte lika detaljerade som när man skriver i färskt minne. Det här inlägget blir mer en ytlig sammanfattning och, förhoppningsvis, en liten nystart.

Korvsommaren peakade ganska tidigt då jag var hemma hos mina föräldrar och då självklart skulle göra korv. Jag funderade länge på smakkombinationer. En idé var att göra en sommarfräsch korv, korvarnas motsvarighet till en svalkande drink. Jag funderade länge. Kanske kunde något frukt ge somrig känsla? Hur mycket jag än funderade så kunde jag inte riktigt överföra känslan av drink till en korv. Det är kanske inte så konstigt givet deras olika förutsättningar, men det kändes lite som ett nederlag. Om någon har en idé om hur man gör en korv riktigt sommarfräsch så får du gärna höra av dig! Jag körde dock vidare på fruktspåret, om än med äpple som ju är något mindre exotiskt och föga nytänkande tillsammans med fläsk, men som ändå kändes som att det hade något.

Den andra sorten var lättare då jag länge gått i tankarna på att göra en korv med västerbottenost. Vad med den skulle innehålla vållade visst huvudbry, men tillslut bestämde jag mig för fänkål

Vi gjorde en dubbel satts klassisk fläskkorvssmet med basic kryddor och lök. Sedan delade vi den i två halvor och adderade respektive smaksättning.

 

Efter att de fått ligga och gotta till sig över natten var det dags för provgrillning nästa dag. Båda var otroligt saftiga och hade en mycket välbalanserad smak. Om man bara ska se på dem som klassiska fläskkorvar så var de där uppe och bland de bästa jag ätit. Dock blev jag lite besviken på smaksättarna. De två olika sorterna smakade väldigt likt varandra och de respektive kryddningarna blev mer som en liten touch. Det behöver inte vara fel i sig men när jag lagt ned så mycket tid på att tänka ut dem var det ändå lite trist. Det händer allt för ofta att man underkryddar, nästa gång ska jag ta i mer rejält. Ett annat problem med att göra ostkorv är att när man blandar smulas osten sönder istället för att vara intakt. Det ger god smak men man får inte den där härligt smältostiga känslan. Nästa gång funderar jag på att skära osten i större kuber och kanske lägga i den i ett senare skede av blandandet.

 

Jag tog med några korvar upp och bjöd Sannas familj och vågar i all ödmjukhet påstå att de gjorde succé. Det känns alltid bra att plocka pluspoäng hos svärföräldrarna!

 

De sista korvarna bjöd jag Jocke och Carpen på. Även de blev mäkta imponerande. Carpen tyckte det var bland det godaste han ätit och blev frestad att skaffa en korvstoppningsmaskin.

 

Som sagt peakade korvsommaren tidigt och så förfärligt många fler korvar har det tyvärr inte blivit, men här följer ett litet kollage på några som ändå slunkit ned.

 

Var tio dagar i Tyskland och åt mycket gott men bara en korv, vilket såklart inte är godkänt. Den här currywursten var väl ärligt talat i det sämre skiktet, men miljön vid Müggelse vägde nästan upp.

 

Åt en riktigt god isterbandslunch på favoritstället Tabberaset. Är som alla vet team lingonsylt men detta var ändå riktigt bra, särskilt den stuvade potatisen.

 

Dagen efter att vi haft grill-/hemmafest tryckte jag i mig den här överblivna ostkorven tillsammans med tsatsiki för ett helt kompani. Korvarna i Scans medelsortiment är väl inte toppen, men där och då gjorde den toppen!

 

För att vara någon som gillar både mat och pauser väldig mycket så är jag inget större fan av lunchrasten utan brukar få den överstökad så fort som möjligt så att jag kan åka hem tidigare. Däremot kan det vara ibland vara väldigt trevligt att bryta av med en längre lunch och äta något extra gott, vilket jag gjort två gånger de senaste veckorna.

Oavsett hur lång lunchen har varit behöver man oftast pausa lite även på eftermiddagen och då hittar jag mig allt som oftast i en diskussion om mat med min kollega Thomas, vars förhållande till efterrätter kan jämföras med mitt förhållande till korv. Han hade säkert följt med till korvfestivalen om han inte varit vegetarian, men när han hittade ett recept på morotskorv såg han sin chans att både ställa till med en braklunch och komma med på bloggen. Idén bakom är lika enkel som genial, istället för att utan fjälster försöka pressa ihop diverse vegetariska ingredienser till en korv utgår man från en morot som redan har rätt form. Den kryddas, ugnsrostas och serveras med diverse tillbehör som ger rätt känsla.

När Thomas föreslog att vi skulle servera detta till lunch nappade naturligtvis jag och Olov direkt. Thomas gick all in på tillbehören och bakade eget briochekorvbröd, pickalde rödlök och svängde ihop en chilimajo. Detta rundades av med bbq-sås, senap, smörgåskrasse och några öl (alkoholfria eftersom vi tyvärr inte bor i Danmark).

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, en morot är ju trots allt en morot och det känns som det hade kunnat falla platt, men jag tyckte det var riktigt bra. Naturligtvis kommer den inte upp i samma nivå som en riktigt, riktigt bra köttkorv, men jag har också ätit många korvar med kött i som smakat mindre och det var ljusår från andra vegetariska korvar jag har smakat. Tillbehören gjorde sitt, framförallt korvbröden var riktigt bra. Jag tyckte det blev lite mycket med bbq-såsen och skippade den men annars funkade allt bra tillsammans och krasse var en kul ide som fungerade oväntat bra. Den var fräsch och pepprig på samma gång vilket passade den lite söta morotssmaken extra bra men jag tror även det vara gott till vanlig korv. Morötterna hade först rostats i ugn och sedan lagts kort på grillen för att få extra smak. På grund av jobbets något begränsade matlagningsmöjligheter fick vi mikra morötterna. Jag var lite orolig att det skulle påverka konsistensen men den oron visade sig vara obefogad. Däremot smakar de säkert, precis som allt annat, bättre när de kommer direkt från grillen.

Inget går naturligtvis upp mot en korv med hög kötthalt, men för alla som vill ta del av korvarnas underbara värld utan att äta kött är detta ett överlägset alternativ. Naturligt gott och överlägset alla fabrikstillverkade korvsubstitut där ute.

Veckan efter var jag tillbaka på mer beprövad mark, närmare bestämt Brunos Korvbar på Rosenlundsgatan. Jag vet att jag varit här någon gång för länge sedan men har inget närmare minne. Korvbaren i fråga drivs av eldsjälen Bruno Fortkord som är i 80-årsåldern men inte slagit av på varken takten eller entusiasmen. Enligt den här intressanta artikeln (något jag aldrig trodde jag skulle säga om något från stockholmdirekt) var han och legendaren Günter Schwarz polare en gång i tiden, vilket såklart bäddar för kvalitet.

Vi var ett helt gäng som skulle mötas upp men till slut var det bara Niklas, känd från besöket på Dog Food, som dök upp. Vi beslutade oss båda för att ta en kabanoss i bröd. Då det var rätt tidigt på dagen nöjde jag mig med en enkel medan Niklas uppenbarligen var lite hungrigare och tog en dubbel. Jag beställde en även en klassisk Pucko och när vi väl fått våra korvar gick vi iväg till en närliggande park. Det var en riktigt härlig vårdag som fick mig att fundera på varför man inte alltid äter lunch i en park, eller kanske snarare varför man måste jobba över huvud taget.

 

 Antingen hade personalen på känn att jag var en inflytelserik bloggare eller så var det bara allmän förvirring i lunchrushen, men jag fick en dubbel trots att jag inte beställt det. Egentligen var jag inte jättehungrig, men jag är heller aldrig den som klagar på extra gratismat. .Korven  var riktigt saftig och hade utmärkt konsistens men aningen salt samtidigt som jag hade önskat en kryddning med lite mer djup. Serveringsuppläget var liknande hos Brunos gamla polare Günter men jag upplevde att bröden var lite större här och tog över något. Även såserna var snäppet sämre än dem som serveras vid S:t Eriksplan och det stora bröder gjorde att allt inte heller smälte samman lika bra.

Det är inte meningen att låta allt för kritisk. Det var absolut en bra korv och för 60 kronor, som en korv i baguette kostar, får man knappast en bättre lunch innanför tullarna. Den närmsta tiden blir det inga lunchraster då jag snart går på semester, vilken naturligtvis till viss del kommer gå åt till att stoppa korv. Missa inte!

Tiden går sannerligen fort. Jag skulle precis skriva att det var två år sedan jag var på korvfestival men när jag letade upp länken visade det sig vara hela tre år som förflutit. Då det oundvikligen kommer bli en del jämförelser kan jag rekommendera alla som inte alla mina inlägg i färskt minne att gå in om läsa.

I år hade festivalen flyttat innanför tullarna till Münchenbryggeriet. Den här gången hade jag inte Arvid vid min sida utan gick med min kollega Olov, en man vars känsla för medicinöverskattning endast överträffas av hans kärlek till Norrland.

För fösta gången hade man öppet även på fredagen och vi bestämde oss för att gå direkt efter jobbet. Först var jag lite nervös då festivaler i allmänhet brukar mjukstarta första dagen och vissa mer långväga hobbykorvmakare kanske skulle ha svårt att komma. När festivalen sedan skrev på Facebook att man skulle ha den största korv-AW:n någonsin med hundratals olika korvar blev jag dock lugnad och när vi kom fram vid fyratiden var det rätt gott om folk på plats. Fördelen med att gå fredag eftermiddag är att man slipper alla barnfamiljer. Istället var det jag och Olov som drog ned medelåldern rejält. Det var många femtioplussare varav de flesta var män och en ansenlig mängd hade kulmage eller begynnande sådan.

Jag hade ätit en strategiskt mycket tidig lunch och kände mig som en kalv på grönbete när jag kom in. Det doftade härligt av stekos och vi smakade några korvar i farten. När vi precis innan invigningsceremonin skulle börja kom i huvudrummet tyckte vi att det var väldigt skumt där inne. Det visade sig att strömmen hade gått i två av rummen. Först kändes det ganska komiskt men den känslan försvann fort. Även om en del korvar var rökta eller torkade så var de flesta menade att serveras varma och nu stod nästan alla stekplattor stilla.

Detta var naturligtvis ett fiasko av gigantiska mått men jag måste säga att de flesta utställare snabbt fann sig i situationen och började bjuda på kalla smakprover. En uppfinningsrik man hade med sig en brännare som han ställde sig och tillagade korvarna med till publikens stora förtjusning. Han verkade ha ett reservaggregat för han spelade även någon diffus mjukrock i bakgrunden. Vissa utställare hade det inte lika väl förspänt utan kunde bara ledset konstatera att de bara hade färskkorvar och inte kunde bjuda på någonting.

Vi begav oss till ett av de små sidorummen där det fortfarande fanns ljus och hittade en utställare från Norrland, vilket såklart gjorde Olov glad. Förutom en fantastisk hjortronsylt, de sedvanliga renprodukterna och några mer vanliga korvar hade de även björnsalami. Den var vi naturligtvis tvungna att testa. Jag har aldrig ätit något rovdjur innan och har hör att det ska vara ganska äckligt men jag tyckte den var riktigt god. Den hade en mycket djup och fyllig vildsmak som vi inte kunde motstå. Då den var rätt dyr och endast såldes hela eller halva köpte vi en halva och delade på. Det är roligt att prova något oväntat, framförallt när det visar sig vara gott och inte bara en gimmick.

På övervåningen ägnade man sig åt teori snarare än praktik då korvakademin och föreningen K.O.R.V (Korvens Oförtrutet Runda Vänner, en akronym så härligt krystad att de flesta hiphopkollektiv blivit avundsjuka). Tyvärr blev även de lidande då de mindre fönstren på övervåningen gjorde det väldigt mörkt och därmed omöjligt att ta del av den, säkert intressanta, information de delade med sig av.

Det var inte bara korvakademikerna som ändrade sig åt icke ätbara korvaktiviteter. Märket Sausage & friends tillverkar kläder med korvmotiv. Det är naturligtvis alltid rolig med korvintresse men jag tyckte det här kändes allt för spexigt. Jag vill ge en eloge till tröjan med chanellelogga av falukorvar som var både smart och roligt men annars höll det allt för låg nivå. Det kändes mycket ”höhö en keps med en KORV på, gud vad jag är crazy”. Nej, ät gärna korv men era plagg är lika önskvärda som gitarrer på efterfester (och tilltalar förmodligen samma målgrupp av ”sköna” personer).

Raka motsatsen till dess hipsters var favoritgubbarna från grynkorvens vänner som var tillbaka i år. Trots att jag inte är något fan av grynkorv blev jag mycket glad att se dem. De har ett hundraprocentigt engagemang som känns både äkta och avslappnat. När jag blir pensionär vill jag bli som dem! De verkade inte ha någon skiva men jag hoppas den kommer på Spotify inom kort.

Kall korv kan man leva med men i huvudrummet började det bli allt mörkare. Vi bad att få prova lite salami av en otroligt fransk man som såg ut att ha fötts med högt blodtryck och bakåtslickat år. När han lyste med sin mobil på salamietiketterna för att hitta de efterfrågade sorterna brände han av en svada som man inte behövde kunna ett ord franska för att förstå innebörden av. Några medelålders män (utan kulmage, tro det eller ej) kom förbi och började konversera på stapplande franska. När de visade sina korvköp utbrast fransosen ”merde industirelle”. Jag förstod inte resten av vad han sa men andemeningen, att det samma inte kunde säga om hans varor, framgick med all önskvärd tydlighet. Då jag själv lagt så orimligt stor del av mitt liv på att vara trevlig mot kunder blir jag lätt irriterad på servicepersonal som inte är trevliga men jag älskar den här typen av burdusa försäljare som svär, ignorerar och inte ens kan stava till ”leende” samtidigt som man ser att de har passion för vad de säljer. Det är ett skönt avbrott mot all trött påklistrad trevlighet man annars så ofta möts av. Jag och Olov var överens om att den franska salamiförsäljaren var den starkast lysande stjärnan på korvfestivalens strömlösa himmel och jag kunde såklart inte göra annat än att köpa fyra salamis med smakerna vitlök, roquefort, getost och karljohansvamp.

Nu vill jag inte dra alla fransmän över en flåttig kam. I andra sidan av huvudrummet serverade en landsman till den buttre salamiförsäljaren korv fantastiskt goda korvar som var smala och saftiga med ett föredömligt djup i kryddningen. Även här lättade jag på plånboken och köpte ett paket merguez och et paket toulousekorv.

Tillslut kom ljuset strömmen tillbaka och med den stekplattorna och korvoset. Tyvärr hade vi då redan varit på festivalen ganska länge och var rätt mätta, både i magarna och på korvupplevelser. Det blev några återbesök men lite av den inledande aptiten hade gått förlorad och jag köpte inte riktigt lika mycket som om alla fått den chans de förtjänade.

Ens när lokalen är upplyst så blir det svårt att få överblick när det är så mycket. Det kändes svårt att hitta någon tydlig trend på samma sätt som ostkorven för tre år sedan. Styggelsen ”korvish” verkade i alla fall ha självdött till min store glädje. Om man ska se någon trend var det att många serverade sina smakprover med tillbehör istället för bara fritt plock. Det är naturligtvis gott men det kändes som att många tog i lite för mycket och oblygt serverade korven med tre olika komplement. Även om tanken är god så blir det lite mycket när man ska trycka ihop en hel rätt till en munsbit. Dessutom blir det svårt att hålla jämna steg men alla som vill provsmaka och det var flera gånger vi fick vänta väl länge. Alla små papptallrikar leder dessutom till betydligt mer skräp än de enkla tandpetarna. Även om alla korvar som bekant förtjänar ett bra tillbehör så tycker jag att det räcker med någon senap eller liknande som man själv kan applicera på sitt smakprov.

Nu vill jag inte vara allt för kategoriskt eftersom de flesta korvarna endast åts kalla och/eller då jag var allt för mätt och därför inte riktigt fick en rättvis chans, men även om jag åt många goda korvar så var det överlag få som stod ut. Både kryddningen och köttigheten låg ofta på en allt för låg nivå och många kändes mer som Scans ”kryddkorvar” än som kvalitetshandverk. Förutom de korvar jag köpte vill jag lyfta fram Stensåkra och Per i viken som båda höll riktigt bra kvalitet. De sistnämnda hade dessutom den fantastiska toppingen karamelliserad bacon som jag planerar att helt skamlöst stjäla rakt av.

Jag förstår såklart att festivalen, tyvärr, varken är välgörenhet eller statssubventionerad men jag kan tycka att 160 i inträde och 40 i garderob är lite saftigt för ett evenemang som i mångt och mycket går ut på att köpa saker. Väl inne kostade En liten öl sedan 75 kronor. De enda som blir lyckliga av sånt är väl Trädgården som petades ner från platsen som den dyraste blaskölen jag köpt i Stockholm. Prislappen till trots tror jag inte det kommer att dröja tre år tills jag besöker korvfestivalen igen.

På grund av upphetsning och dåligt ljus tog jag nästan inga bilder utan bjuder istället på några bilder hemmifrån. Här ser no korvarna jag köpte av den buttre fransmannen.

 Roquefortsalamin var otroligt god och dess bröder med vitlök och getost strax efter. Karljohansalamin var jag lite besviken på. Jag minns att jag tidigare blivit beskiven på en kantarellsalami. Kanske passar helt enkelt inte svamp och salami ihop? Det blir en lite jordig ton som jag känner igen från vissa sämre tryffelostar.

 

Den glada fransmannens korvar blev ett gott slut på en bra korvhelg.

 

 

 

 

Trogna läsare känner igen namnet Jakob Fyledal som ett flertal gånger figurerat på bloggen de gånger jag korsat Öresundsbron. Den här gången var det istället han som var på besök i Stockholm, vilket självklart betydde att vi skulle äta korv.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort. I det här gudsförgätna landet är det inte bara Systembolaget som har söndagsstängt utan även majoriteten av stadens korvställen.

På sommaren hade ett korvstopp vid någon kiosk mellan två barer kunnat funka men då termometern visade en bra bit under minus var det inget alternativ. Det enda jag tillslut googlade fram var Bierhaus där jag ätit någon gång för länge sedan och tyckte det var okej utan att bli jätteimponerad. Väl framme visade det sig att Google ljög och stället var stängt. Då vi var mycket hungriga och framförallt törstiga tog vi första bästa ställe och hamnade på Hirschenkeller vid Rådmansgatan.

Näst efter Lion Bar måste jag säga att Hirschenkeller är min favoritsunkbarskedja i Stockholm. Det är perfekt att glida in i deras murriga lokaler och dricka några blaskiga öl tillsammans folk som antingen inte är gamla nog för systemet eller har varit på systemet på tok för många gånger. Jag skäms inte över att säga att jag ett år firade min födelsedag på Hirschen Hornstull.

En öl på tapp är som bekant alltid en öl på tapp, men även om det finns maträtter som är relativt säkra kort så blir det aldrig riktigt lika enkelt i köket som i baren. I jakt på content beställde jag en korv med stekt potatis och surkål medan Jakob beställde en schnitzel.

 

 

 

Tyvärr levde maten inte riktigt upp till min annars positiva bild av Hirschen. Korven påminde farligt mycket om de man fick i skolmatsalen och även om den väl smakade okej (eller iaf nästan) så var konsistensen obehagligt svampig. Surkålen till var kall vilket såklart inte är godkänt. Däremot var det inget fel på potatisen vars påtagliga sälta mötte blaskigheten i ölen på ett utmärkt sätt.

Jakobs schnitzel hade en stekyta som, för att använda hans egna ord ”aldrig hade accepterats i Köpenhamn”. Som ni ser på bilden var inte heller storleken allt för betydande.

Då jag var på återbesök så sent som igår kan jag helt säkert säga att upplevelsen inte kommer hindra min från att göra återbesök, men det dröjer nog innan jag beställer något annat än en stor stark.

På fredag ska jag på korvfestival, stay tuned för ett i dubbel bemärkelse matigt inlägg.