För att vara en blogg som uppdateras relativt sällan så har det varit ganska snabba ryck här sista tiden. Knappt har jag lämnat Berlin och flyttat till Växjö innan flyttlasset ännu en gång gått och den här gången till Stockholm. Jag har utlovat omstart på bloggen lite för många gånger för att våga göra det igen men jag hoppas i alla fall kunna uppdatera lite oftare. Om inte annat så säger min erfarenhet mig att när man pluggar så brukar man plötsligt ha väldigt mycket energi att lägga på allt som inte har med skola att göra.

Det är mycket resanden och avstånd i Stockholm och nog har det blivit några mindre nogräknade korvar här när hungern slagit till men det kändes inte riktigt som ett värdigt första inlägg från huvudstaden. Istället valde jag att vänta till ett bättre tillfälle och det kom när jag blev inbjuden till korvmiddag hos de i förra inlägget omnämnda Arvid och Ofelia.  

Värdparet ansvarade för korven och jag för drycken. Att handla till en sommelierstuderande är naturligtvis ingen lätt uppgift men då var öl som stod på schemat kände jag mig ganska hemma och fick inte lika mycket prestationsångest som jag hade haft om det hade varit vin. Jag bestämde mig för fyra säkra kort. En god korv kräver en god Weissbier, faktum är att nästan alla stunder i livet kräver en god weissbier. Tyvärr hade systembolaget i Sätra ingen Kristall men väl Weihenstephan. En öl som bryggts sedan år 1040 får man väl ändå kalla en klassiker! De tre övriga musketörerna var de nästan lika klassiska Karlovacko, Spaten och Mellerud. Det enda man kan klaga på där är väl att Mellerud brukade vara husöl på Göteborgs sämsta klubb, men det kan man knappast lasta bryggeriet för.

 

Korvarna var precis som ölen klassiker och jag har faktiskt bloggat om alla vid tidigare tillfälle. Förutom utmärkt salami och två sorters ölkorv med fint sting som det bjöds på om tilltugg innan huvudrätten så var det Käsekrainer, Debrecener och Sremska som stod på menyn.  Till det serverades Spätzle och senap som precis som korvarna var inköpta på Hötorgshallen. Spätzle kan man lite förenklat säga är en tysk version av pasta som kan serveras på många sätt. Man kan ha det som huvudrätt med till exempel surkål och bacon eller blandad med riven ost (två perfekta rätter innan eller efter hårda klubbkvällar) eller som tillbehör till kött med bara en klick smör på. Skillnaderna i matpriser mellan Tyskland och Sverige har jag redan skrivit om men att spätzle kostar åtta gånger så mycket här (40 kronor) är nära på ett rån. Exakt vad senapen kostade vet jag inte men jag hade kunnat ge nästan vad som helst för den. Senap som kallas sötstark är alltför ofta antingen det ena eller det andra men här var det alldeles lagom mycket av båda.

Tillbehöver i all ära, men det här är ju trots allt en korvblogg! Korvarna höll alltigenom god kvalitet utan att riktigt sticka ut och nå upp till det absoluta toppskicket. Debrecenern lämnade lite mer att önska både vad gällde köttighet och kryddning men var mycket bättre än den jag åt på KaDeWe i våras. Med käsekrainer gäller det att väl avväga ostmängden. Man vill tydligt känna smaken och krämigheten men utan att det ska bli slemmigt. Exakt hur hög osthalten är blir svårt att avgöra när man delar upp korvarna som vi gjorde men jag skulle säga att den var välavvägd. Vill man hitta något att anmärka på så hade den ost som var i kunnat vara av en mer smakrik sort. Näst efter det trevliga sällskapet så var kvällens höjdpunkt sremskan. Den smakade inte som de jag tidigare ätit men trots det mycket bra. Paprikan fanns där men inte lika dominerande som vanligt. Istället var det någon oidentifierbar krydda som tog överhanden. Skulle jag beskriva den så var den lite åt spiskumminhållet men varken min tränade korvgom eller Arvids slipade sommeliernäsa kunde identifiera den.  Helt klart intressant och då klassiker varit något av ett tema på detta inlägget och då får man väl kalla detta en klassiker med tvist!

Värdparet

Nästa vecka blir det ännu mer korv med Arvid och Ofelia fast då på Bierhaus, stay tuned!