En gång i tiden skrev jag inte korvrecensioner som fick det att vattnas i munnen utan indietexter som fick ögonen att tåras. Min kompanjon på den tiden var ingen mindre än Emil som nu skulle komma till Stockholm i en vecka för att spela in musik. Även om Emil hållit sig kvar på musikens bana och länge levde på en ökänd filmjölksdiet så räknade jag med att han skulle vilja äta lite god mat när han var här. Efter att han anlänt på söndagen och vi ägnat oss åt lite lika klassiskt som skamlöst turistande så började måndagen med ett mindre missöde då jag glömde ta med mig matlåda till skolan och blev tvingad att inhandla min mat på plats. Ni som har varit på SU vet att utbudet är ganska tunt och framförallt vansinnigt dyrt. Jag undrar ofta vilka studenterna som regelbundet äter på restaurangerna där egentligen är, de kan i alla fall knappast leva på csn.

Smålänning som jag ändå är valde jag det som enligt mig är det billigaste och bästa alternativet att bli någorlunda mätt på Campus, två korvar på Pressbyrån för 30 kronor. Deras klassiska grillade är naturligtvis inga gourmetvarianter och kötthalten slår knappast i taket men jag tycker ändå man ska ge dem en eloge för de gör ändå en hel del saker rätt. Tillexempel serveras korven i grovt bröd istället för det pappersliknande som man brukar få och det finns möjlighet att toppa med både rostad lök och sötstark senap. Jag är inget fan av slotts men deras sötstarka variant är i alla fall något bättre än den vanliga.

Jag vet inte om man kan säga att jag har bytt höghusen mot champagnen, men jag är rätt säker på att jag är en av mycket få på Östermalm som växt upp med utedass. När man tycker det är för mycket grannlåt och för lite granskog känns det tryggt att Sabis fältöversten säljer isterband. Tyvärr bara syrliga vilket inte är min favorit men man kan väl inte få allt här i världen. Ska jag skryta lite, vilket man väl gör i bättre områden, så måste jag säga att de stuvade potatisar som serverades till var farligt nära perfektion men en riktigt fin och krämig konsistens. Förutom potatis avnjöt vi korvarna tillsammans med lingonsylt och min goda granne och vän Carl W. Ska man säga något negativt om kvällen så är det att Emil som den hårt arbetande konstnär han är blev i runda slängar två timmar försenad vilket ledde till att vi blev så hungriga att vi han äta upp allting innan vi kom ihåg att ta kort. Man kan som sagt inte få allt.

För att rätta till detta misstag var vi extra noga att fota då vi nästa dag besökte Günters. På inrådan av en man jag träffade under mitt förra besök och som verkade ha en mycket stor korvkioskerfarenhet testade jag en Coburger. Det kommer kanske inte vara mitt förstaval vid kommande besök men var helt klart god och intressant. Den hade en konsistens och smak som förde tankarna till mitt guilty pleasure Bullens Pilsnerkorv. Emil valde en klassisk kabanoss och var mycket nöjd. Jag är lite besviken på att han inte tog någon surkål till, men udda smak

får man väl räkna med när man umgås med konstnärer.