Jag har nu nått upp i åldern då man har eget företag istället för punkband och går på parmiddagar istället för rejv på fredagskvällarna. Även om det är läskigt hur åren går så behöver ju detta inte vara något negativt, i alla fall inte om man får komma hem till Arvid och Ofelia och äta korv.  

Detta var strax efter Taylors & Jones vegkorv-gate men Ofelia valde ändå att använda deras produkter som bas för sin korvrätt som tydligen är något av hennes specialitet. Det var en klassisk fläskkorv med salvia i som fick sällskap av T&J:s gudomliga korvbröd som jag ju inte lyckades återskapa men som de tydligen säljer i butiken som tur är för oss misslyckade bagare.

Brödet hade först stekts i smör (kalla bröd är ju som bekant en dödssynd) och sedan toppats med salladsblad en hemmagjord aioli. Därefter följde korvens BFFs ketchup och rostad lök. Uppmärksamma läsare kanske noterat att den tredje delen i denna heliga treenighet, senapen, saknades men ni som är ännu mer uppmärksamma har förstås förstått att det fanns med i aiolin. Slutligen toppades anrättningen med rikligt med riven parmesan, något som jag ju också hade på min lunchmacka i mitt senaste inlägg och som är mycket underskattat tillsammans med korv i allmänhet (det slår mig nu hur länge sedan det var jag åt Lennart och Brors parmesankorv, det måste bli bättring snarast).

Det blir väldigt flottigt men det är inte nödvändigtvis något minus i min bok. Det påminde lite om en korvversion av den klassiska ”grismackan” på snackbar, ett gott betyg!

Även om det var korvmiddag så har Arvid och Ofelia naturligtvis mer vett än att bjuda på sojakorv som vegetariskt alternativ. Annas haloumi med matvetesallad såg mycket god ut och kändes som ännu ett bevis på att vegetarisk mat är bäst när den står på egna ben istället för att kopiera kötträtter. 

De två senaste helgerna har min jakt på nya korvupplevelser fört mig söderut, till Småland respektive Danmark. Som vanligt när jag är hemma hos min pappa vankades det korvstoppning och den här gången var jag mer förväntansfull än vanligt eftersom jag var väldigt sugen på att testa recepten i min nya korvbok som jag fick i födelsedagspresent. Som trogna läsare kanske kommer ihåg innehöll den både recept på korvar att stoppa och på rätter att sedan laga med dem vilket är ett spännande koncept men jag valde att avstå från serveringsförslagen och istället ge mig i kast med korvbrödet som också det fanns med i receptsamlingen. Nog för att korvarna varit bra när jag ätit på Taylor & Jones men deras bröd håller verkligen världsklass och jag hoppades att de skulle vara tillräckligt dumma/generösa för att ge bort sin affärshemlighet. De korvar som vi valde ut var en lammkorv med Chevré (ost i korv är ju som bekant väldigt trendigt just nu) och en mer klassisk fläskkorv med äpple.

 

Som vanligt när det gäller korvrecept får man ta dem med en nypa salt och ganska många nypor extra kryddor. Nog för att matlagning handlar mycket om finlir men hur ett kryddmått koriander ska kunna sätta smak på fyra kilo kött utan att någon form av magi är inblandat är verkligen en gåta. Vi valde också att ha i lite späck trots att det inte ingick i recepten eftersom saftighet ändå är a och o.

Det ser ju helt fantastiskt ut och det var också mycket gott men jag tyckte ändå de saknade det där lilla extra. Med viss reservation för att de hade tjänat på att ligga till sig lite så tyckte jag inte smaksättarna kom fram riktigt. De saknade ett litet sting och då menar jag inte nödvändigtvis kryddstarkt utan bara den där lilla extra tonen som ligger där och lyfter helheten likt en stämma på en Beach Boys-låt. Jag hade valt just de här korvsorterna eftersom jag tyckte det var kul med äpple och Chevré men deras konsistens gör ju att de lätt försvinner, både fysiskt och smakmässigt, när smeten mixas. Sen ska man inte vara allt för självkritisk, även om jag inte tyckte de nådde hela vägen fram så är de naturligtvis överlägsna det mesta som Scan och co försöker lura i oss är gourmetkorv och med hög kötthalt och bakomliggande omsorg och kärlek är de den raka motsatsen till en s.k. ”korvish”.

Jag hade knappt kommit tillbaka till Stockholm fören det var dags att åka ännu längre söderut, hela vägen till Köpenhamn för att besöka Jakob Fyledal och Hampus Behm. Jakob är bekant på bloggen men den unge och icke köttätande Behm nog inte kommer medverka på bloggen fören han förverkligar sina något udda idéer om vad man kan göra med rostad lök.

Resans andra dag var även sommarens första och vi gav oss ut i solskenet med aptit på livet och ännu större aptit på korv. Denna enorma livslust vändes snabbt till förtvivlan när vi märkte att adressen som enligt Google skulle leda till Pölsekompagniet visade sig leda till ett stängt kontor. Vår livsglädje gjorde dock en snabb comeback när vi istället styrde kos mot saluhallen Torvehallerne och tillslut hittade en Pölsekompagnietvagn. De hade en föredömligt kort meny bestående av fyra olika korvar med tillbehör. En klassisk dansk med lök och gurka på som verkade vara en kärleksfull tolkning av den klassiska pölsen, en som hette ”My onion love” (också ganska klassisk men mer lökbetonad), en karibisk variant som ingen provade och en merguez som var toppad med bland annat rostad paprika. Jag tog den klassiska medan Jakob tog lökvarianten och vi rundade båda av med varsin Merguez. För detta betalade vi 80 danska var. Inte nog med att vi var hungriga, en vän till Jakob hade beskrivit korvarna som världens godaste så våra förväntningar var skyhöga.

 

 

Redan vid första bettet kände man att det här var riktiga kvalitetskorvar. De hade den omisskännliga hemmagjorda smaken och jag kastades tillbaka till förra veckans äventyr i min pappas kök. Likt förra veckan måste jag säga att själva korvarna även om de var goda inte nådde riktigt riktigt hela vägen fram men tillbehören, vilka fullträffar! Fördelen med till exempel surkål är att det funkar till allt men här hade man verkligen skräddarsytt tillbehören till varje korv. Världsklass! Också ett plus att man försöker slå ett slag för den klassiska korvkisokkorven, och lyckas otroligt mycket bättre med det än stjärnkocken Magnus Nilsson.

Det finns väldigt mycket jag skulle kunna skriva om helgen i Danmark och om hur det känns som andra sidan jorden än Sverige men eftersom detta trots allt är en korvblogg nöjer jag mig med att runda av inlägget med korven som fick runda av resan, en klassisk röd pölse. Ärligt talat är det enda roliga med de här korvarna att man får brödet vid sidan av, men att de, likt den vackraste Beach Boys-melodin, tonsätts av en öl som man köpt kall i mataffären gör det ändå till en trevlig upplevelse.