Detta skulle ju bli året då bloggen bryter ny mark och även om jag inte tagit mig hela vägen till kinesisk korv än så har jag i alla fall börjat röra mig österut hela vägen till Finland.

 Jag har många gånger gått förbi Finska Butiken i Hötorgshallen och sett att de har korv men jag har aldrig handlat något där och måste erkänna att jag har noll koll på finsk mat. Jag har hört talas om kålrotslåda men sen tar det stopp. Även om korvutbudet inte var så stort hade jag ingen aning om vad jag skulle välja men Bastulänk kändes rent spontant väldigt autentiskt. Efter att ha rådfrågat en expert på finsk mat fick jag veta att bastulänken ska avnjutas med potatismos, senap och saltgurka. Sagt och gjort!

Som ni ser är min uppläggning inspirerad av stilren fisk design. Systemet på Karlaplan hade tyvärr ingen Karhu men det får jag väl ta igen nästa carmenbesök.

Även om jag rent geografisk rört mig till nya områden så var väl korven tyvärr inte särskilt spännande rent smakmässigt utan påminde lite om den oklara rätten lunchkorv som man fick i skolan ibland. Jag vet inte vad den exakta kötthalten låg på men det kan inte varit allt för mycket. Kryddningen var också väl försiktig även om man kunde känna lite mer vitpeppartoner än vad som är brukligt i den här sortens korvar. Jag ställer mig också lite tveksam till saltgurkan. Den behöver man äta till något som har lite mer bett för att den inte ska ta över helt. Om man ska sammanfatta bastulänken så var den väl okej i sin, tyvärr inte så roliga, genre.

Kanske är det för att jag aldrig gillat att bada bastu som jag inte kan ta mig till bastulänken? Nästa gång ska jag i vilket fall ta sikte ännu längre bort, både vad gäller smak och geografi. 

I lördags var jag på popklubb och i söndags käkade jag med Gotlands svar på Per Morberg, Jacob Jacobsson. Det kändes med andra ord precis som 2012 igen. Jacob är en av många som jag lärde känna under mina hårda med formande år i kassan på ICA Maxi men eftersom jag startade bloggen i samma veva som jag flyttade från Göteborg har han trots sitt stora matintresse inte varit med på bloggen än.

Jacob hade föreslagit isterband och jag var inte sen att tacka ja. Jag promenerade till Fältöversten där min inledande entusiasm fort blev till besvikelse. Att tre sorters isterband hitta hela vägen från de småländska skogarna till hjärtat av Östermalm är visserligen glädjande men urvalet var inte det bästa. Hemköps eget märke Garant brukar ha habila korvar men det känns samtidigt inte riktigt som något man kan bjuda på. Valet stod alltså mellan Ellos och Småländska Chark. Inte nog med att Ellos i Lammhult är min gamla arbetsgivare, de gör dessutom utmärkta isterband men tyvärr var det här bara den syrliga varianten som erbjuda. Syrliga eller inte syrliga är en fråga som delar istebandsälskare på samma sätt som debatten om lingonsylt eller senap och rödbetor. I den senare frågan vet alla trogna läsare var jag står men i den syrliga debatten står jag om möjligt ännu hårdare fast vid min åsikt och därför fick det bli Småländska Chark. Det är en helt okej isterband. Inget fel på smaken men konsistensen är inte alls bra. Den är alldeles för smetig och påminner mer om en emulsionskorv är ett riktigt isterbands gryniga konsistens. Syrligt eller ej kan jag se som en smaksak och respekterar de med andra åsikter men ett bättre alternativ hade varit att ha båda sorterna från Ellos och skippa Småländska Chark. Någon förvirrad östermalmstant kan möjligtvis föredra den senare, men det skulle ingen äkta smålänning och/eller korvälskare göra.