I lördags var jag på popklubb och i söndags käkade jag med Gotlands svar på Per Morberg, Jacob Jacobsson. Det kändes med andra ord precis som 2012 igen. Jacob är en av många som jag lärde känna under mina hårda med formande år i kassan på ICA Maxi men eftersom jag startade bloggen i samma veva som jag flyttade från Göteborg har han trots sitt stora matintresse inte varit med på bloggen än.

Jacob hade föreslagit isterband och jag var inte sen att tacka ja. Jag promenerade till Fältöversten där min inledande entusiasm fort blev till besvikelse. Att tre sorters isterband hitta hela vägen från de småländska skogarna till hjärtat av Östermalm är visserligen glädjande men urvalet var inte det bästa. Hemköps eget märke Garant brukar ha habila korvar men det känns samtidigt inte riktigt som något man kan bjuda på. Valet stod alltså mellan Ellos och Småländska Chark. Inte nog med att Ellos i Lammhult är min gamla arbetsgivare, de gör dessutom utmärkta isterband men tyvärr var det här bara den syrliga varianten som erbjuda. Syrliga eller inte syrliga är en fråga som delar istebandsälskare på samma sätt som debatten om lingonsylt eller senap och rödbetor. I den senare frågan vet alla trogna läsare var jag står men i den syrliga debatten står jag om möjligt ännu hårdare fast vid min åsikt och därför fick det bli Småländska Chark. Det är en helt okej isterband. Inget fel på smaken men konsistensen är inte alls bra. Den är alldeles för smetig och påminner mer om en emulsionskorv är ett riktigt isterbands gryniga konsistens. Syrligt eller ej kan jag se som en smaksak och respekterar de med andra åsikter men ett bättre alternativ hade varit att ha båda sorterna från Ellos och skippa Småländska Chark. Någon förvirrad östermalmstant kan möjligtvis föredra den senare, men det skulle ingen äkta smålänning och/eller korvälskare göra.