Hur gärna jag än vill intala mig själv motsatsen så är det nog inte så att jag har massor av hemliga beundrare där ute utan jag antar att de flesta som läser detta vet att jag har flyttat tillbaka till äran och hjältarnas land. Sen kan man ju naturligtvis fira även något som inte är en nyhet!

Något av det roligaste som finns inom matlagning är att ta klassiska vardagsrätter och föra dem till perfektion. Ännu roligare blir det med rätter som har en lite sunkig aura och som man inte alls förknippar med gastronomiska storverk. Som ett avstamp innan min resa kändes det därför självklart att ta sig an den kanske mest berlinska maträtten av dem alla: currywurst.

Korven skulle naturligtvis vara en bratwurst som jag och min pappa stoppade själva. Det finns massor av bratwurstrecept men jag valde tillslut att göra en bratwurst från Bamberg som en subtil hyllning till min före detta tyskalärare David Härtl som även han kom från denna bayerska småstad.

Inte bara korven skulle göras från grunden utan även såsen, majonnäsen och pommesen. De två sistnämnda blev goda men är inte så spännande att skriva om men såsen förtjänar ett eget kapitel. Receptet kom från kokboken Sehr Gut – den goda tyska maten och trots att jag gjorde en halv sats gick det åt två hela tuber tomatpuré som fick koka upp med socker i nästan lika obscena mängder, kryddor, vatten och vinäger. Man kanske kunde tro att färska tomater varit att föredra men såsen fick verkligen en djup tomatsmak som kombinerades med mycket av både syrlighet och sötma som båda balanserade upp varandra. Nu var det länge sedan jag åt min favoritsås från Curry 61 och jag har den inte exakt i minnet men vågar ändå säga på rak arm att den här spelade i samma liga.

 

På det hela taget får jag, i all ödmjukhet, säga att det var den bästa currywurst jag har ätit. Å ena sidan är det kanske inte så konstigt då jag lade ner ungefär en arbetsdag medan det på korvkiosken brukar ta fem minuter även om det är lite kö. En currywurstrestaurang som satsar på hög kvalitet rakt igenom tror jag hade kunnat bli ett vinnande koncept eftersom det är en så genial rätt, kanske något att satsa på om det här med översättandet inte tar fart.

Efter ett stopp i Malmö på vägen ner äntrade jag kontinenten och rullade in på Københavns Hovedbanegård för att möta upp öl och korv-entusiasten Jakob Fyledal som hade sett ut inte mindre än två korvställen inför kvällen.

Första målet var att ta en förkorv (som fördrink fast bättre) på det enkla men väl ansedda Harry’s Place som var så pass oansenligt från utsidan att vi först cyklade förbi det. Väl inne kändes det otroligt danskt. Det doftade stekos, remoulad och korvförsäljerskan stod och pratade med kunderna på det där hjärtliga sättet som man aldrig upplever norr om Öresundsbron. Vi frågade vad de ”anbefalde” och fick svaret att det var ”borger” som inte betyder borgare utan medborgare och därför passade utmärkt med ställets proletära profil trots att de inte hade den traditionella röda pölsefärgen.

Som ni ser fick man brödet jämte på klassiskt danskt vis och vi tog båda rikligt av Danmarks två hörnpelare remoulad och rostad lök (som ni ser tog Jakob dessutom lite vitlöksås men det tyckte kändes oetiskt). Korvarna kändes på något sätt rejäla och ärliga på samma sätt som Harry’s Place självt och även om det kanske inte var mycket hantverk bakom dem så var det mycket kärlek. Det blev ju inte direkt sämre av att Jakob kilade iväg och köpte några gröna att skölja ned kalaset med.

Därefter var det dags att röra oss mot huvudrätten och den mer medelklassiga Lygtens Kro. Borta var plastflaskorna med remoulad men däremot bryggde de sin egen IPA vilket måste ses som höjden av hipstrighet (därmed inte sagt att det är dåligt). Vi beställde in sagda IPA då Jakob sagt att den var god även om man, likt oss två, inte är allt för förtjust i denna beska ölvariant. Till detta beställde vi husets bratwurst med kartofler, surkål och senap.

Husets innebar tyvärr inte att det var hemmagjord men ändå en bratwurst på den övre halvan av skalan. Som ni ser var surkålen väldigt röd (kanske finns det en dansk lag om att korvrätter måste matcha flaggan?) och något för syrlig för min smak. Däremot gillade jag senapen väldigt mycket. Det var väldigt stark och med hela korn i. Annars är jag svag för lite sötare senap men för en osöt var denna perfekt. Även potatissalladen var god och jag tycker det är både märkligt och tragiskt att den tyska potatissalladen med olja, vinäger, rödlök och kapris aldrig riktigt slagit i Sverige. En majonnäsbaserad potatissallad är kan ju vara fantastisk om den är hemmagjort men allt för många svenskar äter hinkvis av tråkiga färdigvarianter där de istället hade kunnat svänga ihop en enkel variant med olja och vinäger till sina sommargrillningar.

Eftersom det här är en blogg och korv och inte om att sitta bakfull på en buss i flera timmar ska jag bespara er detaljerna från min resa till Berlin, men när jag väl kommit fram och hunnit landa lite var det dags att återigen sjunga den oljebaserade potatissalladens lov. Den här gången bjöd jag in mina goda vänner Hampus och Josephine som precis flyttat till ner även de, och till råga på allt bara ett stenkast från mig. Det hela blev ju knappast sämre av att det var Tysklands nationaldag, när ska man äta korv om inte då?

Kvällen till ära bjöds det förutom (den vid det här laget kanske lite uttjatade?) potatissalladen på nürnberger rostbratwurst som blivit en favorit på senare tid. Till detta serverades Händlmeiers söta senap och trekronorsölen Pilsator. Gästerna verkade mycket nöjda och vi avslutade med att öppna en till trekronorsöl och bänka och framför senaste avsnittet av Tro, hopp och kärlek. Ett bättre sätt att kombinera mitt gamla nya hemland kan jag inte tänka mig!