Den senaste tiden har arbeten vunnits och förlorats likt kärlekar i en poplåt. Med hjälp av ett välfriserat CV och en hel del lögner i stil med ”kaffemaskinerna fungerar annorlunda i Sverige” lyckades jag landa ett restaurangjobb på den av Anton K omsjungna gatan Flughafenstrasse. På ena sidan ligger tre gatukök på rad som alla säljer falafel för 1€ och enligt ryktet endast går runt för att de används för att tvätta pengar. På andra sidan gatan ligger restaurangen där jag arbetade vars priser var helt vansinniga för att vara Berlin och särskilt för kebabnästet Neukölln. Utanför de värsta turiststråken är det högst sällan som en huvudrätt kostar mer än 10€ men det var vad man fick lägga ut för en förrätt här och sedan kostade huvudrätterna mer än det dubbla.

 

Det var ett väldigt roligt om än väldigt stressigt jobb och även om det är svårt att rekommendera viner man aldrig har provat på ett språk man inte riktigt behärskar så tyckte jag att jag klarade mig helt okej. Hade mina meriter verkligen överensstämt med mitt CV hade kanske mina chefer hållit med, men så var inte fallet. Efter en och en halv månad blev jag uppsagd med motiveringen att jag inte var tillräckligt bra på kundbemötandet. Att inte leva upp till servicekraven i Europas otrevligaste land är ju så klart ett hårt omdöme, men att det var en väldigt fin restaurang som jag väl trots allt inte var tillräckligt kvalificerad för att jobba på är ändå en tröst.

 

Någon som med råge uppfyllde trevlighetskraven var min kollega Matze som lärde mig allt man behöver veta om restaurangvärlden. Både om arbetet och om att dricka vin efter det. En kväll då vi ägnade oss åt det sistnämnda berättade han att han nyligen kommit tillbaka från ett besök i sin hemstad allra längst västerut i Tyskland. Han hade sett min blogg och tyckte precis som de flesta andra tyskar jag talat med att det var ett märkligt ämne att blogga om. De verkar inte förstå hur fattig korvkulturen är i Sverige och hur viktigt det är att kämpa för den. Man förstår väl helt enkelt sällan hur bra någonting är när man är uppvuxen med det. Hursomhelst tyckte Matze att bloggen även om den var märklig kunde behöva lite stöd och gav mig en Kohlpinkel, till råga på allt den sista han hade kvar från sin hemvistelse. Kohlpinken är en typisk rätt från västra tyskland som knappt går att få tag på i Berlin. Den har inte fått sitt namn för att den innehåller kål utan för att det ska serveras till. Kålen ska koka tillsammans med kött och buljong och sedan serveras till korvarna.

 

Jag har någonstans läst att isterband är den enda riktigt svenska korven, som inte har någon motsvarighet utomlands. Sådana uttalanden bör man vara skeptiska mot och efter att ha att tänderna i kohlpinkeln kunde jag definitivt slå hål på den myten. De två är mycket lika på alla plan och båda innehåller gryn vilket get den typiska konsistensen. Precis som de flesta korvar innehåller de båda också fläskkött, lök och späck men isterbanden är något mer kryddad. Smålands nationalkorv finns som bekant i syrlig och mindre syrlig version. Som ni trogna bloggläsare vet så föredrar jag den icke syrliga och det är här kohlpinkeln tappar lite i mina ögon, för även om smaken överlag var god så var den väldigt syrlig.

 

So

m ni ser på bilden åt jag inte korven tillsammans med grönkål utan rakt upp och ned med lite senap (när jag fick den rätta isterbandskänslan prövade jag också med lingonsylt till vilket var gott men kanske lite väl oortodoxt). Anledningarna till detta var dels att jag har mycket svårt för grönkål i allmänhet och dels att jag kände att då mina grönkålsgrytor ändå inte skulle kunna leva upp till en Frisisk farmors standard så kunde jag lika gärna smaka av korven i all sin enkelhet. Men om jag mot förmodan skulle hitta kohlpinkel här borta i öst ska jag absolut ge den ett helhjärtat försök.

Det finns alltid en anledning att gå till KaDeWe och den senaste veckan hade jag faktiskt två extra goda sådana. Först fick jag besök av Caroline P, Barcelonas främsta hipsterdrottning med Ögrytes hårdast bankande indiehjärta som inte bara kommit till Berlin för att fira min födelsedag och utforska klubbarna utan även för att med matens hjälp söka sina tyska rötter. Efter en hård natt och morgon av klubbutforskande är det få saker som sitter så fint som att stiga upp när solen är på väg ned och äta en rejäl korvfrukost.

 

Det är få saker som ligger mig så varmt om hjärtat som att äta frukost klockan fem men surkål är en av dem. Trots att Caroline är mer av en knödeltjej så föll KaDeWe:s sauerkraut henne i smaken. Till den åt hon en Thüringer rostbratwurst, ett klassiskt val som aldrig kan bli helt fel. Då jag redan ätit mig igenom klassikerna på nämnda servering bestämde jag mig för att pröva något nytt i form av en bayersk debrecener. Det är en korv med sitt ursprung i Ungern och jag väntade mig en tjock, mustig korv fylld till brädden med såväl kött som paprika. Hur mycket jag än gillar de tyska korvarna så är och förblir de kraftiga östeuropeiska korvarna mina favoriter.

 

Man hade kunnat tro att det skulle uppstå magi i mötet mellan dessa två korvkulturer, men för första gången under mina många besök på KaDeWe blev jag besviken. Under sin resa västerut från Budapest till München verkade min debrecener ha stannat till alldeles för länge i Wien, för det jag fick in var två smala tråkiga wienerkorvar. De hade visserligen någon mer smak och man kunde ana vissa paprikatoner men den väntade explosionen av kryddor och kött uteblev. Visst är det tråkigt att bli sviken av en gammal vän, men ingen korvmåltid som ackompanjeras av kvalitetssenap, en god Weißbier och surkål i ABSOLUT världsklass är aldrig helt bortkastad.

 

Redan dagen efter att Caroline åkt tillbaka mot sydligare breddgrader fick jag besök norrifrån, närmare bestämt av min familj. Vi inledde med att äta middag på mitt jobb där alla utom min lillasyster var mycket imponerade av maten, även om det inte serverades någon korv. Att man som sexåring inte uppskattar efterrätter med ruccolaskum kan man väl förlåta, men när hon knappt kunde få i sig maten på Curry 61 (med den tveksamma motiveringen att de hade haft på pommeskrydda) gjorde mig faktiskt lite besviken. Jag har inte tvivlat så på vårt släktskap sedan hon utbrast ”Nej! Inte flaskaffären!” en gång då vi var på väg till Systembolaget.

 

Dagen efter var det dags för åter ett besök på Kurfürstendamm, den här gången var det inte bara matavdelningen som lockade utan så klart även den gigantiska leksaksavdelningen som jag tidigare inte ägnat så mycket uppmärksamhet. Den var inte lika fantastisk som matvåningen men ändå en upplevelse. Man får lite annan dygnsrytm när föräldrarna är på besök och redan klockan ett, då jag annars knappt brukar ha stigit upp, kände vi att det började bli dags för lunch. Vi lämnade därför modelloken för 1000 euro och tog glashissen upp två våningar. Det var samma tjej som tog min beställning som då jag var där senast, men hon verkade inte känna igen mig varken från bloggen eller tidigare besök. Vi tog säkra kort och beställde in klassiska bratwurst den här gången. Min pappa är en sån där obegriplig människa som inte tycker om Weißbier, men att jag i alla fall lyckats omvända honom till att tycka om surkål är jag väldigt stolt över. Till och med min lillasyster lade ned sina vanliga protester och åt glatt två wienerkorvar. Jag hoppas att hon en dag kommer växa upp och precis som jag ärva vår fars matintresse. Tills dess vår man vara glad åt det lilla!

 

De åkte hem tidigt dagen efter vår korvmåltid men redan imorgon får jag besök igen, då av den från bloggen redan kända söderprofilen Saul, en anledning så god som någon att bege sig ut på nya korväventyr!

Jag har tidigare rapporterat från öst här på bloggen. Då var det enligt önskemål från min vän Saul som ville uppleva den så romantiserade sovjetdoftande misären. Som vissa kanske minns levde det inte riktigt upp till våra förväntningar. Vi såg en del risiga hus men att det var både solsken och gatufestial tog lite udden utav det gråa.
Jag har fått jobb på en restaurang (kinahypen till trots kan jag inte riktigt leva på bloggandet än) och för att få ha ett sådant i Tyskland måste man ha ett "Rote Karte" som är ett slags intyg på att man känner till regler kring livsmedelshygien. Det innebär i sann tysk serviceanda att man får åka till en förort och köa en stund för att få titta på en halvtimmesfilm om att man ska tvätta händerna efter att man har varit på toa. När det är klart får man en papper prytt av en snygg stämpel av den sorten tyskarna är så förtjusta i. Det hela går på 20€, ganska dyr bio kan man tycka.

Idag var min resa alltså varken frivillig eller samtidigt som någon gatufestival men solen sken i alla fall och gjorde sitt bästa för att få mig att tro att det redan var 1 maj igen. Hade det inte varit för de spridda snöhögar som låg kvar på sina ställen hade jag nog kunnat gå på det för det var verkligen en fin dag. Att ta sig till hälsovårdsmyndigheten i Lichtenberg krävde cirka 40 minuter och två byten. Att åka tunnelbana är bland det värsta jag vet men idag kunde jag åka övanför jord större delen av resa vilket ändå gör det lite roligare. Bland annat passerade jag för första gången Berghainbyggnaden i nyktert tillstånd vilket kändes lite konstigt.

Vid Lichtenbergs hållplats var det inte bara dags för det andra bytet utan efter lite moget övervägande även för lunch. Man vet aldrig hur länge man kan få vänta hos tyska myndigheter och dessutom var jag lite orolig att jag efter min utbildning i hygien inte skulle våga äta på ett gatukök igen. De matinrättningar som finns på hållplatserna brukar vara mer kiosk än gatukök men här var det Imbiss för hela slanten. Det fanns currywurst, bratwurst och bulette (ungefär som biffar), allt för rimliga 1,20€. Jag hade int ätit någon currywurst sedan jag kommit tillbaka till Tyskland så det kändes självklart. Det känns som det varit en lite väl stor andel currywurst här på bloggen och det är svårt att säga något om de som inte sticker ut från mängden. Korven hade godkänd köttighet men kunde kryddats bättre. Däremot var såsen välkryddad och även om de inte var så fyllig så hade den ett fint och välavvägt sting. Det brötchen man fick till var lite väl snålt tilltaget men det kan jag förlåta då det för en gångs skull inte snålades på curryn. Nästan alla korvförsäljare, till och med mina favoriter på Curry 61, brukar ha på så lite currypulver att det gränsar till falsk marknadsföring. Även om det var en rätt genomsnittlig Currywurst så gör stinget i såsen och generositeten att betyget inte kan bli annat än 7/10. Nu i veckan fyller jag år, räkna med att det kommer firas med korv av det högre snittet!

Jag blev lite förvånad när jag insåg att jag bara skrivit om KaDeWe en gång här på bloggen. Man skulle kunna skriva precis hur mycket som helst om det stället och det var verkligen på plats med ett andra besök. Tysklands nationaldag var annalkande, och hur firar man den bättre än med korv?
Det var ovanligt folktomt när jag runt femtiden gick in genom de stora glasdörrarna. Tyskarna verkade inte lika angelägna om att ladda upp med delikatesser inför den stora dagen som jag var. Därför kunde jag lugnt slå mig ner i serveringsdelen av korvdisken och behövde inte vänta särskilt länge på att få service, som dessutom med tyska mått mätt höll mycket hög kvalitet. Efter en stunds funderande valde jag att beställa en Eisbeinbockwurst. Just bockwurst är ingen personlig favorig men eftersom eisben (fläsklägg) är det så tänkte jag att det kunde bli en spännande kombination. När det gällde tillbehören behövde jag inte tveka en sekund, det var självklart surkål och dagens första weissbier som gällde. Många mer skulle det bli.

Man kan som sagt skriva hur mycket som helst om KaDeWe och det samma gäller deras surkål, den är verkligen helt fantastisk! Precis som Edward Blom påpekar så är surkål, till skillnad från vad många svenskar tror, inte något man kan äta direkt ur buken. Den ska brynas och sedan puttra i köttspad och/eller öl. Lite fläskbitar och kumminfrön mår den heller inte dåligt av.  Surkålen på KaDeWe är inte bara gjord utav fina råvaror utan dessutom kokad i ett mycket mustigt spad. Den har en flottig beläggning som, även om det kanske inte låter så gott, rundar av på ett perfekt sätt. Trots att den är vegetarisk har den en köttsmak som många kötträtter hade avundats. I stundens hetta sms:ade jag min måltidskreationsstuderande vän Arvid och kallade denna surkålen för ett mästerverk, ett uttalande jag kan stå för även i skrivande stund och utan weissbier i blodet.
Att kalla den tillhörande korven för ett mästerverk är väl att gå lite väl långt men den var helt okej. Det var som sagt en lugn dag och den hade nog väntat i kokkärlet lite för länge för sitt eget bästa. Den hade en något svampig konsistens men det räddades av de lite större köttbitarna (eisbein!) som fanns i. Det fanns också på gott och ont en hel del stora späckbitar i. Jag tycker om späck i korv men här var de lite väl stora. Korven hade en ovanligt bra köttsmak för den här typen av korv vilket naturligvis berodde på eisbeinbitarna. Däremot hade jag önskat en bättre och tydligare kryddning.

När tillbehören är såhär bra blir det svårt att bedömma korven. Naturligtvis lyfts den av tillbehören men samtidigt kan den blekna i jämförelse när den ska bedömmas på egen hand. Korven i sig var god och intressant och får därför medelbetyget 6/10. Måltiden i sin helhet får ett mycket högre betyg. Med en prislapp på 7,50€ inklusive dryck var den dessutom ovanligt billig för stället.

Innan jag lämnade han jag dessutom lägga 6€ på två käsekreiner som jag tog med mig hem för att äta senare.

För er som inte vet så betyder käse ost på tyska. Det är inte bara ost blandat i smeten som i mögelostkorven jag gjorde själv utan mer som stora "fickor" med ost som smälter när korven blir varm. Det blir såklart mycket gott men också mycket flottigt och i efterhand borde jag kanske haft något annat tillbehöv än mitt smörstinna potatismos. Jag är ingen salladsförespråkare men här hade det inte varit helt fel.
Själva korven var bra kryddad med en hel del paprika. Naturligvis blir inte kötthalten jättehög när man klämmer in en massa ost men jag tycker inte man kan klaga. Med den smälta osten blir det så klart väldigt krämigt och saftigt men jag önskar att de haft en lite smakrikare ost. Nu kändes det som att det gjorde mer för konsistensen är för smaken. Även om den inte var perfekt så gör KaDeWe aldrig något halvdant och Käsekreinern får ett snäppet högre betyg än Bockwurste, det vill säga 7/10

Finns det något värre än att vakna och inse att man inte har något kaffe hemma? Jag tror inte det. Detta hände mig i veckan. Saken blev knappast bättre av det var den blåsigaste och regnigaste dagen på flera månader men vad gör man inte för den man älskar, i mitt fall morgonkaffet. Efter en femminuterspromenad i stark motvind kom jag fram till Lidl och möttes av en överraskande storslagen oktoberfestskyltning. I hela butiken fanns det öl och mat av mer eller mindre bayerskt ursprung.

Egentligen skulle jag bara ha kaffe men jag tycker fortfarande det är fascinerande att gå runt i matbutikerna här i Tyskland och jämföra med Sverige. Under mitt flanerande gick jag förbi korvdisken där min blick fastnade på ett vitrutigt paket. Det var ett Weißwurst-kit komplett men korvar och bayersk senap. Jag har recenserat weißwurst förr här på bloggen utan att bli jätteimponerad men den är trots allt tänkt att ätas till frukost och jag tänkte att detta var ett perfekt tillfälle att ge den en ny chans.

 

 

 

 

Kanske har jag blivit mer tysk i mentaliteten eller så var det att jag åt dem innan klockan tolv, men dessa korvar var mycket bättre än mina tidigare weißwursterfarenheter. Jag kan inte direkt säga att de var köttiga men de hade en mycket fylligare och rundare smak. Kokt korv är alltid kokt korv men de hade en ovanligt fast konsistens som var mycket bra och därför landar betyger på 7/10. Ska man hitta något att klaga på så hade persiljasmaken kunnat vara tydligare. Den tillhörande senapen var söt, grov och god precis som jag vill ha den men den var på tok för svag. Med mer hetta hade den varit perfekt.

Min dröm om att dela en weisswurstfrukost med Thomas Müller lever inte bara kvar, den har blivit starkare!

Exakt vad som hände i lördags morse får jag kanske aldrig veta. Men någon gång runt klockan sju, någonstans runt Prenzlauer Berg fick jag se en korv inbakad i en croissant. Det var bland det mest bisarra jag någonsin sett. Jag var så klart tvungen att prova. Någon djupare analys vågar jag inte ge mig in på men med tanke på hur det såg ut så var det klart över förväntan.

 

Nog för att jag älskar korv och surkål, men man kan faktiskt äta det på många olika sätt och inte bara rakt upp och ned. Man kan tillexempel göra den polska grytan Bigos! Det polska köket är precis som det tyska mycket underskattat med många mustiga och smakrika rätter. Det enda negativa är väl att rätterna sällan går att stava eller uttala. 

 

Bigos är lite som en pyttipanna, man kan ta vad man har hemma helt enkelt. De typiska ingredienserna är surkål, korv och fläskkött. Jag utgick ifrån detta receptet men fick på grund av skralt butiksutbud klara mig utan bacon och lagerblad. Bacon verkar på det stora hela inte slagit igenom riktigt i Tyskland. Vet inte om det gäller i allmänhet eller bara i Lilla Istanbul där jag bor. Annars var receptet bra förutom att det krävde mer vätska. 

Egentligen är det nog tänkt att man ska ha en lite matigare korv men man kan som sagt ha i vad som helst och jag bestämmde mig för ett par smala korvar som var något mellanting mellan ölkorv och salami, fast mjukare. De hade en härlig välbalanserad fläsksmak som passade perfekt i grytan. Ska man vara kritisk kunde de kanske varit lite kryddigare men det spelar inte så stor roll när de ska i en gryta. 

 

 

 

 

Neuköllner Tor här tidigare nämnts här i bloggen. Då handlade det om korvvagnen utanför men idag besökte jag dess innandöme. Med tanke på storleken är Neuköllner Tor verkligen ett otroligt tråkigt köpcentrum. Det är mest skomakare, skräddare och krimskramsaffärer av den sämre sorten (om det nu finns en bättre sort). Där finns också Aldi, en mataffär så sunkig att Lidl framstår som NK. Här har man rationaliserat bort precis allt som kan tyckas överflödigt, till exempel kundkorgar. Det hindrar tydligen inte folk från att handla där för kedjans ägare är Tysklands rikaste man. Aldi och de andra småbutikerna ligger på övervåningen medan undervåningen nästan helt upptas utav Real som väl ungefär är som ICA Maxi fast med billig sprit istället för bra service.

 

När man sover till klockan ett på eftermiddagen tappar begrepp som frukost och kvällsmat lite av sin mening men när jag och Christofer satte kurs mot Real började klockan närma sig 5 så jag antar att middag är en bra beskrivning av vad vi skulle äta. De gånger vi orkar gå längre än till Spätkaufen 20 meter bort brukar vi handla på Real och vi hade tidigare sett något som fått det att vattnas i munen, ett storpack med korv i fyra olika marinader. Först nu kände vi att tiden var mogen att slå till. Vi fick lägga ut 5€ men med tanke på storleken får det väl anses som rimligt. Jag hade inga visioner om att detta skulle vara några handverksmässiga lyxkorvar men kände ändå att de kunde slå ur underläge. För att det inte skulle bli allt för många smaker nöjde vi oss med att köpa till lite bröd. Alla korvbloggare med självrespekt har naturligtvis redan ketchup och senap hemma.

Som ni kan se rörde det sig om dijonsenap, peppar, chili och Bärlauch (som efter en snabb googling visade sig betyda ramslök). Korvarna är väl egentligen tänkta att grillas men sådana resurser har vi inte så det fick bli stekpannan. Medan de låg där och fräste diskuterade vi våra förväntningar och det visade sig att vi båda trodde chilikorven skulle vara bäst.

 

När korvarna väl var uppradade på tallriken var det dock den klargula dijonkorven som fångade min uppmärksamhet. Det visade sig att det enda som var bra med att börja med den var att mina förväntningar sänktes. Någon senapssmak var det inte att tala om, framför allt inte något dijonsting. Det här var en helt vanlig bratwurst av medelkvalitet men med någon odefinierbar gegga runt. Något besviken med med en förhoppning om bättring högg jag in på pepparkorven, som inte bara var marinerad utan verkligen täckt med peppar. Jag tänkte att om någon smakar något så är det den. Det stämde mycket bra då den hade en tydlig men välbalanserad svartpepparsmak som gick bra till korven.

 

Nu hade jag provat hälften av korvarna med blandat resultat och visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av de två sista. Pepparkorven hade ändå gett mig visst hopp så jag bestämde mig för att den chilismakande förhandsfavoriten stod på tur. Någon chilismak fanns det inte, inte heller någon hetta. Istället smakade den ungefär som de färdigmarinerade grillköttbitar man kan köpa i affären, vilket inte var allt för dåligt då det väkte fina minnen av sommarkvällar på farmors altan. Korven levde inte upp till våra förväntningar men var inte dålig, fast de borde kanske hetat paprika istället för chili.
Sist men inte minst var det dags för korven med ramslök (som måste vara världens mest indie lök). Jag måste erkänna att jag inte har stenkoll på exakt hur ramslök smakar så det var lite svårbedömt men det smakade som någon odefinierbar örtblandning. Helt okej smak i sig men på tok för svag för att göra något djupare avtryck. Vad det än var på korven så hade det behövt vara dubbelt så mycket. Efter måltiden var vi överens om att pepparkorven var bäst, dijonkorven sämst och de andra två någonstans i mitten.

 

Det blir lite splittrat när man ska recensera fyra korvar i samma inlägg och det är något jag oftast försöker undvika. Ska man sammanfatta detta paketet får man väl säga att det, trots några missvisande namn, på ett sätt håller vad det lovar. Det signalerar inte på något sätt lyx eller egentlig kvalitet utan är bara en variation på en vardagsklassiker. Det är bara pepparkorven som hade klarat sig på egen hand men om man till exempel har grillfest med mesiga gäster som inte kan hantera en rejäl Zopfpolnische kan detta vara ett bra alternativ (fast det bästa alternativet när det gäller folk som inte förstår sig på mat är naturligtvis att inte bjuda dem alls).

Nog för att min senaste uppdatering visade upp den djupaste misär men här hemma är det inte mycket bättre. På grund av en tidigare vattenskada har vi inga tapeter utan bara betongväggar. Det vilket ser väldigt risigt ut men inte stör mig särskilt mycket. Något som däremot stör mig är när hantverkarna plastar in hela mitt rum en vecka innan de börjar tapetsera. Jag får istället trycka in mig själv och alla mina saker i min Mittwohner Christofers redan överfulla rum för att sedan sitta där i kaoset och vänta snällt på att de ska behaga dyka upp.  

 

Dessa sorgliga scener utspelar sig i Neukölln som är en av Berlins turktätaste stadsdelar. Här regerar dönern över currywursten och när man går förbi ett café och känner vattenpipedoften är det ibland bara klimatet som påminner en om vilket land man faktiskt är i. Den största fördelen med detta är naturligtvis alla exotiska mataffärer. Det ligger en sådan precis vid vår tunnelbanestation som, förutom att den inte säljer någon alkohol, är mycket bra. Jag kan stå här hur länge som helst och titta på obskyra konserver med oläsliga etiketter.

 

När ens hem har förvandlats till en byggarbetsplats får man ingen lust att laga mat. Men ibland måste man rycka upp sig och ordna något fint i mitt i misären. Med ett gott mål som vårt mål satte vi kurs mot turkaffären och gick raka vägen till deras korvdisk. Utbudet var stort men hade vissa brister. Bättre måltidskorvar var det ont om, istället var det mest påläggskorv, salami och lite sämre grillkorvar som verkade vara något i stil med Turkiets svar på Dennis varmkorv. Till slut hittade vi ett paket med fyra bastanta korvar som förutom en prislapp på 5€ var prydd av texten ”Pikant” och en bild på en paprika. Detta var precis vad vi letade efter och vi gick raka vägen till kassan och betalade.

 

Att jag har börjat äta oliver är kanske det största steget mot vuxenlivet jag har tagit sedan jag slutade ha mjölk i kaffet. När jag dessutom frivilligt äter grönsaker till finns det all anledning att leta efter gråa hårstrån. Medan korven var inne i ugnen kompletterade vi även måltiden med couscous, kikärtor och lite halloumi som vi hittat i kylen.

 

När korven var inne i ugnen fick jag dessutom tid att läsa på förpackningen och se att korven kanske inte var så högkvalitativ som jag trott. Kötthalten på 50 % är så klart inte godkänd. Inte heller att korven innehåller ”kycklingprotein”. Vad är det ens? Vad skiljer rent protein från kött? Dessutom var det, affären till trots, ingen direktimport från Turkiet utan den hade svensk text! Producerad direkt för den Europeiska marknaden och kanske därmed anpassad till Europeiska smaklökar. Mina noggranna studier av paketet hade gjort mig misstänksam men när jag tog ut korvarna ur ugnen skingrades mina tvivel. De luktade mycket gott!

 

 

Hungern är som bekant den bästa kryddan och jag högg in med god aptit. Att laga mat i ugn utan termometer är alltid ett vågspel men jag kunde nöjt konstatera att de var perfekt tillagade. Något som inte var perfekt var däremot konsistensen. Jag borde så klart räknat med det när kötthalten var så låg men korven kändes inte alls som en korv ska göra. Det var på tok för mjuk och dessutom svampig. Saftig var den men svampigheten tog överhanden så pass mycket att man hade föredragit den för torr.

 

Det som var bra med korven var däremot styrkan. Etiketten höll vad den lovande, inte bara vad gäller den låga kötthalten utan också att korven skulle vara pikant. Det var en perfekt avvägd hetta som smög sig in precis lagom mycket både i smaken och i eftersmaken. Den gav ett bra sting utan att ta över.

 

Vad ska man egentligen ge för betyg till en korv som denna? Det är naturligtvis en mycket bra fråga. Vissa säger att smaken är allt men är man mer erfaren förstår man att man äter med hela munnen, inte bara med tungan. Smaken var mycket bra men konsistensen är ändå alldeles för viktig för helhetsintrycket för att detta ska bli något toppbetyg. Efter mycket velande kom jag fram till att detta inte kan bli högre än 5/10. En korv som bara är 50 % korv ska faktiskt vara glad att den får vara med på bloggen över huvud taget.

 

Att korven trots allt hade sina i dubbel bemärkelse starka sidor har ändå gett mig hopp om det turkiska korvköket. Jag tror jag kan få en riktig lyckoträff bara jag håller mig borta från låg kötthalt, kycklingproteiner och Svensk text. Är det någonstans norr om Istanbul jag kan hitta fantastisk Turkisk korv så borde det vara här i Neukölln.