Man blir populär när man bor i en storstad och knappt hade min förra besökare åkt förän det var dags för nästa. Denna gång var det inga mindre än den ökände gourmeten Arvid L och den minst lika ökända funkrocksångaren Adam B som gjorde mig den äran. Att få besök är naturligvis mycket trevligt. Att skaffa tyska vänner, i alla fall för mer än en kväll, är svårare än man tror. Särskilt om man inte är så bra på tyska. Visst träffar man en hel del trevliga människor men kan man inte prata med dem på deras villkor kan de lätt bjuda på tysk service även på sin fritid.

En av de få tyska vänner jag har träffade jag i Sverige, den lovande pjässkribenten Jens L. Han är något så ovanligt som en vettig person som är intresserad av teater och dessutom en mycket trevlig person i allmänhet. Då är det klart att det väger tungt när han säger att Konnopke’s och Curry 61 är de två bästa currywurstställena i Berlin. Som jag redan skrivit i bloggen var jag föga imponerad av Konnopke’s men trots det var mina förväntningar höga.

Adam anslöt först på fredagskvällen så jag och Arvid fick klara oss en hel dag utan hans galna upptåg. Istället ägnade vi oss åt att besöka stadens två stoltheter, Brandenburger Tor och Curry 61. Båda två ligger i centrum, inte allt för långt ifrån varandra. Kön till det sistnämnda var ganska lång och verkade vara ungefär hälften turister och hälften lunchhungriga Berlinbor. Då vi skulle klämma en avsmakningsmeny några timmar senare tog vi det lugnt och höll oss till varsin enkel currywurst utan tillbehör. Eftersom klockan började närma sig ett var det självklart även dags för dagens första öl.

De hade inte bara någon vanlig ketchup utan sin egen hemmakokta sås som de var mycket stolta över och sålde på flaska för den som vill göra currywurst hemma. Det var inte bara sås de sålde på flaska utan även champagne, ett grepp fler gatukök borde pröva. När vi fått våra korvar promenerade vi till närmsta park, slog bort tankarna på hur många alkisar som pissat där och satte oss ner i gröngräset.

Att det inte bara var vanlig ketchup märktes genast. Såsen var väldigt fyllig och välbalanserad. Lagom sötma, lagom hetta och en fin tomatsmak. Ska man hitta något att klaga på så hade det som alltid kunnat vara lite mer curry men helheten var ljusår ifrån den genomsunkiga ketchup man får på vissa ställen. Även om det framför allt är såsen som Curry 61 är kända för så var också korven bra. Smakmässigt var den ingen sensation men den lite mildare korvsmaken passade mycket bra till den fylliga såsen. Men en för kryddig korv hade det lätt kunnat bli för mycket. Något som var speciellt med korven var att den kändes ganska luftig, inte lika tung och kompakt som currywurstkorv brukar vara. Exakt hur de gjort vet jag inte, men det är ett genidrag.

Till skillnad från Konnopke’s måste jag säga att Curry 61 levde upp till hypen. Mycket bättre gatumat får man knappast för 1,80€, vilket visserligen är lite över medel men ändå prisvärt men tanke på kvaliteten. Man blir kanske inte jättemätt men som lunch duger det bra och är man riktigt hungrig kan man köpa en meny, kanske med en flaska champagne till? Med tanke på hur bra sås de har till sin korv kanske de till och med har vettig majonnäs till sina pommes. Jag kommer definitivt att komma tillbaka hit igen.

När vi sedan druckit upp våra öl var det hög tid att lämna parken då regnmolnen var i antågande. När vi gick därifrån kunde jag nöjt konstatera att detta var en upplevelse värd 8/10. Senare på kvällen räddade vi den tyska gastronomin, men det är en annan historia.

Igår gick en epok i graven. Under de två senaste åren har jag vältrat mig i pennor stulna från mitt arbete. Men när man är student får man som bekant varken pengar eller ”löneförmåner”. Så när bläcket i min sista reklampenna tog slut hade jag därför inget annat väl än att snällt knalla ner till min lokala galleria och betala för mina pennor som en respektabel medborgare.

Min lokala galleria heter Neuköllner Tor och är ganska liten. Jag brukar inte gå hit så ofta men jag gör det ibland eftersom det är det närmaste stället där jag kan fylla på mobilpengar (det här fantastiska systemet att man kan göra det överallt har inte riktigt kommit till Tyskland).

Inte nog med att gallerian bara ligger ett stenkast från förra veckans korvresmål, på dess parkering ligger dessutom liten korvkiosk. Den är orangemålad och täckt i Hertha Berlin-klistermärken. Killen som jobbar där är kanske den enda sympatiska människa med tribaltatueringar som jag har träffat. Han är faktiskt en av de trevligaste människor jag träffat över huvud taget, i alla fall i korvbranschen. Med ett glatt bemötande som inte ens den grinigaste ICA-chefen hade kunnat anmärka på bjuds det på anekdoter bland annat om hur han spelat ishockey mot svenska damlandslaget (förlust 8-2).

Mitt förra jobb försökte ibland ge mig annat än pennor, till exempel en falsk tro på att service är viktigare än allt annat. Visst är det viktigt med service, men elva gånger av tio väljer jag att köpa välkryddad Sremska från en vresig serbisk tant framför att köpa en Sibyllawienerkorv från någon äppelkäck fjortis med blekta tänder.

Priset är också sekundärt till smaken, men ändå något som jag tar med i beräkningarna. Normalt tar stället 1,5€ för en currywurst, men idag var det någon form av erbjudande som innebar att det bara kostade otroliga 1€ styck! Att köpa två kändes självklart. Jag brukar alltid tänka att något man har betalat med mynt räknas som gratis. Det funkar i Sverige men kan vara en farlig inställning när man bor i ett land med Euro. I vilket fall känns det befriande på något sätt att köpa två korvar och betala med bara ett mynt.

Nog är väl detta en rejäl måltid alltid! Den kanske inte innehåller hela kostcirkeln, men om pizzasås kan räknas som grönsaker borde väl ketchup också kunna göra det? Korvarna var ganska standard men klart av det bättre snittet. Kunde varit mer peppar men fin persiljesmak. Jag kallas ibland för såsmonster på släktmiddagar då jag brukar dränka maten i sås om tillfälle ges men här kan jag faktiskt tycka det har gott lite över styr. Visst får man absolut inte snåla på ketchupen och visst behöver man inte äta upp allt. Men samtidigt kommer man få slänga mycket i onödan trots att varje tugga, hur man än vrider och vänder, nästan är mer ketchup än korv. Sen tycker jag de har snålat med curryn vilket händer allt för ofta men så klart är oförlåtligt.

Jag vill inte att sådant som väder, humör och bemötande ska spela in allt för mycket i betygen utan försöker att vara hård men rättvis. Prissättning måste man dock ta med i beräkningen och eftersom currywurst är currywurst och ingen Michelinmåltid får man bedöma det för var det är. Det var inte perfekt men samtidigt klart över medel och för 1€ tycker jag inte man kan begära så mycket mer än möjligen att de skvätter på lite mindre ketchup nästa gång. Efter mycket moget övervägande landar betyget på 7/10.

Det har varit lite mycket simpel gatukökskorv här på sista tiden men jag tycker det är viktigt att man täcker allt. Man måste kunna uppskatta de enkla njutningarna i livet. Matbloggar som bara handlar om det allra exklusivaste är spännande men det blir samtidigt lite för mycket när det ena bara ska vara mer förträffligt än det andra. Samtidigt är det inte utvecklande att bara harva runt på gatukök vecka ut och vecka in. Jag lovar ingen michelinkorv men till nästa inlägg ska jag försöka få tag i något mer spännande!

Idag var det dags för del två i min isterbandsfestival. Vad gårdagens korv hade för ursprung fick jag aldrig riktigt klarhet i men idag var den tillverkad av Ellos i Lammhult. Förutom att de flera gånger vunnit chark-SM med sitt isterband har de en gång i tiden varit min arbetsgivare. Min tid på företaget är kanske ämne nog för ett eget blogginlägg men någon korv gjorde jag tyvärr inte. Även om Ellos är ett stort företag sköts isterbandsrökningen helt och hållet utav företagets VD Kent som förmodligen är södra Sveriges hårdast arbetande man. Ett 18-timmarspass ser han som semester, tänk vad mycket jag hade kunnat blogga med en sådan arbetsmoral!

Eftersom jag inte bara jobbat på Ellos utan dessutom ätit deras isterband i flera år tycker jag det är svårt att gå in med den slags öppenhet som en recension kräver. Därför ska jag nöja mig med en kortare jämförelse med gårdagens måltid. Idag hade jag friheten att välja den icke syrliga varianten men vilken sort man gillar är mest en smaksak. Det som istället var den avgörande skillnaden var konsistensen. Dagens korv var mycket grynig och med väldigt grovmalet kött. Den jag fick igår var mer som en smet med enstaka korn vilket självklart inte är okej. Ett redigt isterband ska vara lika grov som den småländska de pratar i Lammhult!

Ifall man vill ha rödbetor och senap eller lingonsylt till är kanske även det en smaksak men här vågar jag ändå påstå att jag har rätt. Lingonsylt är för isterband vad smör är för bröd! Om det är något som var bättre igår än idag så får jag säga potatisen eftersom min lillasysters gapande och skr

ikande fick mig att koka över min något.

Jag hoppas innerligt att man kan få tag på isterband i Tyskland för det är verkligen en fantastisk maträtt som man äter allt för sällan!

Som ett led i min flytt till korvens förlovade land bor jag för tillfället hemma hos mina föräldrar i Småland. Även om det bara är tillfälligt är det mycket påfrestande att plötsligt bo hemma igen när man är 23 år. Att jag dessutom tvingas byta umgänge från göteborgspopflickor till alvestabönder gör det naturligtvis inte lättare. Som tur är så finns det ingen situation som inte kan räddas av god mat. Att erbjuda sig att hjälpa till med matlagningen någon kväll är naturligtvis en perfekt ursäkt för att få någon annan att betala för ens festmåltidslagande.

Jag har gjort en del spektakulär mat i mina föräldrars kök (bland annat en mycket god surkål) men detta inlägg ska handla om en kväll då min fars hemmagjorda korvar stod på menyn. Jag har som tur är inte ärvt min jeans och t-shirt klädda pappas något sviktande stilkänsla men väl hans intresse för matlagning. Mitt matintresse blommade upp på riktigt först när jag flyttade hemifrån men då hade jag redan fått en gedigen grund att stå på och jag har ofta fått hjälpa till i köket redan i unga år.

Dagen till ära fick vi inte mindre än tre korvar. En lammkorv, en fläskkorv med cajunkryddning och en ankkorv. Till detta serverades couscoussallad, pommes frites och en tomatsalsa som vi faktiskt hade klarat oss utan. Förutom dessa tillbehör hade vi även två sorters senap vara en var direktimporterad från en tjänsteresa till Rumänien. Den rumänska senapen imponerade inte, den smakade som slotts senap och det är inget gott omdöme.
 
Korvarna hade varit frysta vilket alltid är ett minus men de var å andra sidan grillade vilket alltid ger en extra dimension. Hur mycket jag än uppskattar lamm så var den korven mer bu än bä. Den var torr och saknade den där typiska lammsmaken som är så god. När inte köttet levererar måste kryddningen göra det men de örtkryddor som var i lämnade på tok för lite avtryck för att rädda situationen.

Receptet till cajunkorven var ganska improviserat och något höjt i dunkel men det var tydligen generöst med spiskummin och någon cajundkryddblandning. Denna korv var betydligt bättre än sin bräkande kollega då den var saftig och hade en mycket väl avvägd hetta. Ska man hitta något att klaga på så hade den kunna ha en tydligare köttsmak.

Ju fler djur man lyckas få in i en måltid desto bättre så att avsluta med en ankkorv var naturligtvis inte fel. Korvarna var mycket små, nästan som bollar, men det är trots allt insidan som är viktigast. Och vilken insida sedan! Detta var bland de absolut godaste korvar jag ätit. De gånger jag smakat korv gjord på kyckling eller kalkon har jag mest velat lägga mig under bordet och gråta men här kom fågelköttet verkligen fram och visade upp sina speciella egenskaper på allra bästa sätt. Förutom den perfekta köttsmaken var korven mycket saftig och kryddningen väl avvägd. Det var örtkryddor som gav smak utan att ta över och dessutom ett och annat helt senapsfrö som lyfte korven ännu ett snäpp.

Att göra mat själv blir alltid roligare än att köpa och dessutom blir det nästan alltid godare. För att sammanfatta ger jag lammkorven 4/10, cajunkorven 7/10 och ankkorven 9/10. Att stå ut med sina föräldrar kan vara svårt, men det blir onekligen lättare när man blir bjuden på korv i världsklass!