I vanliga fall är jag mycket kritisk till vegetarisk korv men den senaste stjärnan på korvhimlen, Korvsemlan, är i alla fall en rolig ide. Semlor har jag inte mycket för. Sötsliskig mandelmassa och på tok för mycket grädde i en smaklös bulle. Det är kanske bra om man behöver bygga upp hullet men i dagen samhälle kan man tycka att det spelat ut sin funktion lite. Jag skulle kanske tycka bättre om dem i korvform men hur mycket jag än älskar korv så ställer mig ändå tveksam.

Min mamma fick nyligen brev från en tysk bekant som inte bara innehöll julhälsningar utan även några påsar Curry-Fix, pulver för currywurstsås. Då min mamma båda ville dela julglädjen och få ett expertutlåtande så vidarebefordrade hon några påsar till mig. Normalt är jag väldigt, väldigt tveksam till alla typer av färdiga mixar men eftersom jag har som uttalat mål att blanda högt och lågt på bloggen och just sunkigheten är en del av charmen med currywurst så gav jag det en chans. Jag kompletterade påsen med ett paket Garant Bratwurst, även det en ny bekantskap. Eftersom jag ofta klagar på att det snålas med curryn köpte jag en burk currypulver för att kunna föregå med gott exempel.  

 

Korvarna skivas och steks och då de är färdiga lyfter man upp dem och rör ut påsens innehåll tillsammans med lite vatten i pannan. Currywurstsås kan variera väldigt mycket i konsistens och den här var helt klart åt det rinnigare hållet. Jag föredrar den lite tjockare men det var ändå helt okej.

 

Själva smaken på såsen skulle jag klassa någonstans i mitten av currywurstskalan. En helt okej tomatsmak men lite för tydlig sötma. Klart bättre än de som fuskar och bara har på ketchup men inte samma fyllighet som man kan hitta hos till exempel Curry 61.

 

Det ser ganska bra ut men det känns alltid lika fel att äta currywurst såhär, inomhus och på en riktig tallrik. Nog för att min lägenhet är dragig men det blir inte samma sak som att stå på Warschauer Brücke och känna vinden i håret medan man äter. Den totala currywurstupplevelsen uteblir, men Curryfix kan fungera som en snabb fix när berlinabstinensen blir för stor.

 

För ett tag sedan bloggade jag om när jag var bjuden på Korvmiddag på Kungsholmen och nu när jag själv inte längre bor ute i orten så kändes det som att det var på tiden att bjuda tillbaka. För att krydda upp tillställningen bjöd jag också in festivallegenden Saul som även han varit med på bloggen tidigare när han firade första maj med mig i Berlin.

 

Jag funderade på krydda upp även menyn med något nytt och spännande men kände samtidigt att dels så behövde Polfood utforskas närmare och dels så är det ju otroligt gott med vällagad surkål. Det är en speciell känsla i butiker med utländsk mat som jag tycker mycket om. Man märker att det är en samlingspunkt och ett sorts andra hem. Mest av allt gillar jag när de är lite hemtrevligt sunkiga och de får gärna ligga i en sliten förort. Polfoods läge på Torsgatan är lika ocharmigt som affärens namn men fortfarande med en trevlig atmosfär på insidan. Den blev inte sämre av de hockeyfrilleprydda medelålders männen som stod och bläddrade och pekade i polska Playboy och skrattade sådär som bara män med hockeyfrilla kan.

 

Då namnskyltarna var lika få som svåruttalade så fick jag gå rätt mycket på känsla när jag skulle välja korv. Tyvärr kan jag inte minnas det konsonantfyllda namnet på korven jag valde, men det var en långsmal men fortfarande bastant fläskkorv. När jag pekade på den stirrade kvinnan bakom disken mig djupt i ögonen och sa allvarligt ”det är med extra vitlök”. Det var lite samma känsla som när någon i en b-skräckfilm går in i en affär och råkar köpa just det föremålet som det vilar en förbannelse över. Jag stirrade så klart faran i vit(löks)ögat och slog till. Några polska ölkorvar fick också följa med hem men jag måste erkänna att jag åt upp dem innan gästerna kom. De var ganska goda men på tok för flottiga.

 

Surkålen tillagades på ungefär samma sätt som när jag gjorde det till Adam men med rimmat stekfläsk istället för bacon vilket är lite kraftigare men samtidigt saknar man så klart baconets rökighet, allra bäst skulle det nog bli med rökt sidfläsk. Samtidigt som ölen hällde jag också i en näve hela kumminfrön som är en klassisk ingrediens som lätt glöms bort. Det ger kålen mycket mer fyllighet och en lite brödig smak. Den bryter också av lite mot flottigheten.

 

Surkålen levde med råge upp till mina förväntningar men korven infriade inte riktigt sina löften. Vitlökssmaken som jag blivit varnad för kunde jag inte urskilja alls. Den var i allmänhet kryddad lite i underkant. Det korven förlorade i kryddighet tog den dock igen i saftighet. Det riktigt dröp om den och den hade en ovanligt intensiv köttighet för en fläskkorv. Korven var alltså bra men hade den kunnat kombinera saftigheten med den utlovade vitlökssmaken så hade man varit något riktigt stort på spåren.

 

Ett ämne som diskuterades under middagen var det här med betyg. Jag tänker att 5-6 är godkänt och 7-8 har det lilla extra utan att vara i det absoluta toppskiktet. Då jag medvetet söker upp bättre korvar och dessutom sällan orkar skriva något om de medelmåttiga korvarna som det faktiskt händer att jag äter, så blir det väldigt mycket inflation i sjuorna och åttorna. I mellandagarna ska jag fundera på en eventuell ny betygskala och avstår därför från betyg den här gången (men det är stor risk att det hamnat på en sjua).

 

Precis som en korvbloggare alltid lyckas nosa upp de bästa charkuterierna så bjuds det såklart inte på några ljumna burköl när sommelieren Arvid blir dryckesansvarig. Huvudrätten må ha varit beprövad men dryckerna utforskade för mig nya marker. Både Arvid och Ofelia har talat mycket varmt om suröl och jag blev inte besviken när det dukades upp en belgisk sådan, serverad i en flaska med äkta kork och en prislapp motsvarande ett antal kvällar på Dovas. Jag värderar inte surölen lika högt som nämnda gourmetpar men den var mycket god och intressant. Exakt vad som definierar en suröl kan jag inte svara på men den smakade lite som en blandning mellan öl, must och cider. Det närmsta jag kan jämföra med äppelöl även om det inte var riktigt lika fruktigt. Något som var mer fruktigt var den efterföljande hallonölen som intressant nog inte kom från Belgien utan från det mer obskyra öllandet Schweiz. Förutom äppelöl (som inte är gjort på äpplen utan lagrats med dem) har jag rätt svårt för fruktöl men denna var helt okej och lät inte fruktigheten ta över så det blev något kolsyrad juice. Under kvällen drack vi också en del Weissbier och Pale ale men eftersom jag, hur mycket jag än vill, inte är Bengt Frithiofsson så väljer jag att lämna ölrecenserandet för den här gången.

I ett desperat försök att förstå tysk familjepolitik och försöka sig på en vettig analys av den blev det Nürnberger, surkål och karamelliserad lök. Jag hade planer på att prommenera bort till Lidl och införskaffa lite korv men på grund av tidsnöd fick jag gå till Hemköp som ligger betydligt närmare. Korvarna var från Hemköps egna märke och hade en föredömlig prislapp på 23 kronor för 10 stycker. Jag var lite tveksam först, skulle en svensktillverkad Nürnberger verkligen kunna konkurera med de från äran och hjältarnas land? Jag blev dock possitivt överraskad! Inte bara prislappen var föredömlig utan även kötthalten som låg på 95%. Kryddorna var också mycket bra med väl avvägd mängd peppar och örter.

 

Först karamelliserade jag löken på låg värme. Sedan lyfte jag ur den ur stekpannan, vred upp värmen några snäpp och lade i kålen och den upphackade korven. Stekt surkål ska enligt mig vara nästan så den bränns vid och när jag uppnått detta stadiet blandade jag i löken igen, rörde om ordentligt och serverade.

 

Det ser ju allt annat än aptitligt ut men blev mycket gott. Dels för att karamelliserad lök i sig är något av det godaste man kan äta och des för att dess söta smak passade perfekt tillsamans med det övriga salta och sura. Lök är ju en standardingrediens vid surkålstillagning men att den är karamelliserad har jag inte smakat innan och det är helt klart något jag ska experimentera vidare med.

Det har flyttats så mycket på den här bloggen att man ibland kan missta den för en inredningsblogg.

Nu har jag tagit mitt pick och pack från Sätra till Vasastan, det går bra nu!

Jag var helt inställd på att släpa mina ägodelar på tunnelbanan när Jocke J ryckte in och visade sig vara en hjälte på mer än ett plan och ordnade en bil. Vad kunde vara ett mer passande tack än att bjuda på lunch på Günters som jag numera, på gott och ont, har gångavstånd till. Mitt val blev den geografiskt något tveksamma Tirolerwurst från Tyskland som dock var betydligt mer övertygande i smaken. Grov och köttig men med en lite konstig eftersmak. Ingen fullträff men klart bättre än det jag åt vid mitt senaste besök. 

 

Även om jag tycker man ska stanna upp i tillvaron och njuta av maten och livet när man äter så är ju ett världsrekord alltid ett världsrekord

Efter en dryg månads studier på Stockholms Universitet känner jag fortfarande inte att jag blivit klok på stället. Ekonomistudenterna som bär kostym en vanlig tisdag, övervintrade emos, datanördar och framförallt alla osäkra kids som kommer direkt från gymnasiet och stryker korridorsväggarna i jakt på klassrum och mål i livet. Att sitta i vid ingången och betrakta detta spektakel är oftast lika lärorikt som föreläsningarna. Som tur är har jag lyckats vaska fram några guldkorn i denna öken och efter en tung föreläsning bestämde vi oss för att vi förtjänat en korvlunch tillsammans.

 

Under tunnelbaneresorna har jag Boris och Carlo funnit varandra bland annat över ett stort intresse för korv och den förstnämnde hade länge talat sig varm om Günters i Vasastan.

 

Vädret var egentligen lite för kyligt för att äta ute och läget var alldeles för långt från busshållplatsen men vi var så hungriga som man bara kan bli av en hård dag i skolan och lät ingenting hindra oss. Hur lång och kall promenaden än är så det nästan värt det bara för att läsa Günters meny. Att skriva att sojakorv är en korv för miljöpartister som inte smakar ett jäkla dugg borde bli standard i branschen. Korvkioskstämningen blir total av de köande byggarbetarna och allt ramas in väldigt fint av en liten skylt som berättar att Leif GW Perssons påhittade detektiv ätit där en gång.

 

Menyn är inte bara välformulerad utan även väldigt innehållsrik och det tog lite tid att bestämma mig men tillslut föll mitt val på den politiskt inkorrekta Zigenarkorven (Zigeunerwurst) från Tyskland. Den beskrevs som ”ett skjutjärn“ och skulle vara den starkaste i sortimentet.

 

Korven serverades i ett grillat french hot dog bröd av bättre snitt och med olika röror till. Det var svårt att veta vad som skulle passa till med då ”allt” verkade vara stammisarnas favoritsvar tog jag också det. Då fick man två sorters senap och någon örtolja som var väldigt otippad men mycket god. Korven kostade 50 kronor och för en femma extra fick man surkål till, Den kom direkt ur burken vilket jag egentligen är motståndare till men när den stoppas in i brödet såhär och får såväl smak som värme av korv och övriga kryddor så funkar det faktiskt bra. Själva korven var bra och köttig men levde inte riktigt upp till menyns hype. Även om kryddorna satt där de skulle så var det inte tal om något skjutjärn. Jag är ganska känslig för stark mat men fastan jag hade stark senap till så sved det inte nämnbart i munnen. Trots det var det en god lunch och med bröd och kål kändes den verkligen rejäl och relativt nyttig på ett sätt som snabbmat sällan gör. En bättre lunch får man knappast i innerstan för en ynka 50-lapp. Även om zigeunern inte riktigt höll vad den lovade så var den god och jag och mina vänner var så pass nöjda att vi funderar på att göra korvlunch på Günters till en måndagstradition.

För att vara en blogg som uppdateras relativt sällan så har det varit ganska snabba ryck här sista tiden. Knappt har jag lämnat Berlin och flyttat till Växjö innan flyttlasset ännu en gång gått och den här gången till Stockholm. Jag har utlovat omstart på bloggen lite för många gånger för att våga göra det igen men jag hoppas i alla fall kunna uppdatera lite oftare. Om inte annat så säger min erfarenhet mig att när man pluggar så brukar man plötsligt ha väldigt mycket energi att lägga på allt som inte har med skola att göra.

 

Det är mycket resanden och avstånd i Stockholm och nog har det blivit några mindre nogräknade korvar här när hungern slagit till men det kändes inte riktigt som ett värdigt första inlägg från huvudstaden. Istället valde jag att vänta till ett bättre tillfälle och det kom när jag blev inbjuden till korvmiddag hos de i förra inlägget omnämnda Arvid och Ofelia.  

 

Värdparet ansvarade för korven och jag för drycken. Att handla till en sommelierstuderande är naturligtvis ingen lätt uppgift men då var öl som stod på schemat kände jag mig ganska hemma och fick inte lika mycket prestationsångest som jag hade haft om det hade varit vin. Jag bestämde mig för fyra säkra kort. En god korv kräver en god Weissbier, faktum är att nästan alla stunder i livet kräver en god weissbier. Tyvärr hade systembolaget i Sätra ingen Kristall men väl Weihenstephan. En öl som bryggts sedan år 1040 får man väl ändå kalla en klassiker! De tre övriga musketörerna var de nästan lika klassiska Karlovacko, Spaten och Mellerud. Det enda man kan klaga på där är väl att Mellerud brukade vara husöl på Göteborgs sämsta klubb, men det kan man knappast lasta bryggeriet för.

 

Korvarna var precis som ölen klassiker och jag har faktiskt bloggat om alla vid tidigare tillfälle. Förutom utmärkt salami och två sorters ölkorv med fint sting som det bjöds på om tilltugg innan huvudrätten så var det Käsekrainer, Debrecener och Sremska som stod på menyn.  Till det serverades Spätzle och senap som precis som korvarna var inköpta på Hötorgshallen. Spätzle kan man lite förenklat säga är en tysk version av pasta som kan serveras på många sätt. Man kan ha det som huvudrätt med till exempel surkål och bacon eller blandad med riven ost (två perfekta rätter innan eller efter hårda klubbkvällar) eller som tillbehör till kött med bara en klick smör på. Skillnaderna i matpriser mellan Tyskland och Sverige har jag redan skrivit om men att spätzle kostar åtta gånger så mycket här (40 kronor) är nära på ett rån. Exakt vad senapen kostade vet jag inte men jag hade kunnat ge nästan vad som helst för den. Senap som kallas sötstark är alltför ofta antingen det ena eller det andra men här var det alldeles lagom mycket av båda.

 

Tillbehöver i all ära, men det här är ju trots allt en korvblogg! Korvarna höll alltigenom god kvalitet utan att riktigt sticka ut och nå upp till det absoluta toppskicket. Debrecenern lämnade lite mer att önska både vad gällde köttighet och kryddning men var mycket bättre än den jag åt på KaDeWe i våras. Med käsekrainer gäller det att väl avväga ostmängden. Man vill tydligt känna smaken och krämigheten men utan att det ska bli slemmigt. Exakt hur hög osthalten är blir svårt att avgöra när man delar upp korvarna som vi gjorde men jag skulle säga att den var välavvägd. Vill man hitta något att anmärka på så hade den ost som var i kunnat vara av en mer smakrik sort. Näst efter det trevliga sällskapet så var kvällens höjdpunkt sremskan. Den smakade inte som de jag tidigare ätit men trots det mycket bra. Paprikan fanns där men inte lika dominerande som vanligt. Istället var det någon oidentifierbar krydda som tog överhanden. Skulle jag beskriva den så var den lite åt spiskumminhållet men varken min tränade korvgom eller Arvids slipade sommeliernäsa kunde identifiera den.  Helt klart intressant och då klassiker varit något av ett tema på detta inlägget och då får man väl kalla detta en klassiker med tvist!

Nästa vecka blir det ännu mer korv med Arvid och Ofelia fast då på Bierhaus, stay tuned!

Nu är min tysklandsvistelse över och jag har hunnit vara hemma i Sverige en hel månad. Tiden i äran hjältarnas har varit mycket lärorik även om det på grund av lathet och ett överväldigande utbud av döner inte riktigt blivit så mycket bloggande eller korvätande som jag hoppats på.
Min sista kväll i Berlin gick Tyskland och blev världsmästare i fotboll, ett Hollywoodslut om något. Det var såklart otroligt mäktigt och hela staden levde upp. Mina personliga favoriter utav alla de människor vi möte på vägen mot Brandenburger Tor var några uteliggare som kom emot oss frenetiskt viftandes och med händerna fulla av skedar. "Ta några! Vi har snott dem från ett hotell!" Med skedarna som maracas gick vi sedan den sista biten till fanzonen. Det har skrivits mycket om tyskt flaggviftande eller avsaknad av sådant, särskilt efter VM 2006 men jag nöjer mig med att konstatera att stämningen var på topp. Folk dansade och en speakerröst skrek till publiken ljubel att ingen skulla jobba dagen efter, och att de som skulle jobba skulle skita i det. Det var lite som att vara på festival fast med just de människor som i vanliga fall inte gåt på festival. Med en sådan inramning är det klart att den Rostbratwurst jag rundade av kvällen med blev en oförglömlig upplevelse, även om den inte ar någon smaksensation.
Det har talats mycket om att tyska landslaget inte har några individuella superstjärnor utan är mer en jämn lagmaskin och något liknande skulle man kunna säga om korvarna i landet. Det finns godare korvar än de tyska men den tyska korvkulturen är underbar och med undantag av den ombloggade sunkiga bockwurst som jag åt på Immergut har jag inte ätit en enda dålig korv. Korvståndet jag gick till hade även en spexig enmetersvariant men det hade känts fel. Att promenera hem genom hela stan med en klassisk bratwurst i ena handen och en ljummen sterni i den andra blev ett perfekt avslut på en minnesvärd period.
Jag har inte en lika problematisk relation till min hemstad som Anton Kristiansson har men det är klart att det kändes lite tom att byta Berlin möt Växjö. Men nästan lika filmiskt som att sluta med ett VM-guld kändes det att det lagom till min hemkomst öppnat en korvrestaurang i Växjö! Korv har ju som bekant varit inne ett tag och nu har denna trenden tagit sig hela vägen till Småland. Att det öppnar nya restauranger i Växjö är såklart kul men inte särskilt ovanligt. Något som däremot är vanligt är att de blir långlivade. De flesta är väldigt fantasilösa och ingen har varit i närheten av att hota klassiska PM. Hur länge kunglig korv kommer hålla igång låter jag vara osagt men det är kul att något vågar satsa på något nytt istället för på den femte halvtaskiga indiska restaurangen i ordningen.

Lika självklart som att jag skulle besöka Kunglig Korv var det att jag skulle göra det i sällskap med Växjös kulinariska och kulturella elit: de redan ombloggade Arvid L och David A samt de för er läsare mer okända men minst lika viktiga lokalprofilerna Emil G och Ofelia B.
Att vara tillbaka i goda vänners lag minskade prischocken något. I Tyskland priserna som bekant otroligt mycket lägre än i Sverige, särskilt på mat eller dryck där man ofta får betala det dubbla här uppe. Att betala en hundring för en god restaurangmåltid är väl även om det var ovant egentligen ingenting att klaga på men att betala 80 kronor för en liten öl tycker jag är väl saftigt, hur litet bryggeriet än är.

Kunglig korv har en diger meny med många olika korvar och tillbehör och jag hoppas få chansen att testa fler. Alla djur man kan tänka sig fanns representerade, till och med en surf n turf korv med hummer och högrev som faktiskt mest verkar konstig. Något annat som är mycket konstigt är att de har en löjromstoast på menyn. Visst är det gott men det har absolut ingenting på ett korvställe att göra.
Inredningen är väldigt standard och även om jag tycker det är kul att korven fått ta steget in i finrummet så tycker jag det vore roligt om man lite kunde anspela mer på den där korvmojssunkigheten som trots allt på gott och ont är det många förknippar med korv. Sunk fick vi visserligen mer än nog at från gänget fulla vänsters som verkade gått vilse på vägen till Pauze och satt och skrålade internationalen för full hals. Nog för att jag uppskattar att korv är mat för den breda massan, men där går faktiskt gränsen!

När jag smält intrycket och svalt prisskillnaderna föll mitt all på en Cosa-Nostra, en fläsk och nöt korv som serverades med potatismos, senap och surkål. En klassiker på alla plan helt enkelt och därmed kanske det bästa sättet att prova ett nytt ställe.

Koven i sig var mycket bra, en klassisk korv med mycket köttsmak och välavägd kryddning. Kanske inte jätteupphetsande men inom de ramarna kan man inte göra det mycket bättre.
Själva korven är så klart det viktigaste men på en restaurang, särskilt en som vill vara lite finare, är tillbehören också en stor del av helheten. Senapen som var ringlad över var god och söt men hade gärna fått vara både starkare och lite grövre. Så långt allt väl men de övriga tillbehören var under all kritik. Potatismoset hade ett utseende och en konsistens som var oroväckande nära pulvermos och även om det gick att äta så hade det en obehaglig klistrig konsistens som spädde på min oro. En viss tysklandssaknad fick mig att välja surkål men också den gjorde mig besviken. Det var mycket kummin i ilket jag uppskattar och själva kålen var i okej skick men den var bara stekt. Att steka lite surkål hemma till lunch ibland kan vara ganska gott men att inte koka till den ordentligt när det ska vara tillbehör på en korvrestaurang är verkligen underkänt. Då hade de istället gärna fått avstå det trista potatismoset och satsat fullt ut på ett riktigt bra tillbehör.

Jag blir så klart glad varje gång någon lyfter fram korven och att även mindre städer kan ha en korvspecialist är verkligen roligt. Att man i början fokuserar mest på korvarna är naturligt och helt rätt tänkt, men man får ändå inte slarva med tillbehören. Man skulle, i alla fall i början, dra ned på antalet korvar och satsa på enklare, tydligare och färre tillbehör. Väldigt få av korvarna serverades med bröd vilket jag tycker är något man skulle kunna utveckla och då menar jag inte tråkiga korvbröd utan hembakat kvalitetsbröd som man äter brevid. Samtidigt är det kul att man vågar pröva nya spännande kombinationer och inte fastnar i gamla hjulspår. Det ska bli intressant att följa Kunglig korv och jag tror och hoppas att det kan etablera sig som en av de bättre restaurangerna i Växjö.