Jag är fast besluten att 2013 ska bli det bästa året någonsin och det började bra med småländskt besök av matbloggaren Arvid L och hans kusin, fysikstjärnan David A. Arvids födelsedag skulle firas och då var det självklart inte fysik utan gastronomi vi skulle ägna oss åt. Förutom obskyra mexikanska öldrinkar fick vi även i oss en niorätters meny på Thörnströms kök som var fantastisk men tyvärr inte inehöll någon korv. När man hälsar på i Göteborg är det obligatoriskt att besöka Saluhallen. Väl på plats lyckades jag inte bara provsmaka en riktigt god fänkålssalami utan även att bli övertalad att köpa ett paket weißwurst. Trots att jag inte var så imponerad av den weißwurst jag köpte med mig hem från Tyskland förra hösten bestämde jag mig för att göra ett nytt försök.

Weißwurst är en frukostkorv som är typisk för Bayern, så typisk att man kallar den något otydliga gränsen mellan södra och centrala tyskland för "Weißwurstekvatorn". En äkta weißwurst ska göras färsk på morgonen och enligt ett ordspråk ska den "inte få höra kyrkklockorna", dvs ätas innan klockan 12. De korvarna jag köpte var vakumförpackade och hade över en månads hållbarhet, så trots att tillvärkaren enligt förpackningen gjort korv sedan 1925 verkar de tummat en hel del på traditionen. Vet inte hur mycket kött Franz Beckenbauer vill ha i sin weißwurst men spontant käns 73% som lite väl låg kötthalt, särskilt när ett fempack små korvar går loss på 50 kronor.

Till weißwurst ska man till skillnad från andra tyska korvar inte äta surkål, den skall istället avnjutas med salta kringlor. Efter att ha jagat runt Göteborgs centrum i arktisk kyla utan framgång ställde jag mitt sista hopp till mitt lokala bageri. Som brukligt vid kvarteren kring Järntorget fick jag med mig något oväntat hem då de tydligen bara bakade dessa kringlor under hösten. Istället köpte jag med mig en halv limpa Honey Rye (som för övrigt hade smakat precis lika bra om det hetat honungsråg) för att dryga ut måltiden.

Weißwurst ska sjuda i antingen vitt vin eller i lättsaltat vatten. Men som den småländning man är valde jag att spara vinet till eventuella efterfester. När korvarna är klara efter ca 10 minuter plockar man upp dem och serverar med bayersk senap. Eftersom Västervikssenap även den är sötstark och kommer från ett ställe där de pratar obegripligt så kändes den som ett fullgott substitut.

Jag vet inte ifall det berodde på att klockan var över tolv, att korven varit vakumförpackad, bristen på kringlor eller helt enkelt att jag och kokt korv aldrig riktigt kommer bli vänner, men det var en ganska intetsägande upplevelse. Köttsmaken var som väntat ganska svag. Det vägdes upp något utav en fin persiljesmak men jag saknade ändå svartpepparn som annars är typisk för tyska korvar. Lite mer kryddor i almänhet hade inte skadat och det var istället den utmärkta senapen som fick stå för det mesta av smaken. Just de här korvarna balanserade länge kring godkäntsträcket men jag bestämde mig till slut för 4/10. Weißwurst i allmänhet vill jag däremot inte dömma ut innan jag delat en tallrik med Thomas Müller en solig Münchenmorgon. Men tills dess håller jag mig till korvar med ursprung norr om Weißwurstekvatorn.