Jag brukar ju rapportera om när korv nämns i media och det har det gjort flitigt senaste tiden. Den storm som varit de senaste dagarna tjuvstartade redan förra veckan då korvstoppning var ett av momenten i Kockarnas Kamp. Jag har bara sett väldigt lite av programmet innan och känner inte att det är något jag missat. Jag har väldigt svårt för den här typen av program där ”kändisar” ska sitta och mysa. Allt och alla är mysigt och fantastiskt förutom någon liten snyfthistoria från barndomen som kompas av stråkar och en försäkran om att det har gjort dem starkare. Stor Så mycket bättre varning (hade dock gärna sett Ken Ring stoppa korv, men det är en annan historia). När det väl handlar mat är det väldigt tråkigt att de bara är rena snabbhetstävlingar. Deltagarna ska stoppa 15 korvar på kortast tid med ett visst antal ingredienser där salt är den enda kryddan. De som deltar är naturligtvis väldigt skickliga och det hade varit väldigt roligt och intressant att se vad de kunde göra om det fanns utrymme för lite kreativitet i tävlingen. Jag ser ingen poäng med ett matlagningsprogram där man slickar varandra i röven oftare än man provsmakar maten. 0/10!

 

Nästan lika trist är den överdrivna rapporteringen om att kött skulle vara cancerframkallande. Finns det något livsmedel som det inte varnats för de senaste 20 åren?

Enda ljuset i mediamörkret är den tyska satirsidan der Postillion som skriver att man kommer införa särskilda korvätarrutor på tyska järnvägsstationer eftersom korv tydligen är lika cancerframkallande som cigaretter. De skriver också att korvförpackningar i framtiden kommer få varningsetiketter med texten ”Köttätande är dödligt, inte bara för djuret”.

 

Jag kommer äta korv precis som innan och stilla önska att tv4 kunde uppvisa samma kreativitet som redaktionen på der Postillion så att vi i framtiden slipper program som Kockarnas Kamp.

I snitt var tionde minut skrivs det tydligen en artikel om Zlatan i Sverige och nästan lika ofta är antingen Günters eller Arvid och Ofelia med här på bloggen. Därför är det mycket märkligt att de tre aldrig har förts samman, men nu var det alltså dags! 

 

Nog för att det brukar vara kö vid Günters på helgerna men detta var rekord. Vi stod i drygt 40 minuter innan det äntligen blev vår tur. Som tur var så var det väl värt väntan och viktigast av allt så levde det efter all hype upp till debutanten Ofelias förväntningar.

 

 

Ibland blir drömmar sanna, till exempel min önskan om att få äta mer korvar från Undersåkers charkuterifabrik. Förra gången var det isterband jag prövade och även om jag inte var helt nöjd så fanns det mycket positivt. Även den här gången var det via Arvid som jag fick tag på korven. Det var en bräckkorv som jag fick på villkoret att jag recenserade den, man skulle alltså kunna säga att detta är mitt första betalda inlägg!

 

Jag har samma relation till Bräckkorv som jag tror många har till isterband. Bara en vag aning om att den nämns i Emil i Lönneberga och ingen egentlig aning om vad det är eller hur den smakar. Enligt Undersåkers hemsida är det en varmrökt emulsionskorv av nöt och griskött som är kryddad med bland annat lök. De passar också på att varna för att den idag är utrotningshotad.

 

Kryddningen var nästan obefintlig, men vad gör det när allt det andra är så bra? Röksmaken var väldigt balanserad och det kändes otroligt köttig för att vara en emulsionskorv. Det som framförallt stod ut var saftigheten, den var otroligt saftig. Både köttsmaken och saftigheten var på en nivå som den här typen av korv inte brukar vara i närheten av. Isterbanden jag åt förra gången var god men stämde inte riktigt in med min bild av hur isterband ska vara. Här hade jag inga förutfattade meningar utan var mycket nöjd. Om jag måste välja föredrar jag nog lite kryddigare korvar, men inom sin genre var det här absolut toppklass. Det är verkligen kul att någon tar sig an svenska klassiker. Jag hoppas att min dröm om att få smaka mer från Undersåkers kommer slå in igen!