Nog för att jag är väldigt ödmjuk, men jag skulle ändå inte tveka att kalla mig själv för en festivalräv. I snart ett decennium har jag rest land och rike runt på olika musikfestivaler men nu var det alltså dags att kombinera två stora intressen och gå på min första korvfestival.

Det hela ägde rum i Nacka och det var men spänd förväntan jag och min vapendragare Arvid satte oss på bussen från Slussen. Två saker förvånade mig under bussresan. Dels att bussen var FULL, så full att alla som stod på perrongen faktiskt inte fick åka med. Det andra var den höga medelåldern och låga hipsterfaktorn på passagerarna. De flesta var 40+ och det var gott om både par och större gäng. Jag hade trott att klientelet skulle vara som på något gratisölmingel i en klädbutik men såg bara ett ordentligt skägg (sen är jag medveten om att vissa äldre passagerare kanske såg mig och Arvid som hipsters, men det väljer jag att inte kommentera).

Väl framme möttes vi, som brukligt på festival, av en otroligt lång kö. Det fanns även en VIP-kö som jag inte för mitt liv kunde förstå varför jag inte stod i. En annan detalj som gav festivalvibbar men kanske inte var så nödvändig var det stora antalet ordningsvakter. Nog för att jag hade älskat att se ett gäng 50+ år och 100+ kilo korvhuliganer börja puckla på varandra efter några öl för mycket, men det känns inte särskilt troligt.

Jag tror faktiskt inte jag varit på någon mässa innan, men det var exakt som jag föreställde mig det. Trängsel, hög volym och massor med stånd där olika produkter visades upp.

Det blir lätt att tappa både överblick och fokus och det enda vi kände att vi kunde göra vara att driva runt och smaka på så många korvar som möjligt. Nästan varje utställare hade minst två korvar och de flesta ännu fler. Som smålänning uppskattar jag naturligtvis att äta gratis men med så stort utbud och högt tempo blir det lätt at man äter lite för ätandets skull. Ibland smakar eller ser man något som är intressant och får en att stanna upp men ofta lassar man bara fort i och går vidare. Någon som till skillnad från mig inte uppskattar frosseri skulle nog kunna bli lite äcklad.

Några som verkligen fick mig att stanna upp var ett litet oansenligt bord med några äldre herrar och en vimpel med texten Grynkorvens vänner. Man såg direkt att det här inte var några som drevs av profit utan riktiga korveldsjälar! De berättade att de hade bildat föreningen efter en (förmodligen mycket blöt) kväll på en av medlemmarnas veranda. Då var de bara tre stycken men idag hade de över 800 medlemmar. Jag gillar inte grynkorv jättemycket men kunde inte låta bli att köpa cd:n Grynkorvslåtar vol1. Man kan tycka att 50 spänn är lite saftigt för en hembränd skiva men på den fick man en fantastisk historielektion om grynkorvens roll i Sveriges grundande och tolkningar av ett par klassiska låtar (som Stockholm i mitt hjärta och Jag vill ha blommig falukorv till lunch) i grynkorvstappning.

 

 

Några andra eldsjälar som stack ut var Ester Mosessons gymnasium från Göteborg som demonstrerade sin charkuterilinje, den enda i Sverige! Det framgick inte hur stort söktryck de har men de tog in från hela landet. Sen undrar jag hur många som är intresserade av mat i åldern när de ska söka in till gymnasiet. Det kanske är en annan hype kring mat idag men om jag tänker på mina vänner som idag är matintresserade så var det få eller inga som var det på högstadiet. Fantastiskt kul att sånt här finns i vilket fall! Hoppas bara att den även ger universitetsbehörighet så tillväxten är säkrad för framtida korvbloggare. Charkuterieleverna tillhörde de få utställare som inte sålde något vilket var väldigt synd. De hade en ost och baconkorv med västerbottenost som var bland det absolut bästa på hela festivalen.

Just ostkorv, ofta i sällskap med bacon, kändes annars som en tydlig trend på mässan. Nästan alla hade en. Jag köpte ett paket som efter västerbottenostkorven helt klart var den bästa i genren på festivalen. Ståndet gick i tyska flaggans färger vilket såklart borgar för kvalitet men jag blev lite besviken på att de sålde vanlig korv med currykrydda och kallade det ”currywurst”. Hur många gånger ska jag behöva säga att currywurst är en maträtt och INTE en korvsort!?!

När jag ändå är inne på trender vill jag ta upp en annan som är minst lika tydlig men tyvärr inte lika rolig: det här otyget med korvar där hälften av köttet är ersatt av olika grönsaker. Förutom att det är ett ekonomiskt genidrag att byta ut en dyr ingrediens mot en billig och ändå ta samma pris ser jag ingen som helst poäng med detta. Jag är medveten om köttindustrins negativa sidor och jag har förståelse för de som väljer att äta vegetariskt. Även om man äter kött är det rimligt att göra det i mindre mängder än vad vi gör idag men då äter jag hellre en halv korv med hög kötthalt och kvalitet än en hel korv som är till hälften halvfabrikatgrönsaksbiff. Dom här 50/50 korvarna känns bara som ett ljummet och medelmåttigt alternativ för människor som är för lata för att intressera sig fullt ut för vare sig matlagning eller vegetarianism.

Alla festivaler har naturligtvis en scen och det här var inget undantag. Ungefär en gång i halvtimmen var det dags för en ny punkt. Tyvärr missade jag Magdalena Ribbings korvetikett eftersom hon hade den inte särskilt headlineraktiga starttiden 11.30. Några punkter vi såg lite halvt var ett juniormästerskap i  korvskapande (hoppas de går vidare till charkuterilinjen på gymnasiet) och en korvduell mellan två kändiskockar. Den enda programpunkten som vi tittade noggrannare på var när Steffo Törnqvist och Johan Spendrup skulle prata om att kombinera korv och dryck. Johan Spendrup pratade såklart mest om sina egna produkter men sköte sig ändå rätt bra de få gånger han fick en syl i vädret. Steffo, som redan verkade ha fått i sig en hel del av de drycker han pratade om, höll låda och pratade naturligtvis om sina egna färdigheter men framförallt om hur otroligt okunnig gemene man är. Visst kan det ligga mycket i det att folk är låsta i gamla mönster och inte gärna testar något nytt (som till exempel att kombinera korv med sprit som han pratade sig varm om och som verkade spännande) men ska man få folk intresserade är det naturligtvis helt fel sätt att idiotförklara dem. Det som hade kunnat bli ett intressant samtal mellan två kända namn blev istället en rakt igenom pinsam ensamföreställning. Den enda som vann på detta var 50/50 korven som inte längre var det sämsta på mässan.

Om jag ska sammanfatta dagen så tyckte jag det var en väldigt rolig och intressant upplevelse och något jag definitivt kommer gå på igen. Jag åt väldigt många goda korvar men också en hel del medelmåttiga. Det är klart att det är svårt att sticka ut med ett så stort utbud och att ens smaklökar blir lite avtrubbade men jag hade önskat lite fler udda korvar. Hur gott det än är med chorizo och ostkorv så blir det lite trist när 20 olika radas upp bredvid varandra. Ett exempel på likriktningen är att vi bara hittade EN isterband på hela festivalen, och den var gjord i Blekinge! Jag har lite svårt för när evenemang blir allt för kommersiella men där är det ett stort plus att det också fanns eldsjälar som Grynkorvens vänner och charkuterigymnasiet.

Korvfestivaler är kanske inte lika omvälvande som musikfestivaler kan vara, men de har fördelen att man inte är ett vrak i en vecka efteråt. 

Polfood vid mina gamla kvarter runts Torsgatan har inte bara den här fantastiska fönsterprydnaden som instagramstrebern Boris ivrigt fotograferade utan även utmärkt korv. När jag bodde i krokarna var jag en både frekvent och nöjd kund med senast jag var där blev jag lite besviken över den broskiga och karaktärslösa korv jag fick då.

Den här gången hade jag större tur när jag valde två korvar vid namn Jalowcowa och Mysliwska (som också är namnet på en av mina favoritbarer i äran och hjältarnas stad). Enligt mina eftersökningar på google translate betyder det enbär respektive jägare, passade namn då båda hade tydlig enbärssmak och något odefinierbart som ändå för tankarna till jägare. Kanske den milda rökigheten?

Det stod att korvarna bör avnjutas kallskurna, något som jag gör allt för sällan. Min hemmagjorda apelsinsenap är egentligen aningen för stark men här passade den bra, det gäller bara att vara försiktig med mängden. Korvarna i sig var fylliga men inte alls starka och kunde behöva en liten skjuts samtidigt som enbär och apelsin passade överraskande bra ihop. De små (och svårstavade) gurkorna köpte jag på mitt lokala ICA och var en besvikelse. Normalt älskar jag inlagda gurkor men de här var för sura och hade en lite obehaglig eftersmak. Brödet var däremot, även om det var lite enklare, perfekt till. Potatis och surkål i all ära, men brödet är nog trots alt korvens bästa vän.