Även om semestern i stora drag var en succé är jag rädd att korvframgångarna uteblev. Det blev inte en enda, vilket såklart är underkänt. Med risk för att låta som en hurtig motivationscoach så är inte det viktiga att man aldrig faller utan att man reser sig igen, och jag var på fötter redan nästa gång jag finns chansen att vara ledig några extra dagar.

Redan långt i förväg hade jag och pappa bestämt att det skulle göras korv när jag kom hem till den årliga kräftskivan. Återstod bara att bestämma vilka sorter. Jag var full av revanschlust efter att vårt senaste försök till georgisk korv hade blivit något av ett fiasko.

 

Något jag till skillnad från korv både åt och lagade ett flertal gånger under semestern är koreansk mat, vilket som bekant är väldigt gott. Så vitt jag vet är korvkulturen inte allt för stark i Korea, men det öppnar ju bara för egna tolkningar. Sesamfrön och kimchi är kanske det jag mest förknippar med koreansk mat, men inget av dem känns som bra ingredienser i en korvsmet utan de får bli tillbehör. Istället lät jag de koreanska inslagen i själva smeten bli chilipastan gochujang, ingefära och salladslök.

Eftersom jag hade revansch i sikte ville jag slå på stort och göra en korvsort till. Som ni kanske minns experimenterade jag förra sommaren med ostkorv med blandat resultat, något som var värt att utforska. Jag har vid flera tillfällen ätit korv med jalapeño och cheddar och känt att det är ett område med outforskad potential. Med tanke på hur god även den enklaste donkenchilicheese är känns det som en otroligt stabil smakkombination som lätt borde gå att lyfta till nästa nivå. Jag misstänker att kombinationen cheddar och jalapeño kanske inte är särskilt mexikansk utan snarare en svensk föreställning, men med tanke på hur det gick sist länderna möttes i fotbolls-VM tycker jag att vi har givet tolkningsföreträde och att det är fritt fram att kalla korven mexikansk!

Då det var två väldigt olika korvar och jag dessutom redan tänkt på tillbehör kändes det enda naturliga att servera dem i bröd med olika tillbehör. Det blir dessutom roligt att kombinera hela rätter på det här sättet.

Den koreanska hade redan kimhci och sesamfrö och behövde alltså någon mer sås. Då korven redan har ganska mycket hetta behövs en sås som fyller ut helheten snarare än något starkt. I sommar har vi med stor framgång flera gånger gjort misomajonnäs, ett tillbehör som passar till mycket och kanske framförallt till kött. Man bandar bara misopasta med majonnäs, som man beroende på ambitionsnivå antingen köpt eller gjort. Jag brukar även ha i en skvätt sesamolja och lite soja för att få med djup och något rinnigare konsistens. Med hackad kimchi för krisp och syra i kombination med de rostade sesamfrönas oefterhärmliga touch kändes rätten komplett.

 

För mexikanaren hade jag samma dilemma, jag tänkte först reflexmässigt på en stark sås, kanske chipotlemajo? Men även här ska korven ha rätt mycket tryck i sig och det behövs snarare något som lindrar. Korven blir dessutom rätt fet med all ost och det kan behövas lite fräschör. Även här kom majonnäsen till min räddning. Även om den är fet i sig bryter den av fint om man har i lime och massor av koriander, något som dessutom ger fin färg. Även om limen i majonnäsen piggar upp så är korven som sagt rätt fet och behöver något som bryter ännu mer. Jag bestämde mig för att satsa på en klassisk pico de gallo som inte bara passar smakmässigt utan även på temat. För extra krisp hade jag först tänkt mig rostad lök men Sanna föreslog istället stekta majskorn, ett gott och enkelt tillbehör som blivit en riktig favorit på senare tid. Så vitt jag har förstått är det här med att äta majskorn ur burk ungefär lika mexikanskt som älgstek, men då mitt tema snarare var mexikoinspirerat än jakten efter det genuint mexikanska kändes de som pricken över i:et.

Pappa nappade direkt på mina tankar om korvarna, så till den milda grad att han investerade i en ny korvmaskin! Som trogna läsare kanske minns har vi vid tidigare försök att göra ostkorv haft problem med att osten smulas sönder och löses upp i smeten istället för att bli stora härliga bitar som smälter och bildar små fickor av rinnande ost vid tillagning. Detta hoppades vi får bukt med genom vår nya utrustning. Jag kan otroligt lite om teknik, särskilt med tanke på att jag ingår i teknikgruppen på mitt jobb, men jag ska försöka förklara hur det fungerar. Tidigare använde vi en Kitchen aid med korstoppningstillsats formad som en spiral som vred ut smeten i hornet och slutligen i fjälstret, vilket fick osten att gå sönder. Den nya maskinen styrs av en vev som trycker ner en platta i lodrät riktning mot smeten och får den att tryckas ut rakt vågrätt genom ett rör och in i fjälstret. Eftersom det är mycket tryck och osten är rätt skör gåt såklart en del bitar sönder, men det raka trycket istället för vridrörelsen gör att de flesta ostbitar håller sig intakta. Dessutom styrs stoppningen för hand och kan finjusteras på ett helt annat sätt en Kitchen aidens elektroniska motor. Dessutom får man ju inte glömma hur snygg pjäsen är!

 

Vi gjorde en grundsmet med fläsk, både malet och skuret för rätt konsistens, späck, lök, vitlök salt och peppar. Vi brukar oftast ha rökt sidfläsk i men vi skippade det den här gången eftersom det redan skulle i så mycket. Vi delade sedan på två och kryddade vidare på respektive vis innan vi gick vidare till stoppandet. Jag är verkligen ingen prylintresserad person, men det var en ren njutning att använda den nya maskinen. Enda nybörjarmisstaget vi gjorde var att välja ett lite för tjockt rör till mexikanarna som vi gjorde först. Det fanns tre storlekar och då vi generellt föredrar tjockare korvar tog vi det största, som tyvärr visade sig vara lite väl stort. För det första var de så pass tjocka att de blev lite svåra att äta, särskilt i bröd och lassade med toppings. För det andra spändes skinnet väldigt mycket vilket gjorde att de sprack väldigt lätt och mycket av osten vi kämpat så mycket för att få in rann ut. När vi sedan stoppade de koreanska korvarna gick vi över till mellankorvröret Bruse som visade sig vara helt perfekt för ändamålet.

 

Dock får detta ses om mindre problem, över lag blev korvarna mycket lyckade. Jag blev även väldigt glad över att alla tillbehören passade så bra till. De var goda kombinationer i sig som verkligen passade till och lyfte korvarna. Det var ett jämt lopp men jag får säga att det koreanska var min favorit, framför allt för att kimchin verkligen lyfte korven. Sen är väl kimchi och gochujang en smakkombination med tusenårig historia så jag ska väl inte ta åt mig allt för mycket ära. Mexikanaren föll lite på mållinjen av den utrunna osten, men det gav mig bara blodad tand. Jag kommer definitivt göra nya försök med ostkorv! Vi hade även gjort egna kalljästa korvbröd till som var mycket goda i sig, men även de aningen matiga. När korvarna var så pass stora och fullastade hade mindre och tunnare bröd funkar bättre.

 

Korvarna avnjöts strax innan jag tog tåget hem, men i vanlig ordning tog jag med mig ett gäng upp för att sprida lite småländsk finkultur i stockholmstrakten. Först ut var Sannas familj som fått smaka ost- och äppelkorvarna jag gjorde i somras men missade vinterns mindre lyckade skapelser och därför hade höga förväntningar. Jag vågar påstå att de infriades och "magiskt" var ett ord som användes.

Sanna åt vegetariska korvar men med samma toppings och tyckte även hon det var mycket gott, ett tips alla vegläsare som jag vet finns där ute.

 

Sist men inte minst var det dags för min ständige korvbroder Jocke att bli bjuden på korven. Jag bjöd även in hans biologiska bror som under lång tid uttryckt uppskattning för bloggen och dessutom ihärdigt predikat för mitt recept på surkålsgryta. Även dess korvkonnässörer var mycket tillfredsställda och lyfte framför allt fram kimchins smakförhöjande egenskaper.

 

När jag läser igenom det här känner jag mig en smula självgod, men då jag emellanåt även är mycket kritisk tycker jag att man får kosta på sig att vara nöjd ibland. Jag är beredd att kåra de här korvarna till de näst bästa jag gjort, strax efter de med parmesan, stjärnanis och karamelliserad lök som jag gjorde sommaren 2016 och som fortfarande får det att vattnas i munnen.

Vem vet, nästa gång kanske jag kan överträffa även dem!