I helgen åkte jag söderut för att fira att jag och de på bloggen ofta omsjungna hjältarna Adam och Arvid har känt varandra i 10 år. Tre J:n stod på schemat: julmat och Jonatan Johansson. Det första intogs i Köpenhamn på en riktigt hemtrevlig sylta. Intressant nog stod ingen korv på menyn. Jag vet varken om korvavsaknaden var representativt eller ens särskilt tragiskt, de korvar som brukar stå på de svenska julborden är som bäst mediokra. Efter julbordet gjorde vi det enda rätta och gick vidare till en annan restaurang för att äta en råbiff till efterrätt, helt klart ett underskattat alternativ.

Eftersom detta inte är någon musikblogg ska jag inte recensera konserten med dagen efter var vi så pass slitna att det enda som kunde få oss på fötter vad tanken på och ätandet av ordentlig korv. Efter en promenad genom halva stan kom jag och Arvid fram till en polsk livsmedelsbutik där vi fick precis det buttra bemötandet som är brukligt i sådana vilket bådade gott inför korvinköpet. Efter en studs velande valde jag en enbärskorv och en jägarkorv vars polska namn jag inte vågar gå i god för. Till detta köpte vi naturligtvis surkål som man konstigt nog fick plocka ur en hink och lägga i en plastpåse

När vi sedan kom hem kokades surkålen i den folköl som jagrutinerat hade inhandlat till gårdagens uteblivna efterfest. Jag vet inte om det var att det var polsk surkål och inte tysk eller om det var den fantastiska hinken och plastpåsens förtjänst men kålen var betydligt syrligare och krispigare än jag är van vid. Kanske godare om man ska äta den som den är men i en gryta vill man gärna att den ska gegga ihop sig lite mer. Korvarna var klassiska polska och fick mig att drömma mig tillbaka till de olika polska mataffärer jag har bott granne med under min tid i Stockholm (ont om dem på Östermalm, tyvärr). De var goda, särskilt enbärskorven men man hade kanske kunnat önska sig lite mer köttighet och några varv till med pepparkvarnen.

Som ni ser serverades den uråldriga polska traditionsdrycken julmust till.

Såhär års brukar det vara populärt att sammanfatta året. Det återstår visserligen en dryg vecka men då den kommer gå i julmatens tecken med den i dubbel bemärkelse syndigt goda ålen i centrum vågar jag mig på en korvårskrönika redan nu.

2016 har kanske inte varit något höjdarår varken för mig personligen eller för världen i allmänhet men eftersom jag varken är Sandra Beijer eller Peter Wolodarski ska jag inte kommentera något av detta här utan koncentrera mig på korven.

Något jag är väldigt nöjd med i år är de korvar jag stoppat. Första gången när jag gjorde fläskkorv med äpple respektive Chevrékorv var absolut inget att skämmas över men speciellt den andra gången då jag gjorde fläskkorv med stjärnanis och karamelliserad lök och chilikorv var en riktig fullträff. De fläskkorvarna är något av det absolut godaste jag någonsin lagat och då är det naturligtvis extra roligt att det är något man gjort från grunden och dessutom efter en egen idé och inte efter något recept. Eftersom jag inte kan stoppa korv här hemma i mitt studentkök får jag inte chansen att göra det så ofta men jag hoppas att det bli av i alla fall några gånger 2017 och att jag då ska fortsätta utveckla och komma på nya smakidéer.

En annan höjdpunkt i år var korvfestivalen som jag hoppas få återbesöka nästa år. Currywurstmuseet är däremot inget ställe jag känner att jag behöver återvända till men det var i alla fal roligt att det äntligen blev av att jag gick dit.

Nog har jag ätit ett par dåliga korvar i år (ofta efter att ha blivit lurad av reaskyltar, smålänning som jag ändå är) men de orkar jag sällan skriva om i bloggen. Det är något jag vill förbättra under 2017, inte att äta dåliga korvar naturligtvis men att skriva om dem när jag gör det. Dels för att jag mer kritiskt vill granska korvvärlden men också för att uppfylla mitt stora mål med året nämligen att uppdatera oftare. Som en del av den ökade rapporteringen ska jag också försöka vara mer äventyrlig och prova mer nya korvar från nya länder. När man väl står där i korvdisken satsar man gärna på säkra kort och hur mycket jag än älskar en köttig sremska så är det dags att vidga vyerna lite och jag har redan sett ut en kinesisk korv på oriental supermarket som jag ska prova snarast.

För förutom Taylor & Jones judasvegankorv och det motbjudande fenomenet med den så kallade ”korvish” är uppdateringsfrekvensen på bloggen det som varit sämst med detta korvåret. Jag vet att jag har skrivit det 100 gånger men nästa år ska bli de täta uppdateringarnas år.

God jul och gott nytt år!