Till alla er som önskat er tätare uppdateringar på bloggen i julklapp: grattis! Ni verkar ha varit riktigt snälla.

Dagen började med nyheter som var lika dela skrämmande och glädjande. Enligt DN har Tyskland skakats av en korvkartell. Mycket skrämmande som sagt, särskilt med tanke på hur billigt det redan är med korv i Tyskland. Längst ner står det dock att tyskarna i snitt äter EN KORV OM DAGEN! Det är en enastående siffra som inte ens jag är i närheten av och som fyllde mig av lika dela stolthet och prestationsångest.

Som jag skrev i gårdagens inlägg hittade jag en gammal favorit i korvdisken, Zopfpolnische. Ni som vill ha lite mer kvällsläsning kan gå in och läsa om första gången jag åt den. Som bonusmaterial ingår en bild på Carpen när han fortfarande var ung och oförstörd.

För er som är för julförberedelseslitna för at läsa kan jag avslöja att jag blev mycket förtjust i korven i fråga och beskrev den som ”så köttigt att man nästan kunde känna hur grisens hjärta fortfarande slog”. Nästan fyra år hade gått sen dess, skulle denna kött- och konsonantstinna läckerbit kunna leva upp till minnena och förväntningarna?

 

Man skulle kunna kritisera både upplägget och mängden grönsaker, men ingetdera rör mig i ryggen. Korven serveras med råstekt potatis och lök som fått sällskap i stekpannan av senap och kummin, vilket mycket väl kan vara det bästa korvtillbehöret näst efter surkålsgryta.

Hur skulle det gå? Skulle mitt älskade KaDeWe svika mig för andra kvällen i rad. Svaret på den frågan blev ”både ja och nej”. När jag skulle vända korven råkade jag punktera den vilket ledda till att massor med härlig korvsaft (ja det är ett ord) rann ut. Det gjorde korven delvis något torr, men i ena änden var den fortfarande saftig. Köttet var föredömligt grovmalt men några paprikatoner kunde jag inte förnimma. Däremot var den alldeles för salt.

Nu kan man verkligen inte säga att det var en dålig korv, den var mil ifrån de sorgliga ursäkter till korvar som allt för många lägger upp på sina grillar, men jag kan inte heller säga att den var alls lika bra som jag mindes den (även om man bortser från den utsipprade korvsaften). Har KaDeWe tappat det? Fick jag en dålig batch? Har mina smaklökar förfinats?

Jag har ingen aning om svaret, men jag vet att jag kommer ge allt för att ta reda på det.  

Alla som har läst den här bloggen, och förhoppningsvis även alla andra, känner till matparadiset KaDeWe. När jag varit på besök i Berlin har jag alltid sett till att ta mig dit men sen jag flyttade tillbaka har jag inte varit där en enda gång. Det var med andra ord hög tid och julklappshandlandet fick mig att lämna Neuköllns trygga dönerdimmor och bege mig mot Västberlins välputsade fasader.

Fördelen med att vara frilansare som inte får några uppdrag är att man får massor av tid till att gå i dyra affärer medan alla andra har fullt upp med att tjäna pengar så jag slapp det värsta julträngselhelvetet. Tyvärr kan jag inte avslöja vad jag köpte men allt handlade gjorde mig hungrig och det började dessutom dra ihop sig till kvällsmat. När jag äter i KaDeWe:s korvservering brukar jag alltid se till att beställa in ett stort lass av deras fantastiska surkål. Jag har sagt det för och det tål att säga igen: den är ett konstverk! Förutom att den har en härligt mustig smak och en välbalanserad flottighet så formligen smälter den i munnen. Den går bra till de flesta korvar men måste man välja skulle jag nog, som i så många andra situationer, ta de små men ack så goda Nürnberger.

Jag uppskattar alltid när typiska gatuköksrätter tar steget in i finrummet och att äta en Currywurst på KaDeWe måste vara höjden av flåttigt mötet flådigt, vilket betydde att jag var tvungen att pröva det.

När man precis har gått förbi en flaska whiskey för 5 900 euro känns ju 4 dito för en måltid ganska billigt men det är ändå i dyraste laget för en currywurst. Jag beställde en ”special” med någon form av strimlad potatis till.

KaDeWe har en speciell plats i mitt hjärta och jag har aldrig blivit besviken innan, men nu måste jag erkänna att jag blev det. För det första var korven inte skivad vilken inte kan kallas för något annat än en skandal. Själva definitionen av en currywurst är att den är skivad. Detta går att jämföra med att få in en hamburgare utan bröd eller en öl utan alkohol. Det lite oklara potatiskrispet, som var som något mellanting mellan pommes och chips i smak och konsistens, var goda i sig men då de var väldigt tunna och dränktes i sås blev de snabbt degiga. Jag förstår att det ser fint ut men här har man inte tänkt till när rätten komponerades. Även såsen var tyvärr en besvikelse. Den saknade helt djup och var alldeles för söt. I all ödmjukhet kom jag att tänka på den currywurstsås som jag gjorde i somras och hur väl den kombinerade sötma och syrlighet, då framstår den här som ytterst medioker. Inte heller korven var mycket att skriva hem om även om det inte heller, förutom då att den inte var skuren, inte fanns något att direkt klaga på. Om jag ska hitta något som var positivt så hade de i alla fall inte snålat med currypulvret, vilket tyvärr annars händer allt för ofta.

Även om KaDeWe tveklöst besöks av många turister så skulle jag inte kalla det för en turistfälla. Precis som i Östermalmshallen får man intrycket att det är något av ett vardagsrum för många och rakt igenom har allt annat jag köpt och ätit här hållit hög kvalitet. Kanske är dock currywursten något av en turistfälla? De vana besökarna beställer hellre något annat när de är där och även om jag tror att även de mest piffiga berlindamerna då och då klämmer i sig en currywurst så har de förstått att man bäst gör det på något riktigt risigt gatukök där vinden är lika bister som stadens busschaufförer. En stressad weekendturist gör däremot gärna för enkel matematik av ekvationen Berlin + currywurst och då kan man lätt lura på dem en medelmåttig korv till ett överdådigt pris.

Även om currywursten var en besvikelse slutade min utflykt i dur då jag upptäckte att en av mina favoriter var tillbaka i försäljningsdisken! Mer än så ska jag inte avslöja utan ni får vänta till senare i veckan, se det som en kort men intensiv julkalender.