Efter nästan ett års frånvaro var det dags för mig att göra comeback på Berlins gator, korvkiosker och klubbar. En sån här lite nostalgibetonad resa handlar det mer om att återbesöka gamla vänner än att stifta nya bekantskaper, båda vad gäller korv och människor. Mina icke korvrelaterade favoriter, schawarman på Al-Andalos och den klassiska dönern på Hakiki, han jag tyvärr inte med den här gången men redan första dagen styrde jag min kos mot det här på bloggen så många omnämnda currywurstparadiset Curry 61. Inget hade förändrats personalen där den klassiska tjocka berlintanten som alltid står där hade hjälp av en praktikant som behövde en evighet för att hantera min beställning. Då jag själv vet hur hårt det är att vara sämst på jobbet i restaurangbranschen förlät jag honom och nog är det värt väntan när man får skölja ner Berlins fylligaste currywurstsås med en iskall lunchstarköl. Några dagar senare märkte jag att något faktiskt hade förändrat sig i Curry 61:s värld. Under en promenad upptäckte jag att e öppnat en filial vid Kotti. De hade ännu inte öppnat för dagen när jag gick förbi men jag räknar med att den inte är något annat än utmärkt.

Under veckan han jag med både urberlinsk currywurst och lite privatimporterad grovmalen Thüringer Rostbratwurst direktimporterad från självaste Thüringen. Ju grövre malet desto bättre är lite av ett motto och det här var inget undantag. Underbart är som bekant kort och det gällde även den här veckan. De sista skälvande timmarna innan hemresan passade jag på att kröna min vistelse med ett besök på KaDeWe.

Jag har sagt det förut och det tåls att sägas igen, deras surkål är ett KONSTVERK! Korven var en habil Thüringer som var bra utan att riktigt nå upp till samma höjder som den grovmalda jag hade ätit dagen innan men kolla bara hur surkålen glänser! Det är kanske inte många som tycker surkål är vackert, men jag är en av dem.