Jag fick en bra inledning på korvveckan. Den började med att en vän skickade bild på att han gjorde currywurst till frukost – och detta efter sin 2,5-åriga dotters önskan. Han berättade även stolt att hon redan föredrar senap framför ketchup. Det måste ligga ett mycket föredömligt faderskap bakom detta!

Även om mitt barn, det vill säga bloggen, nu är i mellanstadieåldern får man väl tyvärr säga att jag är en ganska försummande far. Men det händer trots allt fortfarande att vi hittar på något roligt tillsammans. Nu var det korvfestivalen som stod på tapeten. För två år sedan inföll den turligt nog precis veckan innan corona slog till i Sverige. Förra året var den inställd som allt annat, men i år var planen att den skulle återkomma. Tyvärr var det mindre tur med timingen den här gången och tidigare i vintras när omikron härjade som värst beslutades det att skjuta på festivalen till sommaren. Ganska retligt nu när alla restriktioner hunnit släppas i god tid innan det tilltänkta datumet.

Jag lät naturligt inte något så trivialt som att festivalen ställts in komma i vägen för mina planer. I stället beslutade jag och min parhäst Olov oss snabbt för att anordna en egen ersättningsfestival i något mindre skala hemma hos mig. Lite av upplevelsen går onekligen förlorad. Minglet och vimlet blir inte samma sak på 20 kvadrat. Man får inte träffa några nya människor och det fanns tyvärr inte heller plats att visa hur man sågar itu en hel gris. Å andra sidan slipper man de mest pajasaktiga utställarna och höga ölpriser.

Vi gjorde ansvarsfördelningen att jag fick ansvara för korven och Olov för drycken. Jag hade tyvärr inte tid att ge mig ut på allt för omfattande korvinköpsresor genom staden utan koncentrerade mig till Hötorgshallen och Söderhallarna. På det förstnämnda stället blev det chorizo (berömd enligt egen utsago) från Köttkompaniet, två salami från Pallas delikatesser samt en käsekrainer och en stockholmare från Österqvist. På Söderhallarna gick jag till klassiska Lulles kött och deli och inhandlade en björnkorv, en merguez och en lammsalsiccia. Olov hade även köpt med sig en kabanoss från Korvhantverk Stockholm. Allt som allt hade vi alltså nio korvar. Helt klart en aktningsvärd mängd!

Till detta hade vi tillbehör i form av coleslaw, tomatsallad och surkål som var en lite förenklad variant av den surkålsgryta jag brukar göra och som Martin Johansson älskar över allt på denna jord. Tillbehören rundades av med två sorters senap, en söt och en stark.

Även om antalet korvar blir mindre på en hemmafestival så blir den totala mängden äten korv nog ungefär den samma. Å ena sidan får man ju testa färre olika varianter, men å andra sidan får man äta mer om man hittar någon man riktigt gillar. Oavsett upplägg så blir nackdelen lite att allt flyter ihop lite. Inte ens en tränad korvhjärna kan riktigt sortera så många olika på ett vettigt sätt.

Vi åt våra salami medan övriga korvar tillagades och de slank ned precis så snabbt som bra matlagningssnacks brukar göra. Det var en pikant och en mer standard. Båda var saftiga och goda men ändå snäppet under det allra högsta skiktet i genren.

Bland de varma korvarna tyckte vi båda käsekreinern stack ut. Den var inte bara hörligt ostig utan hade även en bra grundsmak, både i kryddningen och köttigheten. Hack i häl var korvarna från Lulles, ett ställa som aldrig gör mig besviken. Dock levde björnkorven inte riktigt upp till mitt minne av den. Kanske kräver den att få i centrum, då det trots allt är en rätt speciellt korv. Kabanossen och stockholmaren var goda även de, även om jag nog generellt vill ha mina korvar något tjockare. Det blir så mycket härligare att bita i dem då. Något besviken på chorizon tyvärr. Den var ganska torr, saknade stick och var framför allt på tok för finmalen för min smak.

Vi hade en fin kväll i korvens tecken och jag är glad att vi inte blev helt utan festival – men tills nästa år hoppas jag ändå festivalen är tillbaka i full skala. Fram tills dess får vi hoppas att inget kommer i vägen för det nya datumet i början av juni.