Att jag inte han med ett besök första veckan är egentligen allt för dåligt, men hur firar man bättre sitt enveckorsjubileum i ett land än med ett besök i sin favoritaffär? Affär är förresten en underdrift, KaDeWe i centrala Berlin är Europas näst största varuhus (efter Harrods i London) och något av ett paradis för den matintresserade. Om man inte är sugen på att lägga över 100€ på en flaska parfym eller en rosa skjorta gör man klokt i att passera de första fem våningarna så fort som möjligt och istället träda in i sjätte våningens sjunde mathimmel. Här finns verkligen ALLT man kan önska, och allt man inte visste att man önskade sig. Att det för mig och min vapendragare Christofer J tog en halvtimme att hitta ölavdelningen säger det mesta om storleken. Det finns ett gigantiskt utbud av varor, både packeterat och över disk, och dessutom många serveringar. Något annat som är intressant är att de verkligen blandar högt och lågt. Man kan hitta både vin för 2000€ och en fryspizza för 3€ bara några meter ifrån varandra. Dock får man säga att stället över lag är väldigt dyrt, särskilt med Berlinmått mätt.

 

Nog om omgivningarna och till det väsentliga: korven! KaDeWe:s korvdisk är mycket stor och välsorterad. Dock är den ganska dåligt skyltat och det är svårt att avgöra vad som är vad. Mina ögon fastnade för en klarröd och ganska tjock läckerhet som låg längst fram i diskens skyltfönster. Trots min bristfälliga tyska så var jag snart två korvar rikare och 5,50€ fattigare. Några fraser högstadietyska senare kunde jag även lista ut att korven vi köpt hette Zopfpolnische, en fläskkorv med paprika som av namnet att döma verkar komma från Polen.

 

Efter att ha köpt upp oss på surkål och polsk öl var det dags att styra skutan hemåt. Eftersom vi bara har ett tillfälligt boende ville vi inte handla allt för mycket ingredienser så surkålen fick brynas utan varken fläsk eller kummin men den fick i alla fall puttra i lite god polsk öl av märket Lech. Korven, som doftade fantastiskt, stekte vi i lite smör. Christofer såg ut att fortfarande vara lite sliten efter helgen men när maten dukades fram sken han upp.

För er som är mer intresserade av polska fläskkorvar än av svenska indiekillar såg det ut såhär

 

Den fantastiska doften hade trissat upp mina förväntningar och jag var lite rädd att de inte skulle infrias, men jag hade ingen anledning att oroa mig. Paprikan var kanske inte lika tydlig i smaken som i lukten, men vad gör det när korven är så otroligt saftig och köttig? Det var mycket späck och mycket grovmalet kött. Alla storskaliga korvtillverkare som pratar om hög kötthalt borde göra ett studiebesök till KaDeWe:s Zopfpolnische. Det var så köttigt att man nästan kunde känna hur grisens hjärta fortfarande slog. Vissa tycker kanske liknelsen är motbjudande men jag tycker det är ett fantastiskt betyg. En såhär bra korv behöver inget annat tillbehör än lite surkål och trots avsaknaden av kummin och fläsk var det här en måltid som inte hade behövt skämmas ens på en finare restaurang. Korven var verkligen en upplevelse men eftersom detta inte är Smålandspostens ungredaktion drar jag mig för att dela ut högsta betyg. Därför får denna svåruttalade delikatess starka 9/10

Som det har antytts här i bloggen är jag numera bosatt i korvens förlovade land, Tyskland! Förutom den i dubbel bemärkelse dryga decimetern snö som ligger på gatorna så har allt gått bra hittills. Att lidl säljer sprit men inte accepterar kortbetalning har varit den största kulturkrocken såhär långt.

 

Currywurst är något av en tysk nationalrätt och serveras i varje gatukök med självrespekt. Konceptet är lika enkelt som genialt, man skivar en grillad korv och dränker den i ketchup och curry. Rätten sägs ha uppkommit i efterkrigstidens Berlin när Herta Heuwer blev introducerad för ingredienserna utav brittiska soldater. Currywurst blev snabbt en succé och kommer ni till Tyskland är det absolut ett måste att pröva en.

 

 

Att jag inte åt någon currywurst alls förra gången jag var här och att det dessutom tog tre dagar av denna vistelse är något jag skäms lite över. Därför plockade jag fram det tunga artilleriet och tog sikte på Konnopke's Imbiß på Schönhauser Allee i Prenzlauer Berg. Ett ställe med tunga meriter och traditioner då de inte bara har haft öppet i över 80 år utan dessutom var först ut i Östberlin med currywurst. Enligt kartan var det inte allt för långt ifrån där vi bor och det hade säkert stämt, om vi inte hade gått grovt vilse och fått vända om. Efter en lite väl lång promenad genom ett vintrigt Berlin kom vi fram till kiosken som låg under en tågräls och såg sådär härligt inbjudande sunkig ut som ett bra snabbmatsställe ska göra. Skyltarna lovade ”Tradition med smak sedan 1930” och mina förväntningar var skyhöga.

 

Damen som tog min beställning såg ut att ha varit med sedan stället öppnade med verkade lite glad för det. Kanske har de haft öppet så länge att de tröttnat, eller så tror de sig kunna leva endast på gamla meriter men korven kunde inte hålla vad den lovade. Den var torr och det mycket gummiaktiga skinnet hade börjat släppa lite från köttet. Förmodligen hade den legat på värmningen sedan murens dagar. Sunkigheten är ju en del av charmen med sådana ställen men här hade det faktiskt gått för långt. Med tanke på korvens kvalitet blev jag förvånad över pommesen, de var något tjockare än vanligt, mycket krispiga och bra kryddade. Kanske de bästa pommes jag någonsin ätit på ett gatukök! Att uppleva en nationalklenod i dess hemland är förstås alltid en upplevelse men om jag bara ska koncentrera mig på maten så blir omdömet 5/10, mest tack vara pommes fritesen.

 

Liebe Gruße
Nils

Idag var det dags för del två i min isterbandsfestival. Vad gårdagens korv hade för ursprung fick jag aldrig riktigt klarhet i men idag var den tillverkad av Ellos i Lammhult. Förutom att de flera gånger vunnit chark-SM med sitt isterband har de en gång i tiden varit min arbetsgivare. Min tid på företaget är kanske ämne nog för ett eget blogginlägg men någon korv gjorde jag tyvärr inte. Även om Ellos är ett stort företag sköts isterbandsrökningen helt och hållet utav företagets VD Kent som förmodligen är södra Sveriges hårdast arbetande man. Ett 18-timmarspass ser han som semester, tänk vad mycket jag hade kunnat blogga med en sådan arbetsmoral!

 

Eftersom jag inte bara jobbat på Ellos utan dessutom ätit deras isterband i flera år tycker jag det är svårt att gå in med den slags öppenhet som en recension kräver. Därför ska jag nöja mig med en kortare jämförelse med gårdagens måltid. Idag hade jag friheten att välja den icke syrliga varianten men vilken sort man gillar är mest en smaksak. Det som istället var den avgörande skillnaden var konsistensen. Dagens korv var mycket grynig och med väldigt grovmalet kött. Den jag fick igår var mer som en smet med enstaka korn vilket självklart inte är okej. Ett redigt isterband ska vara lika grov som den småländska de pratar i Lammhult!

Ifall man vill ha rödbetor och senap eller lingonsylt till är kanske även det en smaksak men här vågar jag ändå påstå att jag har rätt. Lingonsylt är för isterband vad smör är för bröd! Om det är något som var bättre igår än idag så får jag säga potatisen eftersom min lillasysters gapande och skr

ikande fick mig att koka över min något.

 

Jag hoppas innerligt att man kan få tag på isterband i Tyskland för det är verkligen en fantastisk maträtt som man äter allt för sällan!

Jag har hört mycket gott om Hemma hos oss men trots att jag bodde granne med restaurangen i nästan två år  så har jag aldrig avlagt någon visit. Men när Arvid L, den enda person som kan lägga upp matbilder på instagram med äran i behåll, talade om för mig att de serverar dagens korv till lunch kunde jag inte säga nej.

Hemma hos oss ligger i ett fint gammal hus på söder i Växjö (en stadsdel mycket olik söder i Stockholm) bara ett stenkast ifrån min gamla mellanstadieskola. Även om jag passerat huset tusentals gånger var det en positiv överraskning att komma in. De levde upp till sitt namn för det var väldigt trevlig och det kändes faktiskt som att komma hem till någon.

Att titta på menyn var inte lika behagligt som att se sig om i rummet då jag såg att dagens korv var en klassisk isterband. Intet ont om isterband men jag hade siktet inställd på en ny upplevelse och dessutom var det redan spikat att jag skulle laga just isterband till min familj dagen efter. När den fösta besvikelsen lagt sig insåg jag att två raka jämförande isterbandsinlägg på bloggen kunde vara en styrka, så det var trots allt med stor entusiasm jag högg in på korven.

 

Det känns konstigt och nästan lite otacksamt att säga det här men jag tycker korvens största problem var att det var alldeles för köttig. Normalt sett är ju kötthalten a och o men korngrynen ger isterbandet mycket av dess karaktär och man får inte snåla med dem. Smaken kan jag inte direkt klaga på, även om den kanske var något för syrlig, men konsistensen var inte riktigt som jag vill ha min isterband.

Korven serverades med obligatorisk dillstuvad potatis samt senap och inlagda rödbetor. Vad man vill ha till sin isterband är vida omdebatterat, till och med inom Smålands gränser. Senap är oftast det absolut bästa man kan äta till korv men jag hävdar bestämt att isterband bör avnjutas tillsammans med lingonsylt. Eftersom isterband, även i dess mindre syrliga tappning, alltid har en viss syrlighet bör den balanseras med något sött. Då tycker jag lingonsyltens sötsyrliga smak är perfekt. Rödbetor kan lätt ta överhanden. Särskilt om de, som dagens rödbetor, var på tok för söta.

Vilka tillbehör man ska ha handlar naturligvis mycket om personlig smak och kan debatteras i all evighet. Man kan i alla fall konstatera att förutom rödbetorna höll de hög kvalitet. Dillstuvad potatis kan finjusteras i all oändlighet men den som låg på talriken var mycket bra. Att servera senap till tycker jag som sagt är fel men den senap det bjöds på var det verkligen inget fel på! Den var grovkorning, lagom stark och mycket god. Normalt brukar jag vilja ha lite sötma i min senap men då rödbetorna stod för den delen kan man inte kalla denna senap för något annat än i sammanhanget perfekt!

 

För söta rödbetor och för syrlig korv med fel konsistens, men samtidigt god potatis och fulländad senap. Tillsammans smakade det ändå bra och även om alla detaljer kanske inte höll toppklass kan jag inte på något sätt kalla måltiden för misslyckad. Därför landar betyget på stabila 6/10.

Som ett led i min flytt till korvens förlovade land bor jag för tillfället hemma hos mina föräldrar i Småland. Även om det bara är tillfälligt är det mycket påfrestande att plötsligt bo hemma igen när man är 23 år. Att jag dessutom tvingas byta umgänge från göteborgspopflickor till alvestabönder gör det naturligtvis inte lättare. Som tur är så finns det ingen situation som inte kan räddas av god mat. Att erbjuda sig att hjälpa till med matlagningen någon kväll är naturligtvis en perfekt ursäkt för att få någon annan att betala för ens festmåltidslagande.

Jag har gjort en del spektakulär mat i mina föräldrars kök (bland annat en mycket god surkål) men detta inlägg ska handla om en kväll då min fars hemmagjorda korvar stod på menyn. Jag har som tur är inte ärvt min jeans och t-shirt klädda pappas något sviktande stilkänsla men väl hans intresse för matlagning. Mitt matintresse blommade upp på riktigt först när jag flyttade hemifrån men då hade jag redan fått en gedigen grund att stå på och jag har ofta fått hjälpa till i köket redan i unga år.

Dagen till ära fick vi inte mindre än tre korvar. En lammkorv, en fläskkorv med cajunkryddning och en ankkorv. Till detta serverades couscoussallad, pommes frites och en tomatsalsa som vi faktiskt hade klarat oss utan. Förutom dessa tillbehör hade vi även två sorters senap vara en var direktimporterad från en tjänsteresa till Rumänien. Den rumänska senapen imponerade inte, den smakade som slotts senap och det är inget gott omdöme.
 
Korvarna hade varit frysta vilket alltid är ett minus men de var å andra sidan grillade vilket alltid ger en extra dimension. Hur mycket jag än uppskattar lamm så var den korven mer bu än bä. Den var torr och saknade den där typiska lammsmaken som är så god. När inte köttet levererar måste kryddningen göra det men de örtkryddor som var i lämnade på tok för lite avtryck för att rädda situationen.

Receptet till cajunkorven var ganska improviserat och något höjt i dunkel men det var tydligen generöst med spiskummin och någon cajundkryddblandning. Denna korv var betydligt bättre än sin bräkande kollega då den var saftig och hade en mycket väl avvägd hetta. Ska man hitta något att klaga på så hade den kunna ha en tydligare köttsmak.

Ju fler djur man lyckas få in i en måltid desto bättre så att avsluta med en ankkorv var naturligtvis inte fel. Korvarna var mycket små, nästan som bollar, men det är trots allt insidan som är viktigast. Och vilken insida sedan! Detta var bland de absolut godaste korvar jag ätit. De gånger jag smakat korv gjord på kyckling eller kalkon har jag mest velat lägga mig under bordet och gråta men här kom fågelköttet verkligen fram och visade upp sina speciella egenskaper på allra bästa sätt. Förutom den perfekta köttsmaken var korven mycket saftig och kryddningen väl avvägd. Det var örtkryddor som gav smak utan att ta över och dessutom ett och annat helt senapsfrö som lyfte korven ännu ett snäpp.

Att göra mat själv blir alltid roligare än att köpa och dessutom blir det nästan alltid godare. För att sammanfatta ger jag lammkorven 4/10, cajunkorven 7/10 och ankkorven 9/10. Att stå ut med sina föräldrar kan vara svårt, men det blir onekligen lättare när man blir bjuden på korv i världsklass!

På grund av flytt och andra omständigheter har det varit oroväckande tyst här ett tag. Nu är jag tillbaka på banan igen och att det lagades korv i dagens avsnitt av Sveriges Mästerkock ser jag som ett gott tecken! Även om jag tycker det är för mycket fokus på tävling och krystad dramaturgi tycker jag det är ett ganska roligt program och blev glad att de tog upp den underskattade korvstoppningskonsten.Jag hade dock velat veta mer om vad de hade för kryddor i. Det är självklart svårt att uttala sig om korvar man inte smakat men Juliens korvar verkade spännande, hur löjliga de än såg ut.