När Zeth frågade om jag ville följa med på en spontan resa till Berlin var jag inte det minsta svårövertalad utan kapitulerade inför Tyskland lika snabbt som en fransman.

Senast jag var i äran och hjältarnas land begick jag dödssynden att inte äta någon korv vilket jag naturligtvis inte gjorde om. Det var högsommarvärme när jag promenerade nedför min gamla gata Karl-Marx strasse. Ni som har varit där vet att det går tio döner på varje korv men till slut kom jag fram till en klassiskt sunkig korvkiosk och beställde en currywurst. Tyvärr var det en ganska medioker sådan men tråkig ketchup och dessutom för tjocka pommes. En medioker currywurst är förvisso bättre än ingen currywurst och jag fick i alla fall en ordentlig hjärtattacksklick majonnäs till pommesen men jag kan ångra att jag inte tog mig till Curry 61 istället.

Dagen efter var det om möjligt ännu varmare och jag tog mig an den enorma uppgiften att gå från Maybachufer till KaDeWe vilket tar de för mina veka indieben smått otroliga två timmar. Väl framme belönade jag mig själv med en bratwurst och en rejäl portion av KaDeWe:s gudomliga surkål. Jag har redan skrivit om den många gånger och ska inte bli långrandig nu men verkligen det är något som ALLA måste äta innan de dör.

Tyvärr såg jag att min lika goda som svårstavade polska favorit inte längre fanns i sortimentet undan köpte två korvar från det underskattade (tror jag) landet Slovakien. Inspirerad av mina salamifynd i London köpte jag även en kantarellsalami.

 

Mina inköp. Har tyvärr inte hunnit läsa currywurstboken än men den verkar mycket intressant. 

 

 

De slovakiska korvarna var mycket trevliga. Grovmalna med mycket svartpeppar och en perfekt avvägd röksmak. Jag måste definitivt utforska den slovakiska gastronomin! Salamin var däremot tyvärr inte av en besvikelse. Den var väl okej men på tok för salt och inte ett uns av kantarellsmak.

27 är ju som bekant en farlig ålder för rockstjärnor. Om korvbloggare har ett liknande bäst före datum låter jag vara osagt men man får hoppas att det i så fall är något senare. Egentligen är väl 27 ingen ålder men jag kände mig i alla fall så pass gammal att jag inte hade något större lust att ställa till fest utan valde istället att fly landet och besöka Margot Wallströms gamla spökskrivare Boris i London.

Även om England inte direkt är känd för sin fantastiska matkultur så finns ju som bekant det mesta i London och jag hade långt i förväg siktat in mig på Bubbledogs som Arvid en gång gästbloggade om.

Dock så är frukost som bekant dagens viktigaste mål och vi valde att börja dagen på omtalade Cereal Killer som även om de inte serverar någon korv är så pass bisarrt att det måste nämnas. Det är ett ställe som endast serverar flingor. En tallrik flingor på Cereal Killer är antitesen till en fräsch chiapudding. Inte nog med att flingorna har en sockerhalt på en bra bit över 50%, de serveras med chokladsås, karamellmjölk och andra helt orimliga tillbehör. Stället är väldigt 90-talskitschigt inrett och även om det kanske inte är något kulinarisk upplevelse kan det vara värt ett, men bara ett, besök. Redan vi ett eventuellt andra finns det överhängande risk att utveckla diabetes.

Rejält sockerstinna gav vi oss sedan av till Borough Market som är en fantastisk matmarknad som får Östermalmshallen att framstå som ett risigt ICA-nära. Här fanns verkligen allt att köpa och mycket att provsmaka vilket man ju uppskattar som smålänning. Den enda nackdelen var att en stor del av marknaden låg utomhus vilket säkert är jättecharmigt på sommaren men mindre roligt i februari. Tyvärr kunde vi inte äta så mycket eftersom vi hade ett pressat schema och snart skulle vidare till Bubbledogs men jag köpte hem en del. På grund av logistikproblem kunde jag inte köpa så mycket som jag hade önskat men i korvväg blev det fyra olika salamisorter, mer om dem senare.

Arvid har redan gjort en grundlig sammanfattning av Bubbledogs koncept men för at sammanfatta så är det ett ställe som endast serverar korv och champagne. Korvarna är tunna och lite enklare hot dogs men väldigt saftiga och bra i sin genre även om jag hade kunnat önska mig lite mer djup i smakerna. Det är oftast klokt att välja en enklare komposition för att verkligen få känsla för ett ställets kvalitet men eftersom toppingen är så stor del av hotdogs skulle jag kanske valt något annat än surkål och karamelliserad lök som visserligen var gott men inte heller särskilt banbrytande. Brödet var luftigt och gott men det var framförallt tillbehören som imponerade. Horny devils som var någon slags friterade potatis/majsbollar med chili i. Väldigt gott och med välavvägd hetta men lite väl mäktiga. Vi tog också in en coleslaw som dels var riven istället för hackad och dessutom väldigt lätt med lite eller ingen majonnäs. Just här hade jag kanske föredragit den en aning krämigare men generellt tycker jag det är en väldigt bra idé men en friskare coleslaw och det kan bli utmärkt till något som annars är väldigt flottigt. Vi beställde också in sötpotatispommes som var standard men av hög kvalitet.

Kvaliteten på champagnen vågar jag inte uttala mig om men den passade bra till korven. När jag högg in på horney devils och chilin brände i munnen saknade jag dock en öl till och man får väl ändå säga att ölen är och förblir korvens bästa vän. Det är en väldigt kul idé att nischa sig på just korv och champagne, jag uppskattar alla försök att ta in korven i finrummet. Samtidigt kan man argumentera att det blir lite mycket nischande och på gränsen till spexigt att ha ett så smalt och hårt mallat koncept. Kanske är det vad som behövs för att sticka ut i London? Att de säljer Rotkäppchen på Curry 61 känns mer genuint men jag tycker ändå man ska ge Bubbledogs en elogé för att de tänker i nya banor och skänker korven lite stjärnglans.

Då det, var man än reser ifrån, alltid tar evigheter att flyga någonstans vågade jag inte köpa några färska korvar utan fick nöja mig med att köpa torkade på Borough Market. I en liten fransk affär, komplett med ägare med rolig brytning hittade jag stort urval salami med alla tänkbara smaker och färger. Då det var antingen 4£ styck eller 3 för 10 köpte jag naturligtvis tre (när ska Amnesty ta strid för den mänskliga rättigheten att få mängdrabatt på korv?). Valet föll på fikon, Roquefort och blåbär (!). I en annan butik köpte jag även en korttidslagrad salami vilket ju låter lite märkligt men som var en genial idé. Den smakade inte som en salami brukar men verkligen smälte i munnen. Den smakade mer som en råbiff med lite salamieftersmak, helt perfekt med andra ord.

De här korvarna får man ändå lov att betrakta som fynd för sitt pris. Roqueforten var god och fyllig (även om man kanske inte hade känt att det var just Roquefort i ett blindtest) men den bästa var den med fikonsmak. Man måste vara försiktig med frukt i mat då det lätt kan bli för sött men den här var helt perfekt avvägd. Den hade inte mycket sötma alls men desto mer av den där speciella eftersmaken som fikon har och som gör det så gott. En fullträff! Blåbärssalamin valde jag mest på grund av färgen men den var tyvärr långt ifrån lika lyckad som sin fikonkryddade broder. Här hade den bäriga sötman tagit över allt för mycket och även om den absolut slank ner så var den långt ifrån lika bra som de andra två.

Ni som har följt bloggen ett tag vet att jag de senaste åren firat min födelsedag på mytomspunna Günters korvar tillsammans med den minst lika mytomspunne Johan Berggren. I år inföll min födelsedag på en söndag som är enda dagen då Günters har stängt men jag och Johan tog gruvlig revansch redan dagen efter. En gång i tiden kunde jag göra hattrick i güntersbesök på en vecka men nu var det länge sedan jag var där och det var verkligen kul att vara tillbaka.

Jag blev så pass inspirerad att jag bara tre dagar senare var tillbaka i sällskap med min mamma som var på besök i stan. Hon har svårt för stark mat och tog på min rekommendation den godaste av de mindre starka korvarna, en coburger. Hon hoppade både senap och chilidressing men tog surkål till vilket gladde mig. För några år sedan hade hon aldrig tänkt tanken att äta surkål men som tur är har jag fått över henne på den ljusa sidan.

Som ni ser var hon mycket nöjd både med korven och med att få debutera på min blogg.

Istället för en renodlad födelsedagsfest blev det alltså ett mer lågintensivt firande i nästan en vecka. Det kanske inte är så dumt att bli äldre ändå! 

Det är otroligt viktigt att vara tydlig. Restaurangen KRUBBs otydlighet kring sina öppettider i kombination med Arvids otydligt formulerade planer ledde till att vår lunch började med att vi stod på var sin sida av stan och argt undrade var den andra var. Några raska promenader och ett par byten med tunnelbanan senare kom jag dock fram till Kungsholmen och nämnda restaurang och han precis i tid till sista beställningen. Jag vet själv hur det är med kunder som kommer precis innan stängning och säger att de är så heeemskt ledsna men naturligtvis inte bryr sig ett dugg om att jag vill gå hem. Personalen på KRUBB såg bara lite, lite irriterade ut och det räknar jag i det här fallet som god service!

Jag han inte försjunka allt för djupt i menyn men bestämde mig för tropisk korv som var en het fläskkorv toppad med mangosalsa. Jag var lite sugen på att likt Arvid ta lammkorven men detta ska ju som bekant vara året då jag prövar nya saker.

 

Näst efter rostad lök är mango min favoritgrönsak och även om man måste vara väldigt försiktig med sötma i mat så var salsan god och passade bra till korven. Nu när jag tittar på bilden ser jag att korven var toppad med någon form av sås men jag minns tydligt att jag saknade sås när jag åt den. Även om salsan bidrog med en viss saftighet så hade jag gärna haft mer sås för att lyfta rätten. Det var inte bara toppingen som var lite torr utan även själva korven vilket var synd för smaken var fin med välbalanserad hetta och smaker som passade bra med salsan. Brödet var väldigt gott och påminde om det man får på Taylors & Jones i såväl utseende som smak. Köper de in bröd därifrån eller har de bara lyckats planka receptet med större framgång än mig? Pommesen var också goda men på tok för salta vilket kanske berodde på att vi som sena gäster fick bottenskrapet. Till dem fick man en dippbearnaise  som även den var god men lite väl lite av.

Naturligtvis älskar jag att det öppnar nya korvrestauranger och jag tror att krubb, om man bara finkalibrerar rätternas saftighet och såsmängd, kan ha något riktigt stort på gång. Kanske måste deras visioner bli lite tydligare?

Som avslutning vill jag ge en eloge till ett anonymt fan som äntligen gått tillbaka till den ljusa sidan

Detta skulle ju bli året då bloggen bryter ny mark och även om jag inte tagit mig hela vägen till kinesisk korv än så har jag i alla fall börjat röra mig österut hela vägen till Finland.

 Jag har många gånger gått förbi Finska Butiken i Hötorgshallen och sett att de har korv men jag har aldrig handlat något där och måste erkänna att jag har noll koll på finsk mat. Jag har hört talas om kålrotslåda men sen tar det stopp. Även om korvutbudet inte var så stort hade jag ingen aning om vad jag skulle välja men Bastulänk kändes rent spontant väldigt autentiskt. Efter att ha rådfrågat en expert på finsk mat fick jag veta att bastulänken ska avnjutas med potatismos, senap och saltgurka. Sagt och gjort!

Som ni ser är min uppläggning inspirerad av stilren fisk design. Systemet på Karlaplan hade tyvärr ingen Karhu men det får jag väl ta igen nästa carmenbesök.

Även om jag rent geografisk rört mig till nya områden så var väl korven tyvärr inte särskilt spännande rent smakmässigt utan påminde lite om den oklara rätten lunchkorv som man fick i skolan ibland. Jag vet inte vad den exakta kötthalten låg på men det kan inte varit allt för mycket. Kryddningen var också väl försiktig även om man kunde känna lite mer vitpeppartoner än vad som är brukligt i den här sortens korvar. Jag ställer mig också lite tveksam till saltgurkan. Den behöver man äta till något som har lite mer bett för att den inte ska ta över helt. Om man ska sammanfatta bastulänken så var den väl okej i sin, tyvärr inte så roliga, genre.

Kanske är det för att jag aldrig gillat att bada bastu som jag inte kan ta mig till bastulänken? Nästa gång ska jag i vilket fall ta sikte ännu längre bort, både vad gäller smak och geografi. 

I lördags var jag på popklubb och i söndags käkade jag med Gotlands svar på Per Morberg, Jacob Jacobsson. Det kändes med andra ord precis som 2012 igen. Jacob är en av många som jag lärde känna under mina hårda med formande år i kassan på ICA Maxi men eftersom jag startade bloggen i samma veva som jag flyttade från Göteborg har han trots sitt stora matintresse inte varit med på bloggen än.

Jacob hade föreslagit isterband och jag var inte sen att tacka ja. Jag promenerade till Fältöversten där min inledande entusiasm fort blev till besvikelse. Att tre sorters isterband hitta hela vägen från de småländska skogarna till hjärtat av Östermalm är visserligen glädjande men urvalet var inte det bästa. Hemköps eget märke Garant brukar ha habila korvar men det känns samtidigt inte riktigt som något man kan bjuda på. Valet stod alltså mellan Ellos och Småländska Chark. Inte nog med att Ellos i Lammhult är min gamla arbetsgivare, de gör dessutom utmärkta isterband men tyvärr var det här bara den syrliga varianten som erbjuda. Syrliga eller inte syrliga är en fråga som delar istebandsälskare på samma sätt som debatten om lingonsylt eller senap och rödbetor. I den senare frågan vet alla trogna läsare var jag står men i den syrliga debatten står jag om möjligt ännu hårdare fast vid min åsikt och därför fick det bli Småländska Chark. Det är en helt okej isterband. Inget fel på smaken men konsistensen är inte alls bra. Den är alldeles för smetig och påminner mer om en emulsionskorv är ett riktigt isterbands gryniga konsistens. Syrligt eller ej kan jag se som en smaksak och respekterar de med andra åsikter men ett bättre alternativ hade varit att ha båda sorterna från Ellos och skippa Småländska Chark. Någon förvirrad östermalmstant kan möjligtvis föredra den senare, men det skulle ingen äkta smålänning och/eller korvälskare göra.

I helgen åkte jag söderut för att fira att jag och de på bloggen ofta omsjungna hjältarna Adam och Arvid har känt varandra i 10 år. Tre J:n stod på schemat: julmat och Jonatan Johansson. Det första intogs i Köpenhamn på en riktigt hemtrevlig sylta. Intressant nog stod ingen korv på menyn. Jag vet varken om korvavsaknaden var representativt eller ens särskilt tragiskt, de korvar som brukar stå på de svenska julborden är som bäst mediokra. Efter julbordet gjorde vi det enda rätta och gick vidare till en annan restaurang för att äta en råbiff till efterrätt, helt klart ett underskattat alternativ.

Eftersom detta inte är någon musikblogg ska jag inte recensera konserten med dagen efter var vi så pass slitna att det enda som kunde få oss på fötter vad tanken på och ätandet av ordentlig korv. Efter en promenad genom halva stan kom jag och Arvid fram till en polsk livsmedelsbutik där vi fick precis det buttra bemötandet som är brukligt i sådana vilket bådade gott inför korvinköpet. Efter en studs velande valde jag en enbärskorv och en jägarkorv vars polska namn jag inte vågar gå i god för. Till detta köpte vi naturligtvis surkål som man konstigt nog fick plocka ur en hink och lägga i en plastpåse

När vi sedan kom hem kokades surkålen i den folköl som jagrutinerat hade inhandlat till gårdagens uteblivna efterfest. Jag vet inte om det var att det var polsk surkål och inte tysk eller om det var den fantastiska hinken och plastpåsens förtjänst men kålen var betydligt syrligare och krispigare än jag är van vid. Kanske godare om man ska äta den som den är men i en gryta vill man gärna att den ska gegga ihop sig lite mer. Korvarna var klassiska polska och fick mig att drömma mig tillbaka till de olika polska mataffärer jag har bott granne med under min tid i Stockholm (ont om dem på Östermalm, tyvärr). De var goda, särskilt enbärskorven men man hade kanske kunnat önska sig lite mer köttighet och några varv till med pepparkvarnen.

Som ni ser serverades den uråldriga polska traditionsdrycken julmust till.

Såhär års brukar det vara populärt att sammanfatta året. Det återstår visserligen en dryg vecka men då den kommer gå i julmatens tecken med den i dubbel bemärkelse syndigt goda ålen i centrum vågar jag mig på en korvårskrönika redan nu.

2016 har kanske inte varit något höjdarår varken för mig personligen eller för världen i allmänhet men eftersom jag varken är Sandra Beijer eller Peter Wolodarski ska jag inte kommentera något av detta här utan koncentrera mig på korven.

Något jag är väldigt nöjd med i år är de korvar jag stoppat. Första gången när jag gjorde fläskkorv med äpple respektive Chevrékorv var absolut inget att skämmas över men speciellt den andra gången då jag gjorde fläskkorv med stjärnanis och karamelliserad lök och chilikorv var en riktig fullträff. De fläskkorvarna är något av det absolut godaste jag någonsin lagat och då är det naturligtvis extra roligt att det är något man gjort från grunden och dessutom efter en egen idé och inte efter något recept. Eftersom jag inte kan stoppa korv här hemma i mitt studentkök får jag inte chansen att göra det så ofta men jag hoppas att det bli av i alla fall några gånger 2017 och att jag då ska fortsätta utveckla och komma på nya smakidéer.

En annan höjdpunkt i år var korvfestivalen som jag hoppas få återbesöka nästa år. Currywurstmuseet är däremot inget ställe jag känner att jag behöver återvända till men det var i alla fal roligt att det äntligen blev av att jag gick dit.

Nog har jag ätit ett par dåliga korvar i år (ofta efter att ha blivit lurad av reaskyltar, smålänning som jag ändå är) men de orkar jag sällan skriva om i bloggen. Det är något jag vill förbättra under 2017, inte att äta dåliga korvar naturligtvis men att skriva om dem när jag gör det. Dels för att jag mer kritiskt vill granska korvvärlden men också för att uppfylla mitt stora mål med året nämligen att uppdatera oftare. Som en del av den ökade rapporteringen ska jag också försöka vara mer äventyrlig och prova mer nya korvar från nya länder. När man väl står där i korvdisken satsar man gärna på säkra kort och hur mycket jag än älskar en köttig sremska så är det dags att vidga vyerna lite och jag har redan sett ut en kinesisk korv på oriental supermarket som jag ska prova snarast.

För förutom Taylor & Jones judasvegankorv och det motbjudande fenomenet med den så kallade ”korvish” är uppdateringsfrekvensen på bloggen det som varit sämst med detta korvåret. Jag vet att jag har skrivit det 100 gånger men nästa år ska bli de täta uppdateringarnas år.

God jul och gott nytt år!

Efter en sommar i ostens tecken är det nu dags att sparka igång höstsäsongen här på bloggen. Säsongspremiären gick av stapeln på anrika NK tillsammans med min ständige vapendragare Arvid. Jag vet inte hur länge NK har haft en korvkiosk vid entrén men det är alltid kul när korv släpps in i finrummet. Det verkar i alla fall vara ett rätt etablerat lunchställe för under den i dubbel bemärkelse dryga kvart som jag väntade på den försenade Arvid såg jag otaliga kostymnissar hungrigt ställa sig i kön.

Utbudet var ganska standard med klassiska kokt och grillad tillsammans med vid det här laget nästan lika klassiska chorizo, lammkorv och bratwurst. Den sista bar namnet NK special vilket fällde avgörandet för mig. Även serveringsalternativen var de klassiska och eftersom jag hunnit bli rejält hungrig valde jag tunnbrödsrulle med mos. Den här gången valde jag att inte ta någon räksallad till eftersom jag ville låta signaturkorven tala men rent allmänt tycker jag det är lite snålt att något tillbehör inte ingår, det är ju halva grejen med en tunnbrödsrulle.

En korvkiosk är alltid en korvkiosk och man kan inte ställa allt för höga krav men samtidigt tycker man att NK borde borga för kvalitet. Moset var inte hemlagat och korven kan av serveringstakten knappast ha grillats på beställning utan måste hållits varm. Det senare var inget större problem utan korven var väldigt saftig och god. Däremot hade man kunnat ta ut svängarna lite mer med kryddningen. Moset var alldeles för frikostigt portionerat och framförallt väldigt stabbigt och smaklöst vilket drog ner helhetsintrycket. I efterhand hade det varit klokare att äta den i ett vanligt bröd.

Å ena sidan var det en helt okej lunch för relativt överkomliga 60 kronor. Å andra sidan höll det knappast toppklass och jag tror inte att något av liknande kvalitetsnivå hade släppts in inne i varuhuset. Än har korven en bra bit kvar till det verkliga finrummet. 

Till skillnad från korvfestivaler så tar musikfestivaler som många av er kanske vet ganska lång tid att återhämta sig ifrån vilket är anledningen till att det här inlägget är lite sent. Jag hade gjort felbedömningen att jag efter fem dagar på Fusion skulle vilja hänga några dagar i Berlin vilket inte alls var fallet. Efter nästan en vecka i tält längtade jag bara hem till min egen säng men valde ändå att göra det bästa av situationen och utforska några vita fläckar på min egna berlinkarta.

En sådan var currywurstmuseet som jag flera gånger tänkt besöka men det har aldrig blivit av. Ett museum om korv är naturligtvis fantastiskt och ännu roligare när det är så specialiserat. Museet ligger i de nyupprustade, turistiga och ganska ocharmiga kvarteren kring Potsdamer Platz. Prissättningen var där efter och inträda var i sammanhanget vansinniga 11 euro. Jag flashade mitt utgångna mecenatkort och lyckades få ner priset till 8,50. Även det ganska dyrt men som smålänning gläds man över allt.

Museet var ganska litet men lyckades ändå få ett ganska bra helhetsbegrepp på företeelsen currywurst. Historian om hur rätten uppkom i efterkrigstidens nödtorft är väldigt intressant och gavs mycket utrymme. När jag läste tyska på universitetet pratade vi mycket om de olika tyska nationernas grundningsmyter och även currywursten har två sådana. Om den har sitt ursprung i Hamburg eller i Berlin tvista de lärde, men ni kan nog räkna ut vilken linje museet gick på. En intressant historia i sammanhanget är den som Herta Heuwer som startade stadens första currywurststånd och tog med sig det hemliga receptet till sin sås i graven.

Förutom den intressanta historiska avdelningen kändes mycket som utfyllnad. En mycket grundlig genomgång av olika kryddor som kan vara med i såserna kändes lika givande som att gå in i den korvvagn som stod uppställd mitt i museet, komplett med plastkorvar och tomma kryddburkar. Mer intressant var en karta som visade currywurstställen runt om i världen. Överallt från Amerika till Japan och Europas allra västligaste punkt sprider exiltyskar och korvälskare i allmänhet currywurstens budskap över jorden.

Hur mycket jag än gillar idén att man har ett museum om en korvrätt och hur intressant den rättens historia än är så kan man inte komma ifrån att museet inte är mycket mer än en simpel turistfälla. Som en del i en utställning på ett fullfjädrat museum (varför inte historiska museet vid Unter den Linden?) hade det passat perfekt men när jag som ändå läste precis allt gick igenom det på under en halvtimme känns det lite väl litet för att stå på egna ben, särskilt till det priset. Som jämförelse betalde jag 7 euro för en fullprisbiljett till det närliggande filmmuseet där jag gick i drygt tre timmar.

I vilket fall är det väl ändå på något sätt tanken som räknas. Tyskland ligger ju som bekant långt före Sverige vad gäller livsnjutande men någon gång i framtiden hoppas jag att även vi får ett dedikerat korvmuseum. Varför inte ett isterbandsmuseum någonstans i de småländska skogarna?

Jag har nu nått upp i åldern då man har eget företag istället för punkband och går på parmiddagar istället för rejv på fredagskvällarna. Även om det är läskigt hur åren går så behöver ju detta inte vara något negativt, i alla fall inte om man får komma hem till Arvid och Ofelia och äta korv.  

Detta var strax efter Taylors & Jones vegkorv-gate men Ofelia valde ändå att använda deras produkter som bas för sin korvrätt som tydligen är något av hennes specialitet. Det var en klassisk fläskkorv med salvia i som fick sällskap av T&J:s gudomliga korvbröd som jag ju inte lyckades återskapa men som de tydligen säljer i butiken som tur är för oss misslyckade bagare.

Brödet hade först stekts i smör (kalla bröd är ju som bekant en dödssynd) och sedan toppats med salladsblad en hemmagjord aioli. Därefter följde korvens BFFs ketchup och rostad lök. Uppmärksamma läsare kanske noterat att den tredje delen i denna heliga treenighet, senapen, saknades men ni som är ännu mer uppmärksamma har förstås förstått att det fanns med i aiolin. Slutligen toppades anrättningen med rikligt med riven parmesan, något som jag ju också hade på min lunchmacka i mitt senaste inlägg och som är mycket underskattat tillsammans med korv i allmänhet (det slår mig nu hur länge sedan det var jag åt Lennart och Brors parmesankorv, det måste bli bättring snarast).

Det blir väldigt flottigt men det är inte nödvändigtvis något minus i min bok. Det påminde lite om en korvversion av den klassiska ”grismackan” på snackbar, ett gott betyg!

Även om det var korvmiddag så har Arvid och Ofelia naturligtvis mer vett än att bjuda på sojakorv som vegetariskt alternativ. Annas haloumi med matvetesallad såg mycket god ut och kändes som ännu ett bevis på att vegetarisk mat är bäst när den står på egna ben istället för att kopiera kötträtter. 

De två senaste helgerna har min jakt på nya korvupplevelser fört mig söderut, till Småland respektive Danmark. Som vanligt när jag är hemma hos min pappa vankades det korvstoppning och den här gången var jag mer förväntansfull än vanligt eftersom jag var väldigt sugen på att testa recepten i min nya korvbok som jag fick i födelsedagspresent. Som trogna läsare kanske kommer ihåg innehöll den både recept på korvar att stoppa och på rätter att sedan laga med dem vilket är ett spännande koncept men jag valde att avstå från serveringsförslagen och istället ge mig i kast med korvbrödet som också det fanns med i receptsamlingen. Nog för att korvarna varit bra när jag ätit på Taylor & Jones men deras bröd håller verkligen världsklass och jag hoppades att de skulle vara tillräckligt dumma/generösa för att ge bort sin affärshemlighet. De korvar som vi valde ut var en lammkorv med Chevré (ost i korv är ju som bekant väldigt trendigt just nu) och en mer klassisk fläskkorv med äpple.

 

Som vanligt när det gäller korvrecept får man ta dem med en nypa salt och ganska många nypor extra kryddor. Nog för att matlagning handlar mycket om finlir men hur ett kryddmått koriander ska kunna sätta smak på fyra kilo kött utan att någon form av magi är inblandat är verkligen en gåta. Vi valde också att ha i lite späck trots att det inte ingick i recepten eftersom saftighet ändå är a och o.

Det ser ju helt fantastiskt ut och det var också mycket gott men jag tyckte ändå de saknade det där lilla extra. Med viss reservation för att de hade tjänat på att ligga till sig lite så tyckte jag inte smaksättarna kom fram riktigt. De saknade ett litet sting och då menar jag inte nödvändigtvis kryddstarkt utan bara den där lilla extra tonen som ligger där och lyfter helheten likt en stämma på en Beach Boys-låt. Jag hade valt just de här korvsorterna eftersom jag tyckte det var kul med äpple och Chevré men deras konsistens gör ju att de lätt försvinner, både fysiskt och smakmässigt, när smeten mixas. Sen ska man inte vara allt för självkritisk, även om jag inte tyckte de nådde hela vägen fram så är de naturligtvis överlägsna det mesta som Scan och co försöker lura i oss är gourmetkorv och med hög kötthalt och bakomliggande omsorg och kärlek är de den raka motsatsen till en s.k. ”korvish”.

Jag hade knappt kommit tillbaka till Stockholm fören det var dags att åka ännu längre söderut, hela vägen till Köpenhamn för att besöka Jakob Fyledal och Hampus Behm. Jakob är bekant på bloggen men den unge och icke köttätande Behm nog inte kommer medverka på bloggen fören han förverkligar sina något udda idéer om vad man kan göra med rostad lök.

Resans andra dag var även sommarens första och vi gav oss ut i solskenet med aptit på livet och ännu större aptit på korv. Denna enorma livslust vändes snabbt till förtvivlan när vi märkte att adressen som enligt Google skulle leda till Pölsekompagniet visade sig leda till ett stängt kontor. Vår livsglädje gjorde dock en snabb comeback när vi istället styrde kos mot saluhallen Torvehallerne och tillslut hittade en Pölsekompagnietvagn. De hade en föredömligt kort meny bestående av fyra olika korvar med tillbehör. En klassisk dansk med lök och gurka på som verkade vara en kärleksfull tolkning av den klassiska pölsen, en som hette ”My onion love” (också ganska klassisk men mer lökbetonad), en karibisk variant som ingen provade och en merguez som var toppad med bland annat rostad paprika. Jag tog den klassiska medan Jakob tog lökvarianten och vi rundade båda av med varsin Merguez. För detta betalade vi 80 danska var. Inte nog med att vi var hungriga, en vän till Jakob hade beskrivit korvarna som världens godaste så våra förväntningar var skyhöga.

 

 

Redan vid första bettet kände man att det här var riktiga kvalitetskorvar. De hade den omisskännliga hemmagjorda smaken och jag kastades tillbaka till förra veckans äventyr i min pappas kök. Likt förra veckan måste jag säga att själva korvarna även om de var goda inte nådde riktigt riktigt hela vägen fram men tillbehören, vilka fullträffar! Fördelen med till exempel surkål är att det funkar till allt men här hade man verkligen skräddarsytt tillbehören till varje korv. Världsklass! Också ett plus att man försöker slå ett slag för den klassiska korvkisokkorven, och lyckas otroligt mycket bättre med det än stjärnkocken Magnus Nilsson.

Det finns väldigt mycket jag skulle kunna skriva om helgen i Danmark och om hur det känns som andra sidan jorden än Sverige men eftersom detta trots allt är en korvblogg nöjer jag mig med att runda av inlägget med korven som fick runda av resan, en klassisk röd pölse. Ärligt talat är det enda roliga med de här korvarna att man får brödet vid sidan av, men att de, likt den vackraste Beach Boys-melodin, tonsätts av en öl som man köpt kall i mataffären gör det ändå till en trevlig upplevelse.