Nog för att jag är väldigt ödmjuk, men jag skulle ändå inte tveka att kalla mig själv för en festivalräv. I snart ett decennium har jag rest land och rike runt på olika musikfestivaler men nu var det alltså dags att kombinera två stora intressen och gå på min första korvfestival.

Det hela ägde rum i Nacka och det var men spänd förväntan jag och min vapendragare Arvid satte oss på bussen från Slussen. Två saker förvånade mig under bussresan. Dels att bussen var FULL, så full att alla som stod på perrongen faktiskt inte fick åka med. Det andra var den höga medelåldern och låga hipsterfaktorn på passagerarna. De flesta var 40+ och det var gott om både par och större gäng. Jag hade trott att klientelet skulle vara som på något gratisölmingel i en klädbutik men såg bara ett ordentligt skägg (sen är jag medveten om att vissa äldre passagerare kanske såg mig och Arvid som hipsters, men det väljer jag att inte kommentera).

Väl framme möttes vi, som brukligt på festival, av en otroligt lång kö. Det fanns även en VIP-kö som jag inte för mitt liv kunde förstå varför jag inte stod i. En annan detalj som gav festivalvibbar men kanske inte var så nödvändig var det stora antalet ordningsvakter. Nog för att jag hade älskat att se ett gäng 50+ år och 100+ kilo korvhuliganer börja puckla på varandra efter några öl för mycket, men det känns inte särskilt troligt.

Jag tror faktiskt inte jag varit på någon mässa innan, men det var exakt som jag föreställde mig det. Trängsel, hög volym och massor med stånd där olika produkter visades upp.

Det blir lätt att tappa både överblick och fokus och det enda vi kände att vi kunde göra vara att driva runt och smaka på så många korvar som möjligt. Nästan varje utställare hade minst två korvar och de flesta ännu fler. Som smålänning uppskattar jag naturligtvis att äta gratis men med så stort utbud och högt tempo blir det lätt at man äter lite för ätandets skull. Ibland smakar eller ser man något som är intressant och får en att stanna upp men ofta lassar man bara fort i och går vidare. Någon som till skillnad från mig inte uppskattar frosseri skulle nog kunna bli lite äcklad.

Några som verkligen fick mig att stanna upp var ett litet oansenligt bord med några äldre herrar och en vimpel med texten Grynkorvens vänner. Man såg direkt att det här inte var några som drevs av profit utan riktiga korveldsjälar! De berättade att de hade bildat föreningen efter en (förmodligen mycket blöt) kväll på en av medlemmarnas veranda. Då var de bara tre stycken men idag hade de över 800 medlemmar. Jag gillar inte grynkorv jättemycket men kunde inte låta bli att köpa cd:n Grynkorvslåtar vol1. Man kan tycka att 50 spänn är lite saftigt för en hembränd skiva men på den fick man en fantastisk historielektion om grynkorvens roll i Sveriges grundande och tolkningar av ett par klassiska låtar (som Stockholm i mitt hjärta och Jag vill ha blommig falukorv till lunch) i grynkorvstappning.

 

 

Några andra eldsjälar som stack ut var Ester Mosessons gymnasium från Göteborg som demonstrerade sin charkuterilinje, den enda i Sverige! Det framgick inte hur stort söktryck de har men de tog in från hela landet. Sen undrar jag hur många som är intresserade av mat i åldern när de ska söka in till gymnasiet. Det kanske är en annan hype kring mat idag men om jag tänker på mina vänner som idag är matintresserade så var det få eller inga som var det på högstadiet. Fantastiskt kul att sånt här finns i vilket fall! Hoppas bara att den även ger universitetsbehörighet så tillväxten är säkrad för framtida korvbloggare. Charkuterieleverna tillhörde de få utställare som inte sålde något vilket var väldigt synd. De hade en ost och baconkorv med västerbottenost som var bland det absolut bästa på hela festivalen.

Just ostkorv, ofta i sällskap med bacon, kändes annars som en tydlig trend på mässan. Nästan alla hade en. Jag köpte ett paket som efter västerbottenostkorven helt klart var den bästa i genren på festivalen. Ståndet gick i tyska flaggans färger vilket såklart borgar för kvalitet men jag blev lite besviken på att de sålde vanlig korv med currykrydda och kallade det ”currywurst”. Hur många gånger ska jag behöva säga att currywurst är en maträtt och INTE en korvsort!?!

När jag ändå är inne på trender vill jag ta upp en annan som är minst lika tydlig men tyvärr inte lika rolig: det här otyget med korvar där hälften av köttet är ersatt av olika grönsaker. Förutom att det är ett ekonomiskt genidrag att byta ut en dyr ingrediens mot en billig och ändå ta samma pris ser jag ingen som helst poäng med detta. Jag är medveten om köttindustrins negativa sidor och jag har förståelse för de som väljer att äta vegetariskt. Även om man äter kött är det rimligt att göra det i mindre mängder än vad vi gör idag men då äter jag hellre en halv korv med hög kötthalt och kvalitet än en hel korv som är till hälften halvfabrikatgrönsaksbiff. Dom här 50/50 korvarna känns bara som ett ljummet och medelmåttigt alternativ för människor som är för lata för att intressera sig fullt ut för vare sig matlagning eller vegetarianism.

Alla festivaler har naturligtvis en scen och det här var inget undantag. Ungefär en gång i halvtimmen var det dags för en ny punkt. Tyvärr missade jag Magdalena Ribbings korvetikett eftersom hon hade den inte särskilt headlineraktiga starttiden 11.30. Några punkter vi såg lite halvt var ett juniormästerskap i  korvskapande (hoppas de går vidare till charkuterilinjen på gymnasiet) och en korvduell mellan två kändiskockar. Den enda programpunkten som vi tittade noggrannare på var när Steffo Törnqvist och Johan Spendrup skulle prata om att kombinera korv och dryck. Johan Spendrup pratade såklart mest om sina egna produkter men sköte sig ändå rätt bra de få gånger han fick en syl i vädret. Steffo, som redan verkade ha fått i sig en hel del av de drycker han pratade om, höll låda och pratade naturligtvis om sina egna färdigheter men framförallt om hur otroligt okunnig gemene man är. Visst kan det ligga mycket i det att folk är låsta i gamla mönster och inte gärna testar något nytt (som till exempel att kombinera korv med sprit som han pratade sig varm om och som verkade spännande) men ska man få folk intresserade är det naturligtvis helt fel sätt att idiotförklara dem. Det som hade kunnat bli ett intressant samtal mellan två kända namn blev istället en rakt igenom pinsam ensamföreställning. Den enda som vann på detta var 50/50 korven som inte längre var det sämsta på mässan.

Om jag ska sammanfatta dagen så tyckte jag det var en väldigt rolig och intressant upplevelse och något jag definitivt kommer gå på igen. Jag åt väldigt många goda korvar men också en hel del medelmåttiga. Det är klart att det är svårt att sticka ut med ett så stort utbud och att ens smaklökar blir lite avtrubbade men jag hade önskat lite fler udda korvar. Hur gott det än är med chorizo och ostkorv så blir det lite trist när 20 olika radas upp bredvid varandra. Ett exempel på likriktningen är att vi bara hittade EN isterband på hela festivalen, och den var gjord i Blekinge! Jag har lite svårt för när evenemang blir allt för kommersiella men där är det ett stort plus att det också fanns eldsjälar som Grynkorvens vänner och charkuterigymnasiet.

Korvfestivaler är kanske inte lika omvälvande som musikfestivaler kan vara, men de har fördelen att man inte är ett vrak i en vecka efteråt. 

Polfood vid mina gamla kvarter runts Torsgatan har inte bara den här fantastiska fönsterprydnaden som instagramstrebern Boris ivrigt fotograferade utan även utmärkt korv. När jag bodde i krokarna var jag en både frekvent och nöjd kund med senast jag var där blev jag lite besviken över den broskiga och karaktärslösa korv jag fick då.

Den här gången hade jag större tur när jag valde två korvar vid namn Jalowcowa och Mysliwska (som också är namnet på en av mina favoritbarer i äran och hjältarnas stad). Enligt mina eftersökningar på google translate betyder det enbär respektive jägare, passade namn då båda hade tydlig enbärssmak och något odefinierbart som ändå för tankarna till jägare. Kanske den milda rökigheten?

Det stod att korvarna bör avnjutas kallskurna, något som jag gör allt för sällan. Min hemmagjorda apelsinsenap är egentligen aningen för stark men här passade den bra, det gäller bara att vara försiktig med mängden. Korvarna i sig var fylliga men inte alls starka och kunde behöva en liten skjuts samtidigt som enbär och apelsin passade överraskande bra ihop. De små (och svårstavade) gurkorna köpte jag på mitt lokala ICA och var en besvikelse. Normalt älskar jag inlagda gurkor men de här var för sura och hade en lite obehaglig eftersmak. Brödet var däremot, även om det var lite enklare, perfekt till. Potatis och surkål i all ära, men brödet är nog trots alt korvens bästa vän.  

I förra inlägget fick jag, som ni trogna läsare vet, Taylor & Jones korvbok och eftersom jag inte haft möjlighet att laga något från den än tog jag istället sikte på Taylor & Jones with a twist vid Hornstull för en snabb fix. Man undrar lite hur mycket T&J lyckas hålla fast vid sina småskaliga ideal när de ökar sin närvaro i restauranger och kyldiskar i sådant tempo men jag tänker ändå att folk som brinner för korv måste vara ärliga och väljer att tro på dem. I deras ställe i Hötorgshallen får man (i alla fall vid mitt senaste besök) välja mellan tre korvar från lika många djur och sedan fritt välja tillbehör. Här var det istället en griffeltavlemeny med specifika korvar och utsatta tillbehör som man fick välja på. Kanske lite tråkigt att inte få välja själv men föredrar egentligen detta eftersom det gör det möjligt för kockarna att hitta och balansera nya smakupplevelser och dessutom tyckte jag kombinationerna som erbjöds vid Hötorget ofta kändes rätt givna. En annan skillnad är det betydligt större ölutbudet som väl har med läget, öppettiderna och klientelet att göra. Färre stressade kontorsslavar på lunchrast och fler klassiska aw-hornstullshipsters som gärna matchar sin macbook med en ipa (se vänstra hörnet på bilden nedan).

 

 

Mitt sällskap var som så många gånger förr det utrikespolitiska stjärnskottet Boris och Sveriges nya hopp inom fenomenologin, Carlo. Jag och filosofen tog varsin örtig lammkorv som vi sköljde ner med Tjockhult lager medan Boris såklart skulle vara lite edgy och beställde in Merguez och Ginger beer.

Som sagt fick vi inte välja tillbehör och inte heller serveringssätt. Boris fick därför sin korv i en wrap och gick därmed miste om det bästa med T&J, deras fantastiska bröd. Jag hoppas verkligen att brödreceptet i deras kokbok är samma som de serverar för det är verkligen helt outstanding. Korvarna var helt klart goda men mer ett habilt hantverk än någon gudagåva. De hade en trevlig konsistens men de kändes alla lite mesiga i kryddningen. Jag smakade inte merguezen men tydligen var den väldigt underkryddad vilket såklart inte är okej. Jag och Carlo hade inte samma förväntningar på kryddighet men den som fanns i korven försvann lite bland tillbehören. Korvarna var toppade med oliver och fetaost vilket ju är väldigt gott i sig men samtidigt väldigt lätt tar över, särskilt när korven i sig är lite tam. När jag själv gjorde korv senast hade jag fetaost i och det kan vara mycket gott till korv men då gäller det att vara försiktig och balansera väldigt noga. I sin bok talar Taylor & Jones sig väldigt varma för det enkla och rena smaker, men jag tycker inte att de själva alltid lever upp till det.

En avslutande tanke: Skulle jag få sätta ihop min perfekta stockholmskorvrätt skulle jag ha korv från Lennart och Bror, bröd från Taylor & Jones och toppa med Günters chili och örtblandlingar. Hoppas kunna förverkliga detta någon gång!

När jag bodde i Växjö var jag i Malmö med hyffsat jämna mellanrum men nu var det väldigt länge sedan och det var dags för en comeback. Senast jag var där var det för att se Daniel Johnston och även nu träffade jag ett galet geni, den möjligtvis något mer sansade Adam Baig.

Redan andra dagen i stan blev vi inbjudna till en annan växjöbekant, nämligen Simon W som slagit ett slag för gentrifieringen och köpt en lägenhet på Möllan. Han bjöd på klassiska småländska isterband men det multikulturella Malmö sken igenom i de något oortodoxa tillbehören. Förutom klassisk senap och det mindre klassiska men inte heller chockerande potatismoset bjöd han på currylök som helt enkelt var finhackad rå lök med curry över. Lite som en fattigmanscurrywurst. Enligt Simon var det ett gammalt familjerecept och det funkade väldigt bra. Curryn tog lite udden av den skarpa löksmaken och det var inget problem att äta skedvis. Ett udda och roligt tillbehör som jag kan tänka mig är ännu bättre på en grillkväll på sommaren.

Några dagar och otaliga falafel senare var det dags att åka hem men jag var såklart fortfarande nyfiken på korvutbudet. Med hjälp av den fiffiga googlingen malmö+korv hittade jag ett ställe som hette Korvhuset som blev sista anhalten på min skåneresa innan det bar av hemmåt.

Jag beställde Andouille, en för mig okänd korv som kryddats med rödpeppar, vitlök och timjan och serverades i ett bröd tillsammans med surkål och rejält med senap. Korven var god men saknade det där lilla extra stinget. Brödet var föredömligt grillat men surkålen kom direkt ur burken vilket jag tycker blir lite tråkigt när den inte får ligga och götta till sig med diverse såser som på Günters. Hade man kokat surkålen med lök, fläsk och så vidare så hade den här rätten blivit en riktig fullträff, framför allt på grund av senapen som var helt fantastisk. En av de absolut bästa som jag har ätit! Den var söt och smakrik men betydligt starkare än den här sortens senap brukar vara. Äntligen en värdig svensk utmanare till den tyska senapskonsten.

Medan vi satt och åt hörde jag att nästan alla andra som kom in och beställde valde isterband och eftersom det är en favorit köpte jag med mig två stycken samt en burk av husets senap hem. Killen i kassan förklarade att de minsann var äkta smålänningar som visste hur isterband ska smaka och när jag kom hem visade det sig att han hade helt rätt! Det kan mycket väl vara den bästa isterband jag har ätit. Sen väljer jag lingonsylt till framför senap, hur bra den än är. 

 

 

 

 

 

En gång i tiden skrev jag inte korvrecensioner som fick det att vattnas i munnen utan indietexter som fick ögonen att tåras. Min kompanjon på den tiden var ingen mindre än Emil som nu skulle komma till Stockholm i en vecka för att spela in musik. Även om Emil hållit sig kvar på musikens bana och länge levde på en ökänd filmjölksdiet så räknade jag med att han skulle vilja äta lite god mat när han var här. Efter att han anlänt på söndagen och vi ägnat oss åt lite lika klassiskt som skamlöst turistande så började måndagen med ett mindre missöde då jag glömde ta med mig matlåda till skolan och blev tvingad att inhandla min mat på plats. Ni som har varit på SU vet att utbudet är ganska tunt och framförallt vansinnigt dyrt. Jag undrar ofta vilka studenterna som regelbundet äter på restaurangerna där egentligen är, de kan i alla fall knappast leva på csn.

Smålänning som jag ändå är valde jag det som enligt mig är det billigaste och bästa alternativet att bli någorlunda mätt på Campus, två korvar på Pressbyrån för 30 kronor. Deras klassiska grillade är naturligtvis inga gourmetvarianter och kötthalten slår knappast i taket men jag tycker ändå man ska ge dem en eloge för de gör ändå en hel del saker rätt. Tillexempel serveras korven i grovt bröd istället för det pappersliknande som man brukar få och det finns möjlighet att toppa med både rostad lök och sötstark senap. Jag är inget fan av slotts men deras sötstarka variant är i alla fall något bättre än den vanliga.

Jag vet inte om man kan säga att jag har bytt höghusen mot champagnen, men jag är rätt säker på att jag är en av mycket få på Östermalm som växt upp med utedass. När man tycker det är för mycket grannlåt och för lite granskog känns det tryggt att Sabis fältöversten säljer isterband. Tyvärr bara syrliga vilket inte är min favorit men man kan väl inte få allt här i världen. Ska jag skryta lite, vilket man väl gör i bättre områden, så måste jag säga att de stuvade potatisar som serverades till var farligt nära perfektion men en riktigt fin och krämig konsistens. Förutom potatis avnjöt vi korvarna tillsammans med lingonsylt och min goda granne och vän Carl W. Ska man säga något negativt om kvällen så är det att Emil som den hårt arbetande konstnär han är blev i runda slängar två timmar försenad vilket ledde till att vi blev så hungriga att vi han äta upp allting innan vi kom ihåg att ta kort. Man kan som sagt inte få allt.

För att rätta till detta misstag var vi extra noga att fota då vi nästa dag besökte Günters. På inrådan av en man jag träffade under mitt förra besök och som verkade ha en mycket stor korvkioskerfarenhet testade jag en Coburger. Det kommer kanske inte vara mitt förstaval vid kommande besök men var helt klart god och intressant. Den hade en konsistens och smak som förde tankarna till mitt guilty pleasure Bullens Pilsnerkorv. Emil valde en klassisk kabanoss och var mycket nöjd. Jag är lite besviken på att han inte tog någon surkål till, men udda smak

får man väl räkna med när man umgås med konstnärer. 

Någon, jag tror det var Växjös nya pophopp Emil ”SILVER” Gustafsson, sa att terminsstarten är det egentliga nyåret. Det är oftare på höstkanten än i januari som det händer nya saker och man gör förändringar i sitt liv.

Förutom att detta är första inlägget från min nya dator, som till skillnad från monstret jag släpade runt på innan inte väger mycket mer än den berömda baguetten på Snack Bar, så är det inte allt för stora förändringar i mitt liv men det kan ändå vara på sin plats att se tillbaka på sommaren lite.

En av sommarens höjdpunkter var Arvids omtalade och efterlängtade grisfest. Redan när vi var 18 pratade han om att fira sin 25-årsfest med helgrillad gris. Såhär i efterhand framstår detta löfte som lite märkligt eftersom Arvids matlagningskunskaper vid den här tidpunkten sträckte sig till att beställa pizza och kanske, om han kände sig riktigt ambitiös, koka nudlar.

Nu, sju års intensiv väntan senare, när han är gastronom ut i fingerspetsarna var det klart att förväntningarna var höga och jag skulle hjälpa honom att infria dem genom att vara med och stoppa korv till festen. Som bekant är ingen grillfest komplett utan korv och eftersom det var spanskt tema gjorde vi Chorizo. Vi hade ett recept som vi utgick ifrån men eftersom vi inte är några receptslavar lade vi till späck och nästan dubblade mängden kryddor. Efter några provsmakningar nådde vi en nära nog perfekt smak med riktigt bra sting och en bra saftighet.

Väl på Öland var det naturligtvis den headlinande grisen som var festens visuella centerpiece men även om den var väldigt god och saftig så verkade det, glädjande nog, som att många tyckte korvarna var det godaste av alla de rätter som serverades. Om det sen berodde på vårt skickliga hantverk eller på att de serverades några timmar och otaliga öl senare är jag däremot för ödmjuk för att svara på.

 

 

Eftersom jag ägnat mer tid åt att sälja än att äta korv i sommar så kändes det som en värdig avslutning på sommarlovet att besöka Günters som haft semesterstängt en tid. Som sällskap hade jag de bloggdebuterande David och Yasmin som även de försökte krama ur det sista ur sommaren innan de återvände till Europas lärosäten. Allt som går att säga om Günters har väl mer eller mindre sagts men de var mycket nöjda med besöket och David lyckades med konststycket att äta två korvar (i olika bröd!). Leif GW hade varit stolt!