När Zeth frågade om jag ville följa med på en spontan resa till Berlin var jag inte det minsta svårövertalad utan kapitulerade inför Tyskland lika snabbt som en fransman.

Senast jag var i äran och hjältarnas land begick jag dödssynden att inte äta någon korv vilket jag naturligtvis inte gjorde om. Det var högsommarvärme när jag promenerade nedför min gamla gata Karl-Marx strasse. Ni som har varit där vet att det går tio döner på varje korv men till slut kom jag fram till en klassiskt sunkig korvkiosk och beställde en currywurst. Tyvärr var det en ganska medioker sådan men tråkig ketchup och dessutom för tjocka pommes. En medioker currywurst är förvisso bättre än ingen currywurst och jag fick i alla fall en ordentlig hjärtattacksklick majonnäs till pommesen men jag kan ångra att jag inte tog mig till Curry 61 istället.

Dagen efter var det om möjligt ännu varmare och jag tog mig an den enorma uppgiften att gå från Maybachufer till KaDeWe vilket tar de för mina veka indieben smått otroliga två timmar. Väl framme belönade jag mig själv med en bratwurst och en rejäl portion av KaDeWe:s gudomliga surkål. Jag har redan skrivit om den många gånger och ska inte bli långrandig nu men verkligen det är något som ALLA måste äta innan de dör.

Tyvärr såg jag att min lika goda som svårstavade polska favorit inte längre fanns i sortimentet undan köpte två korvar från det underskattade (tror jag) landet Slovakien. Inspirerad av mina salamifynd i London köpte jag även en kantarellsalami.

 

Mina inköp. Har tyvärr inte hunnit läsa currywurstboken än men den verkar mycket intressant. 

 

 

De slovakiska korvarna var mycket trevliga. Grovmalna med mycket svartpeppar och en perfekt avvägd röksmak. Jag måste definitivt utforska den slovakiska gastronomin! Salamin var däremot tyvärr inte av en besvikelse. Den var väl okej men på tok för salt och inte ett uns av kantarellsmak.