Gästblogg av Tobias "Azuren" Isaksson:: Min ungdoms förlorade Rosebud

När jag gick på mellanstadiet och högstadiet hade vår familj och några vänner som tradition att bila ner till Österrike och åka skidor. Traditionen avbröts när kronan började flyta och sjönk i värde. Det blev lite orimligt dyrt tyckte de vuxna. Vi åkte till Norge något år sen dog traditionen ut. Vi bodde alltid på samma Gasthaus som drevs av en mysig familj i en liten by som hette Uttendorf. På de snötäckta gatorna i Uttendorf hälsade alla locals glatt på en. "Grüß Gott" svarade den lilla glada killen som var den oskuldsfulla betaversionen av mig.

 

Nog om milieu. Varje morgon tog vi bilarna till Zell am See för en heldag av utförsåkning. Ungefär två tredjedelar upp i liftsystemet utanför en av alpstugorna stod han. En äldre gentleman med en enorm permanent utegrill av cement med stora galler fulla av fräsande Bratwurst. Han mästrade sitt hantverk in i minsta detalj. Han rullade de långa tjocka korvarna med säker hand så röken bildade små moln mot den alltid klarblå himlen. Korvarna fick den perfekta lagom svarta crusten. Korven i sig var fantastisk men det som gjorde den till ett av snabbmatens sju underverk var inramningen. Bredvid grillen hade han en stor balja full av hemmagjord sås. Såsen var ljusgul, tjock och chunky. Jag tror det närmaste man kan komma är remouladsås. Men den smakade inte som någon remoulad jag ätit. Den var söt, syrlig och lite stark. Korvmäster langade ner korven i nybakat baguettbröd som fylldes med denna livets sås. Brödets knaprighet, korvens crust, den magiska såsen. Detta var den ultimata korvupplevelsen. Gubben som skapade mästerverket var gammal redan på 90-talet. Om han inte har uppnått ett mirakel med hjälp av alpluft och episk remoulad finns inte en chans att han fortfarande är vid livet.

 

Denna korv är min ungdoms förlorade Rosebud. Jag skulle kunna gråta när jag tänker på den nu.