Efter några dagar i New York blir det en skarp kontrast att tillbringa ett par veckor på den småländska landsbygden. Som tur är har även det mörkaste Småland sina ljuspunkter, till exempel isterbandet (vida överlägset alla hot dogs) och michelinrestaurangen PM. Vad passar då bättre än att muntra upp exilen i ödemarken med att kombinera de två?

Som sällskap hade jag min ständige vapendragare Arvid som jobbar på nämnda restaurang men är så hängiven att han inte tvekar att komma dit innan jobbet för att äta lunch. Arvid var lite krasslig och avstod lunchölen vilken även jag först tänkte göra då det kändes lite tragiskt att sitta och ensamsupa en onsdagseftermiddag men han insisterade på att jag skulle prova PM:s jubileumsöl, och vem är jag att säga nej till självaste sommelieren? PM:s hörnpelare är ”skog, äng och sjö” och för att fira sitt 25-årsjubileum har man tagit fram tre ölsorter enligt dessa tre ledord. Den jag smakade var sjö, en god ofiltrerad lager som i alla fall med lite vilja gav en marin känsla.

Tallriken vi fick in innehöll inte mindre än tre olika isterband: en långsmal, torkad från Gullaskruv, en med lika delar fläsk och hjort från Åseda och en klassisk syrad från Tingsryd. Jag började med att smaka de tre korvarna var för sig och blev mycket imponerad. Den sista var bra för sin sort (som inte är min favorit) men de två första var båda två otroligt goda. Både smaken och konsistensen var farlig nära perfektion.

Till detta serveras stuvad potatis rödbetor, senap, inlagd rödlök och kapris. Som jag redan har diskuterat otaliga gånger på bloggen så finns det två skolor för isterband, antingen senap och rödbetor eller lingonsylt, där jag föredrar det sistnämnda. Detta går naturligtvis att debattera i all oändlighet men jag måste säga att även om jag inte helt håller med om vägen PM har valt så har de vandrat den på rätt sätt med goda rödbetor och en riktigt bra, grovkornig senap. Under måltiden diskuterade vi vilket som var mest genuint småländskt och historiskt korrekt. Jag menade att lingonsylt måste ha varit det mest tillgängliga tillbehöret för våra förfäder medan Arvid var övertygad om 1800-talets fattiga småländska bönder fullkomligt vältrade sig i senap. Något definitivt svar på den frågan får vi kanske aldrig. Detta är ett av många tillfällen då man önskar att Jan-Öjvind Swahn fortfarande var i livet.

Både historiska fakta och föredragna tillbehör går att diskutera, men inte kvaliteten på PM:s isterband. Allting var gott (även om den syrade låg snäppet efter resten av tallrikens innehåll) och det är väldigt kul att man får prova tre olika sorter, särskilt när alla kommer från olika platser men som alla ligger i Småland. Vissa skulle kanske anklaga mig för att vara jävig när jag går ut tillsammans med restaurangens personal men jag lovar att ingen som gåt till PM och beställer in isterband kommer hitta något att klaga på, utom då möjligen bristen på lingon.