Wurst und Bier
Som jag hintade om i förra inlägget gick ett evenemang med det lika korta som fantastiska namnet ”Wurst und Bier” av stapeln i helgen. Jag har aldrig känt mig så mycket som målgruppen för något och det var självklart att jag skulle dit.
Det hela ägde rum i den mycket trevliga saluhallen Markthalle Neun nära Görlitzer Park. Förr i tiden var jag där ganska ofta men nu var det länge sedan och det var hög tid för ett återbesök.
Jag och mina följeslagare, bloggbekantingarna Hampus och Josephine, promenerade genom ett soligt men iskallt Neukölln och var rejält hungriga när vi kom fram. Vi var inte de enda som var sugna på korv och väl inne var det fullt, om än inte helt knökat, med människor som även de betalat inträdet på 3 euro och kvitterat ut ett litet armband. Jag kan tycka det är lite snålt med inträde till ett sånt här evenemang. Om det är en mässlokal så okej men här var det i den vanliga saluhallen och hälften av stånden var de vanliga som alltid finns där. Resten fylldes sedan ut av ditresta korv- och öltillverkare som sålde sina produkter i mer provisoriska bås. Då jag utgår från att handlarna betalat för att stå där borde man kunnat arrangera det hela utan inträde men uppenbarligen betalar ju folk ändå så man får väl säga att det var en smart affärsstrategi. Man skulle naturligtvis kunna skriva spaltmeter om mikrobryggeriernas och hipsterkorvarnas intåg i det här som brukade vara ett av Berlins mindre välbärgade områden. Det tänker däremot inte jag göra utan nöjer med att konstatera att mat och dryck ändå är en form av lyxkonsumtion som måste föredras framför till exempel inredning, design och annat trams. Om det är något tröst för alla berlinseparatister där ute så drog nog dessutom min medverkan ner besökarnas medelinkomst ganska rejält.
Vi var som sagt mycket hungriga och behövde inte gå långt in i hallen för att hitta en man med det tyskaste utseende jag någonsin sett som en gång i minuten ringde i en koskälla och ropade ”Leckere Würste!” Vi var inte det minsta svårövertalade. Jag tog en Wildknacker, en köttig viltkorv (oklart exakt vilket djur, vad finns det ens för vilda djur i tyskland?) som tillsammans med surkål kostade 3 euro. Korven var köttig och god med tydlig viltsmak men som kanske hade kunnat kryddas något. Apropå snål kryddning lyckades jag få den sista senapen, de som kom efter blev utan. Hade jag inte fått någon senap till den här korven hade det blivit bottenbetyg, även om surkålen var riktigt god och smälte i munnen. Nu fick jag ju senap så jag ska inte klaga för mycket men ska man hitta något att anmärka på så var korven nästan omöjligt att äta, i alla fall med de träbestick som fanns till hand. Skinnet var otroligt segt, jag blev tvungen att hålla korven med händerna och formligen slita av bitar från den. Det såg inte vackert ut och det var tur att jag inte var där på dejt.
Som en bonusfakta om den extremt tyska mannen delade han ut broschyrer om sin ”grillad gris-service”. Det innebär att om man har fest kan man hyra in honom så kommer han dit och helsteker en gris (eller flera) åt dig. Även om det naturligtvis är mer äkta att göra det själv, som på Arvids legendariska 25-årsfest, så är det en fantastisk tjänst. Det är om inte annat ett utmärkt sätt att främja småföretagande på landsorten (hoppas du läser detta Annie Lööf).
Nästa korv var en bratwurst från ett stånd med det förtroendeingivande namnet Wurstwerkstatt. Den serverades skivad vilken gjorde att den gick att äta utan att Ribbing vände sig i sin grav men samtidigt riskerar det att påverka saftigheten. Nu var just den oron obefogad då den var riktigt saftig och i allmänhet hade en mycket trevlig konsistens, bra köttighet och välbalanserade smaker. Hampus och Josephine var lite tveksamma till att den var lite väl rosa i mitten men det bekom inte mig och jag åt hela med lika delar aptit och dödsförakt. Även om korven var saftig, senapen stark och grönsakerna som serverades till fräscha så var brödet man fick till på tok för torrt, en plump i ett annars mycket gott protokoll.
Vid det här laget började vi bli ganska mätta men eftersom både alla goda ting och inträdet, som vi ville få valuta för, var tre så gjorde vi ett sista ryck. Sist jag var på korvfestival var Käsekrainer en stor grej men här verkade det inte slagit/redan blivit ute. Tillslut hittade jag en och valde att slå till. Det var en helt okej korv med mycket kött, tyvärr betydligt mindre ost. Man kan såklart med gott resultat en använda mindre mängd ost som smaksättare i en korv men är det en OSTkorv förväntar jag mig små fickor med härligt rinnig ost. Så var inte fallet här och även det blir ett litet minus. Jag var dock inte allt för nedslagen utan innan vi gick köpte jag några korvar med cheddar och jalapeno från ett stånd med ”The sausage man never sleeps” som otroligt relaterbar slogan.
Vid det här laget var jag för mätt för att ens tänka på mat och de sista korvarna fick vänta till nästa dag. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Det var helt klart habila fläskkorvar men jag kunde inte känna några spår av cheddar. De fick de ovan nämna Käserkrainerna att framstå som riktiga ostbomber. Jalapenon fans där och var god men något ojämnt fördelat vilket ledde till en obalanserad hetta. Dock tror jag på idén och ska kanske återskapa själv någon gång, då med betydligt mycket mer ost.
Om man ska ge sig på att sammanfatta så hade jag en mycket trevlig eftermiddag, något annat hade väl egentligen varit omöjligt med ett såhär enkelt och genialt koncept. Alla korvar var goda men ingen fick mig heller att tappa fattningen. Något jag är besviken på är den stora bristen på provsmakningar. Det känns som att det här med att gratisprover genererar försäljning, likt internet, inte riktigt har kommit till Tyskland än. Nu hade väl jag inte köpt så mycket mer ändå, smålänning som jag ändå är, men få saker är så trevliga som gratisprover och när jag var på korvmässa i Stockholm kunde man formligen bada i dem. De korvar jag betalade för var inte farligt dyra, runt 3-4 euro för en kvalitetskorv med tillbehör känns okej även om man utan problem kan bli betydligt mättare för ett betydligt lägre pris i Berlin. Däremot var korvarna som såldes för att ta med sig hem ovanligt dyra. De fanns sällan i mindre storlekar utan var alltid större korvar för runt 10-15 euro vilket tyvärr var lite över min salamibudget efter en eftermiddags frossande. Naturligtvis drack jag även öl, men efter att Arvid kallat min vinsmak ”svennig” under ett branschevent vågar jag mig inte på några djupgående recensioner i den genren.