Det är oroliga tider, både i Sverige och ute i världen. Då känns det tryggt att min gode vän Boris flyttat till Stockholm och in på UD. Inte nog med att det förbättrar det säkerhetspolitiska läget, det ger även ett gott skäl att höra av sig till Carlo och samla ihop Barbros Boys - de tre musketörer som för cirka fyra år sedan satte hjärtan och grammatikböcker i brand på kursen Tyska I.

 

Nackdelen med att jag har haft den här bloggen ganska länge nu är att det blir jobbigt att leta upp gamla inlägg för att länka men ni som har bättre ork/minne kanske vet att dessa två har förekommit på bloggen tidigare, bland annat under mitt första besök på Günters. Nu var det dags för återträff och då blev den självklart korv. Platsen för dagens middag var hemma hos Boris som bor ett stenkast från ovan nämnda korvmecka tillsammans med sin majestätiska katt som bär det lika majestätiska namnet Stanislav.

 

På vägen dit passerade vi hötorget och köpte upp oss på salsiccia och surkål. Salsiccia är kanske en oortodox kombination men det var, för att citera en känd matbloggare, "precis vad vi var sugna på". Sedan sist vi såga har Carlo gått och blivit vegetarian men filosof som han är hade han inget emot att steka sina veggkorvar med våra, tvärt om fick de gärna rulla runt lite extra i köttsaften. En intressant och tänktvärd synpunkt.

 

Salsiccian hade bra smak men var en aning torr. Något jag tänkt mycket på senaste tiden är att det i mångt och mycket är just saftigheten som skiljer korvagnarna från dito vetet (jämför gärna med föregående inlägg). En kryddning kan man i viss mån läsa sig till men rätt saftighet kräver känsla och tillagningsteknik, något jag inte minst märkt när jag stoppat själv. Surkålen till blev helt okej men då vi gjorde den vegetarisk saknade det där lilla extra av smak och flått som fläsket ger.

 

Korven har som bekant två ändar men vänskapen ingen alls. Om det är fler gamla (eller nya) vänner som vill mötas upp på en korv, hör av er!