Det har hänt otroligt mycket den senaste tiden, vilket tyvärr inte har återspeglats på bloggen.

En recension ska såklart helst vara lika färsk som en weisswurst och ju längre tiden går hinner både antalet ätna korvar och prestationsångesten öka i samma takt som minnena bleknar. Nu har det gått så lång tid att det krävs en sammanfattning för att jag ska kunna gå vidare och möta sommaren med öppet sinne och rent samvete.

Bland annat har jag gjort det jag sa att jag aldrig skulle göra och flyttat tillbaka till Stockholm. Det finns ju som bekant en mycket känd liknelse med korven, tyvärr handlar den inte om att livet är oförutsägbart för i så fall hade den passat utmärkt här.

I förra inlägget lovade jag både curry och romantik och nu är det hög tid för min flickvän Sanna att göra debut på bloggen, ett otroligt stort steg i ett förhållande. Det var tätt mellan hennes berlinbesök under våren och det var givet att hon skulle pröva stadens stolthet currywursten. Då jag under min sista tid i Berlin behövde lämna mitt älskade Neukölln för Prenzlauer Berg (Berlins Aspudden) föll valet på närliggande Konnopkes som är ett av Berlin äldsta och kändaste currywursställen men, tyvärr måste jag säga, inte riktigt lever upp till ryktet. Det ligger visserligen riktigt fint (på ett halvsunkigt sätt) under s-bahnspåret med fina målningar och en urtysk service. Korvarna är helt okej men såsen är under all kritik, den saknar all form av djup, dessutom snålas det rejält med curryn. Sanna är till min farfars stora besvikelse vegetarian och åt därför en vegetarisk korv som hon tyckte var ovanligt god för att vara en sådan men hon hade lite svårt att förstå vad själva curryn hade där att göra.

 

Det kanske är oetiskt av en korvbloggare att vara tillsammans med en vegetarian men i krig och kärlek är som bekant allt tillåtet! Vad jag däremot har svårare att acceptera är den här styggelsen. Även om jag har väldigt svårt för sojakorvar så är marsipan något av det värsta jag vet och att tillverka en korv i det ser jag som en ren förolämpning. Jag hittade den på KaDeWe där jag var med min familj som lyckades klämma in ett besök precis innan jag flyttade tillbaka till Sverige.

 

Min syster har till skillnad från mig inte ärvt min pappas matinteresse och tittade mig en gång under helgen djupt i ögonen och sa allvarligt ”Det här kommer kanske krossa ditt hjärta, men jag gillar inte korv så mycket”. Jag blev såklart lite ledsen men samtidigt rörd av hennes ärlighet och som ni ser på bilden är hon inte helt främmande för korv.

 

Sedan snart en månad bor jag nu i Skarpnäck som jag måste säga har överträffat mina förväntningar. Framför allt utmärker det sig genom den fantastiska baren Piloten där en stor del av områdets invånare tillbringar en lika stor del av sin tid. Det finns även många mysiga områden som gjorda för att grilla korv i. Jag bjöd in min gamle vän Zeth och min nya rumskompis Hans att i all enkelhet grilla några albanska nötkorvar i det gröna. Korvarna kunde smakat mer men var riktigt saftiga och med några rejäla klickar ajvar på var det inte alls så dumt.

 

Finns det något mer förbrödrande än att grilla korv.

 

 

Jag utlovade romantik och för er som inte tycker det varit nog av den varan bjuder jag på det här egengjorda konstverket:

 

Sverige är inte så dumt ändå

 

 

Finns det någon som personifierar Småland och det småländska mer än Ingvar Kamprad? Just inredning har aldrig varit min grej men nu när han ”gått ut på lagret” axlar jag gärna hans mantel när det gäller att sprida småländsk kultur, och hur gör man bäst det om inte genom att predika isterbandets evangelium i Tyskland?

Inom loppet av en dryg månad har jag hunnit med två romantiska weekender i Uppsala (mer om det i nästa inlägg) och båda gångerna har jag köpt med mig isterband tillbaka till Berlin. En gång, då jag bara flög med handbagage, köpte jag även Kalles kaviar som blev konfiskerad i säkerhetskontrollen eftersom det tydligen är en ”vätska”. Man lär så länge man lever!

 

Jag var osäker på om man skulle kunna hitta denna småländska klenod så långt norr ut men på hemköp i centrala Uppsala hittade jag faktiskt två sorter, Lammhults syrliga och en av ett märke med det lovande namnet ”småländsk”. Lojal mot min gamla arbetsgivare som jag ändå är valde jag Lammhults trots att jag föredrar deras icke syrliga variant. Väl tillbaka i Berlin bjöd jag sen min dåvarande rumskompis Moritz på dem, självklart i sällskap med lingonsylt (köpt på IKEA vid Südkreuz för att undvika Arlandas klåfingriga säkerhetsvakter och deras mycket liberala tolkning av begreppet ”vätska”) och dillstuvad potatis. Moritz bjöd gärna på snaps och spelade aldrig hög musik, han var med andra ord den ideala rumskompisen och förtjänade därför en riktig festmåltid.

 

Uppmärksamma läsare noterar att det var korvar av mindre modell och att vårt kök hängde på tre kvart, men att Moritz trots det var mycket glad och att vi drack den trevliga ölen Tyskie som ironiskt nog kommer från Polen. Korvarna var helt okej men lite för degiga i konsistensen, man vill ju ha det där härliga gryniga. Sen är jag ju som sagt inget större fan av den syrliga varianten och det blir en liten men väntat plump i protokollet. Min dillstuvade potatis måste jag däremot i all ödmjukhet säga var helt perfekt, både vad gällde smak och konsistens. Jag kör ganska klassiskt men om jag har en hemlighet så är det muskot, Dijon och att inte snåla med smöret (det sistnämnda gäller dock alla maträtter och är så självklart att det inte ens ska behöva sägas). Även dillen ska vara i riklig mängd. Jag brukar använda fryst och tar då ett helt paket. Vissa skulle kanske argumentera för färsk dill men jag tycker fryst går minst lika bra, om inte annat sparar man sitt psyke genom att inte behöva sitta och plocka de små kvistarna. Inget slår såklart hemmagjord lingonsylt men jag måste säga att IKEA:s är oväntat bra, helt klart bättre än de flesta sorterna man köper i Sverige. Nu är det ju förvisso möjligt att han blivit kuvad av att uppleva min stora auktoritet på så nära håll men Moritz sa i alla fall att han tyckte om det och jag väljer att tro att det var sant.

 

En knapp månad senare stod jag framför samma kyldisk i central Uppsala men valde den här gången märket Småländsk som jag så vitt jag kan minnas aldrig provat innan. Det var inte bara korvarna som var annorlunda den här gången utan även platsen då jag tyvärr tvingats lämna mitt kära Neukölln för en flytt till dötrista Prenzlauer Berg (Berlins Aspudden). Eftersom jag inte längre delar lägenhet med någon bjöd jag istället in min kompis Merilu som jag lärde känna när jag pluggade tyska för länge sedan.

 

Även om Lammhults vanliga är bättre så var Småländsk inte alls dum och snäppet bättre än Lammhults syrliga, dock var även den här lite för degig i konsistensen. Potatisen blev bra men fick inte riktigt samma sting då det av någon outgrundlig anledning inte fanns Dijon i någon av de lokala matbutikerna.

 

Det enda som är bättre än gäster är gäster som tar med sig efterrätt och Merilu hade gjort en rejäl laddning tiramisu som jag vi delade på och som jag sedan oblygt satte i mig resterna av på mindre än ett dygn.

 

En smålänning och en italienare som äter isterband och tiramisu i Berlin, en finare manifestation av europeisk gemenskap skulle inte ens Jean-Claude Juncker kunna drömma ihop!

 

I nästa inlägg utlovas två av livets finaste kryddor: curry och romantik. Fram till dess får jag önska en glad påsk till alla läsare, speciellt till er som kände igen referensen i rubriken.

Jag har ett nästan sjukligt beroende av att köpa pressbyrånkorv påväg till Uppsalapendeln. Det oändliga menlösa pendlartimmarna skapar inte bara ett behov utan också en otroligt sug efter en charkprodukt i farten. Men efter några månader av korv så kom jag den där dagen till insikten att det måste få ett gräns. Dels dränerar det mitt sparkonto men framförallt så börjar el diablo och kabanossen smaka precis likadant. Dessutom så finns det ett stort värde i att endast äta pressbyrånkorv vid de värsta baksmällorna. En el diablo med extra mycket senap liksom utraderar det där första stadiet av bakisdimma. Som ett trollslag, med kryddkorven som trollspö, så lättar bakisdunklet och just det är verkligen värt att döda för. Hur som helst så behövde jag med min nya insikt hitta nya korväventyr och efter att ha botaniserat bland kötthyllorna på Daglivs Skärholmen så kändes det nästan skamligt att gå tillbaka till sitt pressbyrånfix Därför frågar jag han som har mitt tveklöst största korvförtroende, tillika samma person som driver den här bloggen, om var jag, i närheten av centralen, kan hitta nya smaker. Taylor and Jones i Hötorgshallen blev svaret.

På andra våningen ligger Taylor and Jones. Påvägen dit går jag förbi ett italienskt ställe där östermalmstanterna redan tagit helg och inlett en afterwork vid klockan 13. Hur som helst, vad är då Taylor and Jones? Företaget säljer korv och ost och erbjuder kurser i korvtillverkning. De ställer bland annat ut på korvmässan (Tips!) och har förgyllt stockholmarnas liv sedan 2007.

Jag väljer dagens korv i bröd, en nötkorv med coleslaw. Kan erkänna att jag nästan alltid tar dagens i alla sammanhang. Hur som helst, från första tuggan märker man att korven är gjord med kärlek. Korven har en saftig konsistens där köttet bryts av den grovkorniga pepparn. Välbalanserat helt klart. Däremot lämnar smaken mycket till fantasin och eftersmaken är nästan helt märkt av fett och peppar. Välbalanserat absolut men så olidligt tråkigt. Mina förhoppningar må ha varit skyhöga men jag blev besviken.

Har inget att anmärka på gällande brödet. Däremot coleslawen levde inte alls upp till förväntningarna. Att göra en bra coleslaw handlar om att få den krämig, inte rinnig. Du ska känna majonäsen och det ska balansera upp, gärna om brödet eller korven är något torr. Så är inte fallet här. Korven med sitt fett dränks av en vattnig coleslaw som inte håller måttet. Varenda kock med 11 år i branschen ska kunna slänga ihop en coleslaw utan problem. Det grämer mig något att ett så etablerat ställe som Taylor and Jones in lyckas med detta.

 

 

 

 

Sammantaget håller dock korvpendlarlunchen än godkänt nivå. Det funkar absolut som lunch men, i orättvis jämförelse med Günthers, är det faktiskt ingen höjdare. Priset pressar upp betyget då det är en ynnest att få en lunch för 78 kronor i centrala stockholm. Korven var välbalanserad men något tråkig. Brödet höll nivån. Skärpning med coleslawen.

Nötkorv med pepparsmak från Taylor and Jones
5/10

Vill med detta också tipsa alla världens korvinvesterare att satsa på bra korv i närheten av t-centralen. Här har onekligen Taylor and Jones någonting men avståndet är något för långt för att snabbt ta en pendlarkorv.

/Zeth Isaksson

Som jag hintade om i förra inlägget gick ett evenemang med det lika korta som fantastiska namnet ”Wurst und Bier” av stapeln i helgen. Jag har aldrig känt mig så mycket som målgruppen för något och det var självklart att jag skulle dit.

 

Det hela ägde rum i den mycket trevliga saluhallen Markthalle Neun nära Görlitzer Park. Förr i tiden var jag där ganska ofta men nu var det länge sedan och det var hög tid för ett återbesök.

 

Jag och mina följeslagare, bloggbekantingarna Hampus och Josephine, promenerade genom ett soligt men iskallt Neukölln och var rejält hungriga när vi kom fram. Vi var inte de enda som var sugna på korv och väl inne var det fullt, om än inte helt knökat, med människor som även de betalat inträdet på 3 euro och kvitterat ut ett litet armband. Jag kan tycka det är lite snålt med inträde till ett sånt här evenemang. Om det är en mässlokal så okej men här var det i den vanliga saluhallen och hälften av stånden var de vanliga som alltid finns där. Resten fylldes sedan ut av ditresta korv- och öltillverkare som sålde sina produkter i mer provisoriska bås. Då jag utgår från att handlarna betalat för att stå där borde man kunnat arrangera det hela utan inträde men uppenbarligen betalar ju folk ändå så man får väl säga att det var en smart affärsstrategi. Man skulle naturligtvis kunna skriva spaltmeter om mikrobryggeriernas och hipsterkorvarnas intåg i det här som brukade vara ett av Berlins mindre välbärgade områden. Det tänker däremot inte jag göra utan nöjer med att konstatera att mat och dryck ändå är en form av lyxkonsumtion som måste föredras framför till exempel inredning, design och annat trams. Om det är något tröst för alla berlinseparatister där ute så drog nog dessutom min medverkan ner besökarnas medelinkomst ganska rejält.

 

Vi var som sagt mycket hungriga och behövde inte gå långt in i hallen för att hitta en man med det tyskaste utseende jag någonsin sett som en gång i minuten ringde i en koskälla och ropade ”Leckere Würste!” Vi var inte det minsta svårövertalade. Jag tog en Wildknacker, en köttig viltkorv (oklart exakt vilket djur, vad finns det ens för vilda djur i tyskland?) som tillsammans med surkål kostade 3 euro. Korven var köttig och god med tydlig viltsmak men som kanske hade kunnat kryddas något. Apropå snål kryddning lyckades jag få den sista senapen, de som kom efter blev utan. Hade jag inte fått någon senap till den här korven hade det blivit bottenbetyg, även om surkålen var riktigt god och smälte i munnen. Nu fick jag ju senap så jag ska inte klaga för mycket men ska man hitta något att anmärka på så var korven nästan omöjligt att äta, i alla fall med de träbestick som fanns till hand. Skinnet var otroligt segt, jag blev tvungen att hålla korven med händerna och formligen slita av bitar från den. Det såg inte vackert ut och det var tur att jag inte var där på dejt.

Som en bonusfakta om den extremt tyska mannen delade han ut broschyrer om sin ”grillad gris-service”. Det innebär att om man har fest kan man hyra in honom så kommer han dit och helsteker en gris (eller flera) åt dig. Även om det naturligtvis är mer äkta att göra det själv, som på Arvids legendariska 25-årsfest, så är det en fantastisk tjänst. Det är om inte annat ett utmärkt sätt att främja småföretagande på landsorten (hoppas du läser detta Annie Lööf).

 

Nästa korv var en bratwurst från ett stånd med det förtroendeingivande namnet Wurstwerkstatt. Den serverades skivad vilken gjorde att den gick att äta utan att Ribbing vände sig i sin grav men samtidigt riskerar det att påverka saftigheten. Nu var just den oron obefogad då den var riktigt saftig och i allmänhet hade en mycket trevlig konsistens, bra köttighet och välbalanserade smaker. Hampus och Josephine var lite tveksamma till att den var lite väl rosa i mitten men det bekom inte mig och jag åt hela med lika delar aptit och dödsförakt. Även om korven var saftig, senapen stark och grönsakerna som serverades till fräscha så var brödet man fick till på tok för torrt, en plump i ett annars mycket gott protokoll.

 

Vid det här laget började vi bli ganska mätta men eftersom både alla goda ting och inträdet, som vi ville få valuta för, var tre så gjorde vi ett sista ryck. Sist jag var på korvfestival var Käsekrainer en stor grej men här verkade det inte slagit/redan blivit ute. Tillslut hittade jag en och valde att slå till. Det var en helt okej korv med mycket kött, tyvärr betydligt mindre ost. Man kan såklart med gott resultat en använda mindre mängd ost som smaksättare i en korv men är det en OSTkorv förväntar jag mig små fickor med härligt rinnig ost. Så var inte fallet här och även det blir ett litet minus. Jag var dock inte allt för nedslagen utan innan vi gick köpte jag några korvar med cheddar och jalapeno från ett stånd med ”The sausage man never sleeps” som otroligt relaterbar slogan.

 

Vid det här laget var jag för mätt för att ens tänka på mat och de sista korvarna fick vänta till nästa dag. Tyvärr måste jag säga att jag blev lite besviken. Det var helt klart habila fläskkorvar men jag kunde inte känna några spår av cheddar. De fick de ovan nämna Käserkrainerna att framstå som riktiga ostbomber. Jalapenon fans där och var god  men något ojämnt fördelat vilket ledde till en obalanserad hetta. Dock tror jag på idén och ska kanske återskapa själv någon gång, då med betydligt mycket mer ost.

 

Om man ska ge sig på att sammanfatta så hade jag en mycket trevlig eftermiddag, något annat hade väl egentligen varit omöjligt med ett såhär enkelt och genialt koncept. Alla korvar var goda men ingen fick mig heller att tappa fattningen. Något jag är besviken på är den stora bristen på provsmakningar. Det känns som att det här med att gratisprover genererar försäljning, likt internet, inte riktigt har kommit till Tyskland än. Nu hade väl jag inte köpt så mycket mer ändå, smålänning som jag ändå är, men få saker är så trevliga som gratisprover och när jag var på korvmässa i Stockholm kunde man formligen bada i dem. De korvar jag betalade för var inte farligt dyra, runt 3-4 euro för en kvalitetskorv med tillbehör känns okej även om man utan problem kan bli betydligt mättare för ett betydligt lägre pris i Berlin. Däremot var korvarna som såldes för att ta med sig hem ovanligt dyra. De fanns sällan i mindre storlekar utan var alltid större korvar för runt 10-15 euro vilket tyvärr var lite över min salamibudget efter en eftermiddags frossande. Naturligtvis drack jag även öl, men efter att Arvid kallat min vinsmak ”svennig” under ett branschevent vågar jag mig inte på några djupgående recensioner i den genren.

 

 

På söndag är det dags för ett fantastiskt evenemang som kort och gott heter ”Wurst und Bier”. Jag har aldrig känt mig som en så tydlig del av målgruppen för någonting och naturligtvis blir det en utförlig rapport. För att ladda upp köpte jag ett paket Thüringer Mettenden att äta under veckan, Jag har ätit den innan men då inte skrivit om den.

 

Ett paket med tre korvar (den tredje åt jag bara som den var, för hungrig för att fota) kostar 1,89 och godare korv får man knappast för det priset. Den är nästan inte kryddad alls men har en trevlig röksmak och framförallt är den OTROLIGT saftig. Jag hade varit imponerad av den här typen av saftighet även hos en premiumkorv! Det låga priset i kombination med saftigheten kan vara en tydlig indikation på att den innehåller mycket fett, vilket inte principiellt är mig emot.

 

På söndag lämnar jag budgethyllan och dyker in i hantverkskorvarnas underbara värld. Hoppas jag hittar någon som är lika saftig!

Sedan det senaste inlägget har jag hunnit flytta några hundra meter söderut från den omsjungna Flughafenstraße till den mer obskyra Briesestraße. Som tur är har jag fortfarande promenadavstånd till Hampus Behm om vi bestämde oss för att mötas upp på en currywurstlunch på Ein Euro Eck. Namnet betyder ”eneurohörnan” vilket är ett passande namn då allt kostar en euro. För två euro kan man alltså få sig en stadig lunch med korv och pommes. Vill man ha majonnäs till (vilket man vill) så kostar det 30 cent vilket är inkonsekvent men ändå prisvärt då de inte snålar med den.

 

Min rumskompis var tveksam till att man kunde få något prisvärt för det priset men jag är beredd att säga att det är den bästa currywurst jag har ätit i kebabens förlovade land Neukölln. Det finns currywurstställen både vid Hermannplatz och längre ner på Karl Marx Straße men de är dessvärre inget vidare. Många kebabställen erbjuder currywurst men det är inget jag skulle rekommendera då de av förklarliga skäl inte använder klassisk bratwurst på fläsk utan olika typer av nötkorvar. De behöver inte vara dåliga i sig men det är inte vad currywurst är för mig. Dock är de i alla fall alltid skivade, se och lär KaDeWe!

 

Som ni ser njöt Hampus av korven och jag kunde inte annat än göra det samma! Såsen hade gärna fått ha djupare smaker och precis som för på allt för många ställen så snålades det med currypulvret. Korven var standard men bra tillagad och hade inte legat för länge. Pommesen var riktigt krispiga och bra, annars händer det allt för ofta på enklare ställen att de är för flåttiga, tjocka och mjuka. Ett stort plus även om det här inte är en pommes frites-blogg!

 

Att kunna få en god och mättande (om än kanske inte allt för näringsrik) lunch för en dryg tjuga är verkligen en ynnest och jag och Hampus kommer garanterat att återvända.

Julbordet är en av årets absoluta höjdpunkter för mig och några korta ögonblick, precis innan man får hugga in på det, lyckas jag nästan tycka julafton är lika roligt som man tyckte när man var liten. Godast var som vanligt sillen och den moraliskt tveksamma ålen, men min pappa gjorde även en mycket god kycklingleverpastej som lyckades knipa en pallplats Inte illa för en nykomling! Annars är ju just korvarna vid jul inget att hänga vid granen. Jag vet inte vilken som är värst, den fräna prinskorven eller den gråa köttkorven, kanske skulle man kunna göra korv av ål? Det påminner ju ganska mycket om kött i både smak och konsistens.

 

Kanske blir det ålkorv nästa jul men i år blev det, i alla fall i jämförelse, ganska traditionellt korvstoppande i mellandagarna. Jag var fortfarande för mätt efter julbordet för att kunna tänka allt för avancerade tankar kring mat men som tur var gjordes valet enkelt av att min pappa hade rådjursfärs på lager. Förutom sina gamla vänner enbär och timjan lät vi rådjuret få sällskap av tärnat, rökt sidfläsk samt lite späck och fläskfärs för saftighetens skull.

 

 

Följande dag serverades korvarna med någon form av potatisgratäng med silverlök som passade utmärkt till. Senapen är en Haberland hausmachersenf som jag hade köpt till min pappa i julklapp och som kommer bli en favorit även för mig då den var söt och god men samtidigt hade aningen mer styrka än till exempel Händlmaier som jag tröttnat lite på då sötman kan tippa över lite och man lätt börjar sakna det där stinget.

 

Jag gjorde nyligen anspråk på att korvbloggare skulle vara kända för sin stora ödmjukhet, något jag kanske måste ta tillbaka när jag utser den här rådjurskorven till en av de bästa korvarna jag ätit på länge. Viltsmaken satt som en smäck och alla övriga ingredienser var mycket fint balanserade. Sen är det ju knappast nyskapande att kombinera vilt med enbär och timjan så jag kanske inte ska geniförklara mig själv i första taget. Rökt sidfläsk är något jag har med i nästan varje korv nu för tiden och även det får väl anses som ganska ospännande, men oj vad gott det är. Utav de korvar jag gjort är jag beredd att placera den här på andra plats bakom fläskkorven jag gjorde med parmesan, karamelliserad lök och, såklart, rökt sidfläsk.

 

Efter allt julstöket tog jag tåget söderut till Malmö för att ta farväl av det gamla året och hälsa det nya välkommet. På nyårsafton blev det tyvärr ingen korv men dagen efter inleddes året på bästa tänkbara sätt med de sista rådjurskorvarna och samtliga avsnitt av mästerverket Kungarna av Tylösand.

 

Min plan var att slå två flugor i en smäll och uppleva två legendarer, Joppe och Orvars korvar, samtidigt. Orvars är tydligen något av en institution i stan men har varit i blåsväder den senaste tiden. Detta hade jag dock ingen aning om och var farligt nära att tappa humöret när jag utsvulten efter en lång promenad kom fram bara för att se att det var stängt. Som tur var befann vi inte oss inte allt för långt från Korvhuset, inte lika anrikt men ändå något av en favorit. Som vanligt var deras senap och coleslaw (med purjolök) riktigt bra men den ostkorven vi tog levde inte riktigt upp till förväntningarna. De smakade okej och man fick föredömligt nog två stycken men de kändes som de inte blivit riktigt genomvarma och även om det alltid är gott med ost så hade den inte smält ordentligt och blivit sådär härligt rinnig som man förväntar sig. Just ostkorv var ju en väldigt tydlig trend för några år sedan men det känns som att den tappat lite av vinden i seglen? Även om ostkorven inte levt upp till hypen, varken just den här eller trenden i allmänhet, så gjorde Joppe det och bjöd i vanlig ordning på några historier minst lika oetiska som oskivad currywurst.

 

Vid den här tiden förra året besökte jag en av Malmös polska butiker och då var det väl inte mer än rätt att nu besöka den andra. Förra gången irrade jag och Arvid runt i ett industriområde men den här gången låg den på bekvämt promenadavstånd vid Möllevångstorget. Jag blev genast imponerad av att deras charkavdelning låg i en helt egen butik jämte med egen ingång, det visar att man tar det på allvar! Vi köpte två korvar som såg fantastiska ut men hade de något tråkiga namnen ”rå rökt korv” och ”farfarskorv” innan vi gick in i själva huvudbutiken. Jag älskar att gå i matbutiker och särskilt i den här typen av småbutiker med utländsk mat. Det är alltid rörigt och lite risigt men samtidigt gjort med kärlek och mil från ICA Maxis sterila självskanningskassor. Vi införskaffade burkar med någon form av sallad på inlagda grönsaker. Jag vet faktiskt inte vad det var exakt men det var förvånansvärd fräscht och visade sig vara ett riktigt bra tillbehör som jag tror kan funka till det mesta.

 

Ett tillbehör som visade sig sämre och betydligt mindre mångsidigt var Adams idé att göra en ny version på Simons currylök (helt enkelt finhackad, rå lök som blandas med curry, ett enkelt och gott tillbehöv som tidigare omnämnts på bloggen) och blanda den med senap. Jag var lite tveksam, vore det inte bättre att ha löken för sig och senapen för att blandas efter behag? Det kanske hade funkar med en mildare senap men Adam hade lagt beslag på en skånsk senap som var bland de starkaste jag ätit och det blev tyvärr för mycket av allting. Däremot var korvarna fantastiska! Kanske inte riktigt i klass med rådjurskorvarna men de var helt klart i det riktiga toppskicket och räddade lite Polens korvära (ja det är också ett ord) efter besvikelsen med Zopfpolnischen.

 

Även om året inleddes med mycket korv i Malmö han jag vara flera dagar i Berlin innan jag åt årets första korv på tysk mark, och det var inte ens en bratwurst! Min kompis Merilu hade tagit med sig en salami direkt från sitt julbesök hos familjen i Bergamo och gav mig en genröst tilltagen bit. Även den höll mycket hög klass. Den hade en djup smak med nästan lite sötaktiga toner och var så mör att den smälte i munnen. Det enda negativa var att jag åt upp den så fort att jag glömde fota.

Till alla er som önskat er tätare uppdateringar på bloggen i julklapp: grattis! Ni verkar ha varit riktigt snälla.

 

Dagen började med nyheter som var lika dela skrämmande och glädjande. Enligt DN har Tyskland skakats av en korvkartell. Mycket skrämmande som sagt, särskilt med tanke på hur billigt det redan är med korv i Tyskland. Längst ner står det dock att tyskarna i snitt äter EN KORV OM DAGEN! Det är en enastående siffra som inte ens jag är i närheten av och som fyllde mig av lika dela stolthet och prestationsångest.

 

Som jag skrev i gårdagens inlägg hittade jag en gammal favorit i korvdisken, Zopfpolnische. Ni som vill ha lite mer kvällsläsning kan gå in och läsa om första gången jag åt den. Som bonusmaterial ingår en bild på Carpen när han fortfarande var ung och oförstörd.

 

För er som är för julförberedelseslitna för at läsa kan jag avslöja att jag blev mycket förtjust i korven i fråga och beskrev den som ”så köttigt att man nästan kunde känna hur grisens hjärta fortfarande slog”. Nästan fyra år hade gått sen dess, skulle denna kött- och konsonantstinna läckerbit kunna leva upp till minnena och förväntningarna?

 

Man skulle kunna kritisera både upplägget och mängden grönsaker, men ingetdera rör mig i ryggen. Korven serveras med råstekt potatis och lök som fått sällskap i stekpannan av senap och kummin, vilket mycket väl kan vara det bästa korvtillbehöret näst efter surkålsgryta.

 

Hur skulle det gå? Skulle mitt älskade KaDeWe svika mig för andra kvällen i rad. Svaret på den frågan blev ”både ja och nej”. När jag skulle vända korven råkade jag punktera den vilket ledda till att massor med härlig korvsaft (ja det är ett ord) rann ut. Det gjorde korven delvis något torr, men i ena änden var den fortfarande saftig. Köttet var föredömligt grovmalt men några paprikatoner kunde jag inte förnimma. Däremot var den alldeles för salt.

 

Nu kan man verkligen inte säga att det var en dålig korv, den var mil ifrån de sorgliga ursäkter till korvar som allt för många lägger upp på sina grillar, men jag kan inte heller säga att den var alls lika bra som jag mindes den (även om man bortser från den utsipprade korvsaften). Har KaDeWe tappat det? Fick jag en dålig batch? Har mina smaklökar förfinats?

 

Jag har ingen aning om svaret, men jag vet att jag kommer ge allt för att ta reda på det.  

 

Alla som har läst den här bloggen, och förhoppningsvis även alla andra, känner till matparadiset KaDeWe. När jag varit på besök i Berlin har jag alltid sett till att ta mig dit men sen jag flyttade tillbaka har jag inte varit där en enda gång. Det var med andra ord hög tid och julklappshandlandet fick mig att lämna Neuköllns trygga dönerdimmor och bege mig mot Västberlins välputsade fasader.

 

Fördelen med att vara frilansare som inte får några uppdrag är att man får massor av tid till att gå i dyra affärer medan alla andra har fullt upp med att tjäna pengar så jag slapp det värsta julträngselhelvetet. Tyvärr kan jag inte avslöja vad jag köpte men allt handlade gjorde mig hungrig och det började dessutom dra ihop sig till kvällsmat. När jag äter i KaDeWe:s korvservering brukar jag alltid se till att beställa in ett stort lass av deras fantastiska surkål. Jag har sagt det för och det tål att säga igen: den är ett konstverk! Förutom att den har en härligt mustig smak och en välbalanserad flottighet så formligen smälter den i munnen. Den går bra till de flesta korvar men måste man välja skulle jag nog, som i så många andra situationer, ta de små men ack så goda Nürnberger.

 

Jag uppskattar alltid när typiska gatuköksrätter tar steget in i finrummet och att äta en Currywurst på KaDeWe måste vara höjden av flåttigt mötet flådigt, vilket betydde att jag var tvungen att pröva det.

 

När man precis har gått förbi en flaska whiskey för 5 900 euro känns ju 4 dito för en måltid ganska billigt men det är ändå i dyraste laget för en currywurst. Jag beställde en ”special” med någon form av strimlad potatis till.

 

KaDeWe har en speciell plats i mitt hjärta och jag har aldrig blivit besviken innan, men nu måste jag erkänna att jag blev det. För det första var korven inte skivad vilken inte kan kallas för något annat än en skandal. Själva definitionen av en currywurst är att den är skivad. Detta går att jämföra med att få in en hamburgare utan bröd eller en öl utan alkohol. Det lite oklara potatiskrispet, som var som något mellanting mellan pommes och chips i smak och konsistens, var goda i sig men då de var väldigt tunna och dränktes i sås blev de snabbt degiga. Jag förstår att det ser fint ut men här har man inte tänkt till när rätten komponerades. Även såsen var tyvärr en besvikelse. Den saknade helt djup och var alldeles för söt. I all ödmjukhet kom jag att tänka på den currywurstsås som jag gjorde i somras och hur väl den kombinerade sötma och syrlighet, då framstår den här som ytterst medioker. Inte heller korven var mycket att skriva hem om även om det inte heller, förutom då att den inte var skuren, inte fanns något att direkt klaga på. Om jag ska hitta något som var positivt så hade de i alla fall inte snålat med currypulvret, vilket tyvärr annars händer allt för ofta.

 

Även om KaDeWe tveklöst besöks av många turister så skulle jag inte kalla det för en turistfälla. Precis som i Östermalmshallen får man intrycket att det är något av ett vardagsrum för många och rakt igenom har allt annat jag köpt och ätit här hållit hög kvalitet. Kanske är dock currywursten något av en turistfälla? De vana besökarna beställer hellre något annat när de är där och även om jag tror att även de mest piffiga berlindamerna då och då klämmer i sig en currywurst så har de förstått att man bäst gör det på något riktigt risigt gatukök där vinden är lika bister som stadens busschaufförer. En stressad weekendturist gör däremot gärna för enkel matematik av ekvationen Berlin + currywurst och då kan man lätt lura på dem en medelmåttig korv till ett överdådigt pris.

 

Även om currywursten var en besvikelse slutade min utflykt i dur då jag upptäckte att en av mina favoriter var tillbaka i försäljningsdisken! Mer än så ska jag inte avslöja utan ni får vänta till senare i veckan, se det som en kort men intensiv julkalender.

Äntligen är det dags för en debut på bloggen som varit väldigt efterlängtad, i alla fall av huvudpersonerna själva. Jag och Carolina träffades för snart fyra år sedan på en hemmafest ett stenkast från min nuvarande lägenhet. Vi gjorde båda ett riktigt dåligt första intryck på varandra men sedan dess har det bara gått uppåt och efter många äventyr tillsammans har hon och hennes pojkvän Adam seglat upp som några av mina absolut bästa vänner. Med andra ord var det god tid för dem att vara med på bloggen!

 

De bokade biljett ner samma dag som jag ordnade boende i Berlin, om det var staden eller jag som lockade låter jag vara osagt men jag hoppas på det senare. Trots att Carolina bott i Tyskland i sammanlagt 2,5 år har hon aldrig ätit currywurst vilket kan hänga ihop med att hon är vegetarian men ändå är något av en skandal.

 

Jag har av förklarliga skäl inte jättekoll på stadens utbud av vegetarisk korv men jag mindes att jag sett det på mitt favoritställe Curry 61 och därför var det dubbelt givet att åka dit. Vädret var kanske sämsta tänkbara för att äta utomhus med ihärdigt regn och en himmel lika grå som Marzahn men både hungern och lusten över att vara med på bloggen var stora så vi trotsade höstkylan och tog tunnelbanan till de inte allt för spännande kvarteren kring Alexanderplatz.

 

Det kan ofta vara lång kö på Curry 61 men vädret gjorde sitt och vi fick snabbt beställa. Förutom att Carolina valde vegetarisk korv tog vi alla tre den heliga treenigheten korv, pommes majonnäs. Under mina tidigare besök har jag avnjutit korven i den närliggande parken men då vi inte ville att det hela skulle förvandlas till korvsoppa fick vi söka skydd under tak vid en mysig trappuppgång.

 

Adam brukar enligt egen utsago ”alltid välja den korv som har traditionell korvfärg”, vilket jag tycker är en mycket sund ståndpunkt. Den här gången följde han dock mitt exempel och valde den mer gråa, det vill säga den utan skin (”utan tarm” som det pragmatiskt heter på tyska), som jag skulle säga är lite mer klassisk. Jag vet inte om det var färgen som sänkte förväntningarna men han tyckte de överträffades och åt upp sin currywurst med nästan lika god aptit som jag.

 

Som ni ser på bilden var Carolina lite mer skeptisk. Det kan såklart bero på att hon åt en vegetarisk men jag blev ändå lite orolig och var på väg att döma ut henne som en som inte klarar berlintrycket. Detta motbevisade hon dock med senare på kvällen, men det är en annan historia.

 

 

 

 

Hur gärna jag än vill intala mig själv motsatsen så är det nog inte så att jag har massor av hemliga beundrare där ute utan jag antar att de flesta som läser detta vet att jag har flyttat tillbaka till äran och hjältarnas land. Sen kan man ju naturligtvis fira även något som inte är en nyhet!

 

Något av det roligaste som finns inom matlagning är att ta klassiska vardagsrätter och föra dem till perfektion. Ännu roligare blir det med rätter som har en lite sunkig aura och som man inte alls förknippar med gastronomiska storverk. Som ett avstamp innan min resa kändes det därför självklart att ta sig an den kanske mest berlinska maträtten av dem alla: currywurst.

 

Korven skulle naturligtvis vara en bratwurst som jag och min pappa stoppade själva. Det finns massor av bratwurstrecept men jag valde tillslut att göra en bratwurst från Bamberg som en subtil hyllning till min före detta tyskalärare David Härtl som även han kom från denna bayerska småstad.

 

Inte bara korven skulle göras från grunden utan även såsen, majonnäsen och pommesen. De två sistnämnda blev goda men är inte så spännande att skriva om men såsen förtjänar ett eget kapitel. Receptet kom från kokboken Sehr Gut – den goda tyska maten och trots att jag gjorde en halv sats gick det åt två hela tuber tomatpuré som fick koka upp med socker i nästan lika obscena mängder, kryddor, vatten och vinäger. Man kanske kunde tro att färska tomater varit att föredra men såsen fick verkligen en djup tomatsmak som kombinerades med mycket av både syrlighet och sötma som båda balanserade upp varandra. Nu var det länge sedan jag åt min favoritsås från Curry 61 och jag har den inte exakt i minnet men vågar ändå säga på rak arm att den här spelade i samma liga.

 

På det hela taget får jag, i all ödmjukhet, säga att det var den bästa currywurst jag har ätit. Å ena sidan är det kanske inte så konstigt då jag lade ner ungefär en arbetsdag medan det på korvkiosken brukar ta fem minuter även om det är lite kö. En currywurstrestaurang som satsar på hög kvalitet rakt igenom tror jag hade kunnat bli ett vinnande koncept eftersom det är en så genial rätt, kanske något att satsa på om det här med översättandet inte tar fart.

 

Efter ett stopp i Malmö på vägen ner äntrade jag kontinenten och rullade in på Københavns Hovedbanegård för att möta upp öl och korv-entusiasten Jakob Fyledal som hade sett ut inte mindre än två korvställen inför kvällen.

 

Första målet var att ta en förkorv (som fördrink fast bättre) på det enkla men väl ansedda Harry’s Place som var så pass oansenligt från utsidan att vi först cyklade förbi det. Väl inne kändes det otroligt danskt. Det doftade stekos, remoulad och korvförsäljerskan stod och pratade med kunderna på det där hjärtliga sättet som man aldrig upplever norr om Öresundsbron. Vi frågade vad de ”anbefalde” och fick svaret att det var ”borger” som inte betyder borgare utan medborgare och därför passade utmärkt med ställets proletära profil trots att de inte hade den traditionella röda pölsefärgen.

 

Som ni ser fick man brödet jämte på klassiskt danskt vis och vi tog båda rikligt av Danmarks två hörnpelare remoulad och rostad lök (som ni ser tog Jakob dessutom lite vitlöksås men det tyckte kändes oetiskt). Korvarna kändes på något sätt rejäla och ärliga på samma sätt som Harry’s Place självt och även om det kanske inte var mycket hantverk bakom dem så var det mycket kärlek. Det blev ju inte direkt sämre av att Jakob kilade iväg och köpte några gröna att skölja ned kalaset med.

 

Därefter var det dags att röra oss mot huvudrätten och den mer medelklassiga Lygtens Kro. Borta var plastflaskorna med remoulad men däremot bryggde de sin egen IPA vilket måste ses som höjden av hipstrighet (därmed inte sagt att det är dåligt). Vi beställde in sagda IPA då Jakob sagt att den var god även om man, likt oss två, inte är allt för förtjust i denna beska ölvariant. Till detta beställde vi husets bratwurst med kartofler, surkål och senap.

 

Husets innebar tyvärr inte att det var hemmagjord men ändå en bratwurst på den övre halvan av skalan. Som ni ser var surkålen väldigt röd (kanske finns det en dansk lag om att korvrätter måste matcha flaggan?) och något för syrlig för min smak. Däremot gillade jag senapen väldigt mycket. Det var väldigt stark och med hela korn i. Annars är jag svag för lite sötare senap men för en osöt var denna perfekt. Även potatissalladen var god och jag tycker det är både märkligt och tragiskt att den tyska potatissalladen med olja, vinäger, rödlök och kapris aldrig riktigt slagit i Sverige. En majonnäsbaserad potatissallad är kan ju vara fantastisk om den är hemmagjort men allt för många svenskar äter hinkvis av tråkiga färdigvarianter där de istället hade kunnat svänga ihop en enkel variant med olja och vinäger till sina sommargrillningar.

 

Eftersom det här är en blogg och korv och inte om att sitta bakfull på en buss i flera timmar ska jag bespara er detaljerna från min resa till Berlin, men när jag väl kommit fram och hunnit landa lite var det dags att återigen sjunga den oljebaserade potatissalladens lov. Den här gången bjöd jag in mina goda vänner Hampus och Josephine som precis flyttat till ner även de, och till råga på allt bara ett stenkast från mig. Det hela blev ju knappast sämre av att det var Tysklands nationaldag, när ska man äta korv om inte då?

 

Kvällen till ära bjöds det förutom (den vid det här laget kanske lite uttjatade?) potatissalladen på nürnberger rostbratwurst som blivit en favorit på senare tid. Till detta serverades Händlmeiers söta senap och trekronorsölen Pilsator. Gästerna verkade mycket nöjda och vi avslutade med att öppna en till trekronorsöl och bänka och framför senaste avsnittet av Tro, hopp och kärlek. Ett bättre sätt att kombinera mitt gamla nya hemland kan jag inte tänka mig!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag skulle inte säga att jag var svag i söndags, snarare att jag varit stark för länge. I vilket fall var jag i behov av en återställare och valde att förverkliga en idé (dröm vore ett väl starkt ord) jag haft en längre tid. 

 

Efter en hård natt är det få saker som är bättre än Bullens varmkorv (det finns i allmänhet få saker som är bättre än Bullens varmkorv). Även spadet är mycket stärkande och jag tvekar aldrig att ta några oblyga klunkar direkt ur burken. Skulle man kanske kunna kombinera denna gudarna salta och lätt metalliska nektar med något starkare vid tillfällen då man verkligen behövde komma på banan?

 

Att Tyskland ligger långt före Sverige är ju knappast en nyhet. I vårt södra granland är inte ens polisen främmande för lite gutt krök och offentligt sex. 

 

 

Berlins klubbkommission (som alltså arbetar för klubbar och inte mot som Stockholms dito) kallar poliserna förebilder och en annan av stadens stoltheter, Curry 61, går ett steg längre och bjuder alla uniformerade poliser som säger "knulla" på en gratis pommes. Föredömligt agerande av alla inblandade med andra ord!

Hur börjar en söndag på bästa sätt? Ja kanske med att Jocke Johansson, innan man ens har gått upp ur sängen, skriver och frågar om man vill komma till Söder och spana kändisar och äta korv. Sagt och gjort!

 

Det var en strålande sommardag och Jocke hade spanat in ett korvställe vid norra Hammarbyhamnen. På vägen spottade vi dessutom David Lagercrantz iklädd short, en bättre början kunde man knappast önska sig. Väl framme vid kiosken, som var något enklare än vad vi hade tänkt oss, lade vi oss i gräset för att vänta in Champagnekommunisten Zeth som skulle klämma in en korvlunch mellan två lägenhetsvisningar. När han väl dök upp var jag rejält hungrig och valde en tunnbrödsrulle med det passande namnet full rulle. Den var helt i Yngwie Malmsteens smak med mos, sallad, räksallad, surkål, rödkål, ajvar, lök och bostongurka. Det fanns flera olika rullar att välja mellan men i den här hade de helt enkelt slängt ihop alla olika tillbehör i en. Galet eller genialt? Nog borde jag blivit lite tveksam, om inte till kombon surkål/räksallad så i alla fall till rödkålen som verkligen inte är någon personlig favorit (tror jag läste rödlök på ren rutin). Samtidigt som jag borde fattat misstankar så kände jag att det här ändå var så pass galet att det faktiskt skulle kunna bli bra. Jag älskar räksallad till korv och det är ju faktiskt en ganska konstig kombination bara det om man tänker efter.

 

Tyvärr måste jag säga att det var på fel sida av den tunna linjen mellan galenskap och genialitet. Korven och moset var det inget fel på och förutom rödkålen hade alla tillbehör passat bra var för sig men nu blev det bara en röra av alltihop. Det var lite som att servera senap till glass eller något liknande.

 

Jag stället mig kluven både till den här rättens existens och till att jag provade den. Även om det inte smakade något vidare så kan jag älska idén ”vi slänger ihop ALLT vi har och ser oss inte om”. På samma sätt hade jag ångrat mig om jag inte provat detta Frankensteins tunnbrödsrullemonster och fegat ur med något välkänt. Det kanske trots allt är så att Mår is mår!